Jag lyssnade på Johan Holmsäters sommarprogram i P1, där han pratade om hur han grundade Friskis & Svettis. Hur han startat med knappa medel, för att med åren bygga upp en folkrörelse utan tidigare motstycke.
Tyvärr domineras programmet av skryt och i viss mån självömkan – och då menar jag inte när han talar om sin trasslig uppväxt, för jag hade gärna hört mer om hur det påverkat hans liv. Så jag kan inte rekommendera någon att lyssna – i alla fall inte på hela programmet – vilket känns synd.
Precis som Johan tycker jag att fysik aktivitet är jätteviktigt. Det är viktigt att träna. Det är viktigt att promenera eller ta cykeln istället för bilen när det går. Det är viktigt att ta trapporna istället för hissen. All fysisk aktivitet räknas, för den gör oss friskare och därmed oftast också gladare.
Bra mat och kosthållning är också viktigt. God mat är inte bara kött och bea. Allt man dricker måste inte innehålla socker eller sötningsmedel.
Hälsan är till stor del ett personligt ansvar, i den mån det står i ens makt att påverka den. Man är, anser jag, skyldig sig själv att göra sitt bästa.
Jag vill helst inte moralisera eller predika total avhållsamhet och rigorös träningsdiciplin, för det funkar inte och det är inte roligt. Jag gillar själv att dricka vin, röka cigarrer och bli på pickalurven. Att sitta på röven är bland det bästa jag vet och jag är väldigt bra på det!
Efter Bob Dylan låten Hurricane börjar Johan säga bra grejer – spola fram dit och lyssna därifrån, den biten kan jag rekommendera.
Hade Johan Holmsäter använt sitt sommarprogram som en möjlighet att nå ut med sitt budskap – att träning och sunt liv ska vara glädje så att den glädjen kan bli till ökad livskvalitet – hade det kunnat bli ett formidabelt program. Nu använde han merparten av tiden till att framhäva sin egen gärning.
Det står i hans rätt att göra, men genom att göra det förtar han lite av sitt eget budskap. När Johan istället framhäver sina bedrifter, underblåser han just den jakt på status, erkännande och framgång – känslan att man måste slåss för en beundransvärd position i så väl arbetslivet som det sociala livet – som gör att så många duktiga och ambitiösa människor jobbar hälsan i sjön. Samma mekanism som gör att många inte ens börjar träna av rädsla för att inte duga eller räcka till, eftersom träning och kroppsideal blivit så prestationsinriktat.
Men man måste inte satsa på ett Göteborgsvarv bara för att ta sig ut och jogga en eller två gånger i veckan.
De av oss som åtminstone delvis motiveras av fåfänga – seså, låt oss nu inte hymla om den saken – måste börja predika det faktum att en sund kropp är en snygg kropp – och en sund kropp är inte per automatik en smal kropp. Lite extra fett är klädsamt, om man har muskler att bära upp det. En tanig kropp är snygg, om man har en bra hållning. Och vill man inte ha en “snygg kropp”, ja då ska man få slippa och inte bli nedvärderad för det.
Så.
Ta en joggingtur, cykeltur, simtur, vattengympa, rullstolsrunda – vad du kan och långsam om det behövs – för ingen öl är så god som den man förtjänat efter ett träningspass.
Du är skyldig dig själv att göra ditt bästa, men ditt bästa är ditt och ska inte jämföras med någon annans, och du är inte skyldig någon annan än dig själv att motionera.