Carl Hamiltons bok Det infantila samhället har tio år på nacken, men ämnet är fortfarande aktuellt. Ännu ser vi artikel på artikel om hur barn och unga mår dåligt och hur vuxenvärlden tycks ha kapitulerat.
Boken börjar väldigt bra. Han tar upp bristen på gränsdragningar från vuxenvärlden – en brist på vuxna som slutar förhandla och argumentera och bara säger ifrån. Punkt slut. En värld av vuxna som vägrar vara vuxna. Vägrar ta ett helhetsansvar. Han argumenterar bra och det är lätt att hålla med honom.
Tyvärr börjar Hamilton allt eftersom sidorna går att glorifiera sin egen barndom, och argumentationen tar en gubbig “på min tid”-ton. Han pekar finger och tycker folk skiljer sig till höger och vänster, och att vuxna bara sätter sig själva och sina intressen i första hand.
Sen börjar han rapa “fakta”, i en oändlig ström av den tråkigaste formen av statistik-journalistik. Barn till skilda föräldrar mår såhär dåligt i förhållande till barn som bor med båda sina föräldrar. Såhär otrygga känner sig skiljsmässobarn. En flod av statistik, men väldigt lite egen analys. Hans ord blir till ett pekfinger som frenetiskt hamrar på dåliga siffror och säger: “Titta! Titta så dåligt är!”
När han ska beskriva den kultur och underhållning som erbjuds unga, gör han långa utdrag med repliker från Big Brother. Lite öppet mål kan tyckas. Sida efter sida. Många sidor. Jag vet inte om det är brist på material som får honom att i detalj redogöra för merparten av ett avsnitt Big Brother, för någon utförligare analys blir det inte. Bara: “Titta! Titta så dåligt det är!”
Riktigt vrålgubbigt blir det när Hamilton börjar prata om hur mycket sämre barnen fått det sedan kvinnorna lämnade hemmet och började förvärvsarbeta. Det verkar han tycka är jättedåligt, samtidigt som han varnar för skiljsmässan, där kvinnor ofta hamnar i en väldigt utsatt ekonomisk situation. Varför gör de det? Jo, det säger han själv: de har varit hemma och tagit hand om barnen. Men jobba, det ska de inte göra.
Efter halva boken känns det som att man sitter och läser en extremt lång insändare. Likt Siewert Öholm parad med Alf Svensson (på speed), snurras moralfingret i en allt högre hastighet, tills man faktiskt inte riktigt vet vad och vem det är som kritiseras längre. Eller varför. För allt är bara dåligt, för det är inte längre som det var på Carl Hamiltons tid.
Ungefär där orkar jag inte läsa mer. Det är synd, för det är ett viktigt ämne och boken är inte helt befriad från bra poänger. Men det blir för mycket pekfinger och för lite hjälpande hand.