– Jaha, är det nya Ghost-plattan? frågade expediten när jag hämtade ut det vinylskivsformade paketet.
– Haha, neeej, det är… Jag stoppade mig själv där. Det var faktiskt en vinylskiva, men inte Meliora av Ghost, utan Der blaue Planet från 1982, av det östtyska rockbandet Karat.
Karat är inget credigt band. Alls. Och de har inte gjort speciellt många plattor värda att minnas, men just Der blaue Planet gillar jag. Det är heller inget jag skäms för, och det var inte därför jag hejdade mig.
Der blaue Planet sålde över en miljon exemplar i hemlandet, och räknas som DDR-tidens främsta rockalbum. Hade de varit västtyskar, hade Karat förmodligen räknats till den brokiga skaran band i Neue Deutsche Welle, och kanske kunnat slå utanför Öst- och Västtyskland. Men nu var de östtyskar och hade förmodligen svårare att nå ut till övriga Västeuropa.
Nej, min tvekan berodde på det faktum att det låter sjukt pretto att bjuda hem östtysk syntrock på Tradera. Jag skulle kanske behöva förklara Neue Deutsche Welle, och det skulle inte alls minska själva prettofaktorn i det hela. Expediten kanske skulle tro jag var nån sorts östtyskofil – Ostalgie kallas det i Tyskland – som tvingar sin fru att våffla håret och bära stentvättade jeans med orimligt hög midja.
– …eh, det är faktiskt Infestissumam, så Ghost var ju ingen dålig gissning! fortsatte jag, utan att göra allt för stor affär av min tvekan.
Expediten sken upp och nickade glatt. Vi önskade varandra en god fortsatt dag och jag gick hem för att lyssna på min skiva med östtysk 80-talssyntrock.