Kategori: Litteratur

Per Anders Fogelström – Mina drömmars stad

Om man ska kritisera Per Anders Fogelströms “Mina drömmars stad” för något, eller egentligen kritisera hela Stad-serien för, så är det möjligen den bitvis mycket sosse-idealiserade bilden av arbetaren. Men det är inget som stör mig. Om man är så kall att man inte kan se förbi det och ta till sig de livsöden som Fogelström målar upp med fantastisk fingertoppskänsla, sammanvävt med författarens enorma kunskap om Stockholms historia, så måste man leva ett mycket knapert känsloliv.

Vi får följa Henning, som 1860 anländer till Stockholm för att söka ett nytt liv i staden. Ett liv som kommer bli både hårt och kort – medellivslängden för arbetare i Stockholm var på den här tiden ca. 35 år – trots att han är en skötsam och duktig och aldrig super.

Jag har läst hela bokserien, men ingen av delarna grep mig lika hårt som den första, och ingen annan bok har gjort mig så glad över att leva i den tid jag lever. Efter att ha läst den kände jag sån enorm tacksamhet att ha en varm säng att sova i. Att jag aldrig behöver gå hungrig. Tacksam över min utbildning och hundra andra saker man bara tar för givet i det moderna livet.

Det är inte så många generationer sedan som min och de allra flestas tillvaro hade sett helt annorlunda ut. Att läsa Mina drömmars stad ger välbehövlig tillnyktring när man sitter och suktar efter ännu en pryl, en finare bostad, en nyare bil eller då man tjurar över allt man inte har råd med.

Det gör en tacksam över allt man har.

Susanna Alakoski summerade Mina drömmas stad på ett fantastiskt vis i hennes introduktion till SRs radio-dramatisering av boken. Vill ni höra den uppläst av henne själv, följ den här länken, annars följer här en sammanfattning av hennes ord.

All denna sill, all denna kyla. Denna längtan efter ett bättre liv. Bättre tider.

Fattigfolket bor hopträngda i fuktiga, överbefolkade en-rummare. Vägglössen biter. När en fattig dör flyttar strax en ny in.

Det kladdas på unga flickkroppar och det blir som det blir – barn på barn föds till ny svält. Fabriksarbeterskan dränker sig och de tre barnen, en ogift mor dränker sonen, en barnafar skär pulsådern av sig.

Latrinos. Rykten om revolution i Frankrike. Ska arbetarna få det bättre? Avsked får du om du deltar i arbetarföreningen. Tegelbärarlag, fiskarmadamer, stuvare och hamnarbetare. Det bärs sten. Händer blöder. Hud garvas. Och det tafsas alltjämt på kvinnfolket som bär sina lockbeten mellan bena.

Det blir vår, det blir höst, det blir vår igen och vintern kräver sina offer. Två missväxt år i rad. Barnen tuggar gräs och mossa. Kärleken är en sällsynt gåva för de fattiga men ibland bjuds det till bröllop. I öltunnan skummar ölet. Kumminosten smälter i munnen.

Det bildas bildningscirklar som polisen slår ner på. Det viskas om strejk. Det sups och det förespråkas nykterhet och sedlighet, men även frågan om hur arbetarna kan vara annat än motståndslösa offer, obildade, ställs.

All denna sill, all denna kyla. Denna längtan efter ett bättre liv. Bättre tider.

Fredrik af Klercker – Stiljournalen

Fredrik af Klercker har i och med Stiljournalen skrivit en grundläggande introduktion och guide till den klassiska herrstilen.

Boken rör de flesta ämnen ganska ytligt och är mer tänkt som en handbok än som en djuplodande redogörelse och som handbok tycker jag den funkar väl. Af Klercker avhandlar enkelt och sakligt “den goda stilens” olika moment och detaljer och vilka förhållningsregler som traditionen bjuder. Ofta kryddat med en god portion torr humor. Han gör stor poäng av att poängtera att stil och mode är två vitt skilda fenomen, där mode nästan är lite vulgärt, men som med tiden kan bli stil.

Af Klercker gör dock samma fel som de flesta andra stilgurus gör: lägger sig på en alltför formell och småstroppig nivå, som egentligen inte passar någon annan än societetens högdjur. Det är faktiskt ganska få som har någon nytta av att äga en frack, en jackett eller ens en smoking. Vi vanliga dödliga, som måste handskas med nedsmutsade småbarn och sitta på risiga plastmöbler på årets enda sommarfest vi blir bjudna på, behöver ärligt talat inte veta så mycket om kummerband (vilket han iofs nog inte tog upp) och pumps.

Det jag kan sakna i boken är fler tips för hur man håller stilen i vardagen. Vardagsslipsen i en casual-miljön. Stil som inte kräver ett adligt efternamn. Själv är jag mer intresserad av, och vill gärna se mer av, den ledigt dressade stilen. Det vill säga förmågan att hålla stilen även i de lägen där formaliteten inte kräver det. Fast den biten ligger kanske egentligen utanför den här bokens tänkta ämnesomfång.

Ett annat “fel” jag tycker af Klercker gör är att uttrycka sig i form av regler. Det finns inga regler när det gäller kläder. Det finns måhända kutym och tradition, men banne mig inga regler. Den sant stilmedvetne vet när det passar sig att (med finess) bryta mot “reglerna” och endast den onödigt ängslige och konservative behöver en regelbok som snuttefilt för att känna trygghet i sina handlingar. Sånt bäddar bara för översittarfasoner.

Men med det sagt vill jag ändå rekommendera Stiljournalen för den som vill veta. För även om man tycker stilregler ibland kan bli fjantigt och skitnödigt, så är det stor skillnad på att bryta mot tradition och kutym på grund av okunskap och att göra ett medvetet stilval som går emot det förväntade.

Pär Lagerkvist – Barabbas

Barabbas har aldrig bett om räddning. Aldrig bett om frälsning. Ändå dör Jesus på korset i hans ställe – för hans frälsning. Jesus, rabbin från Nasaret, som predikar kärlek. Älsken varandra… Älsken varandra…

Barabbas har aldrig förstått kärlek. Oförmögen att ta emot kärlek. Född i rännstenen av en döende moder, som förbannade hans tillkomst efter att, utan något större val i frågan, ha blivit befruktad av rövarhövdingen Eliahu. Eliahu, som sedermera även han kommer att hata Barabbas och försöka döda honom, ovetandes om blodsbandet, men som istället dör för Barabbas hand. Barabbas har således bragt båda sina föräldrar om livet. Föräldrar som båda önskat livet ur honom och som aldrig gett honom kärlek, gemenskap och trygghet.

Nu vandrar Barabbas runt, vilsen i världen, som återuppstånden från de döda. Liksom Lasarus ryckt ur dödens grepp, båda ofrivilligt “räddad” av Jesus, och nu står båda som exempel på Jesus makt och kärlek.

Barabbas försöker förgäves förstå Jesus. Förstå hans budskap och hans följare. Men överallt verkar kärleken, gemenskapen och tryggheten villkorad. Barabbas vill vara sig själv. Sin egen. Han är förnuftig. Förnuftig utifrån hans oförmåga att älskas. Lider avsaknad på gemenskap, på trygghet, men kan samtidigt inte förstå vad man ska med den till. Hur den bör beröra honom. Hur den ska skänka honom mening.

Genom denna okunskap kan han inte heller förstå när han faktiskt älskar någon annan. Att han till exempel älskar Den harmynta. Han förstår inte att han faktiskt menade det han sa, den där gången när han sa att han älskade henne, bara för att hon inte skulle överge honom. Han förstår inte att när han delar sitt bröd med henne, sticker kniven i den som kastar första stenen vid hennes avrättning, bär henne genom öknen för att begrava henne tillsammans med sitt dödfödda barn, är kärlekshandlingar.

Barabbas älskar på sätt och vis även Sahak, slaven han kedjas fast tillsammans med i koppargruvorna, men är åter oförmögen att förstå och ta emot Sahaks kärlek som återgäld. Och i Sahak verkar han även finna insikt i att hans eget liv och död är oåterkalleligt sammanvävda med Frälsaren. Vare sig han kan tro på honom eller ej.

Sahak, Guds egen slav.

Barabbas har inte bett om frälsning eller räddning. Likväl räddar Jesus honom gång på gång, utan att Barabbas erkänner Jesus som sin Gud. För sådan tycks Jesu frälsning. Man får den, blir påtvingad den, mot sin vilja.

Men tvivlaren får inte delta i Jesu gemenskap i jordelivet. Tvivlaren, den förtappade, går ensam i döden som han gått i livet. Var finns kärleken för hen?

Vem älskar den som inte förmår att älskas?

Pär Lagerkvists Barabbas är en komplex berättelse, späckad med symbolik, dubbeltydighet och motsägelser. En uppgörelse med den kristna dogma som Lagerkvist växt upp med och inte kände någon gemenskap med. Han var tvivlaren och för en sådan fanns det ingen plats i det tidiga 1900-talets kristendom.

Barabbas ställer många frågor om tro, frihet, fritänkande och om hur de konformistiska behandlar de som är annorlunda – de som inte delar eller uppfyller idealet. För tvivlet och ifrågasättandet finns det ingen plats för hos den rättrogne, den omfamnade, den älskade. Kärleken, gemenskapen och tryggheten tycks alltid villkorad. Det är kanske därför Lagerkvist alltid lämnar Jesus budskap öppet med tre punkter, som för att illustrera att det alltid följer ett villkor.

Älsken varandra…

Cigarrer för farao

Du nalkas, ljuva sommar, och med dig så även cigarrsäsongen!

Ända sedan första gången jag läste Faraos cigarrer har jag varit fascinerad av dessa rökverk. Faraos cigarrer är det första riktiga Tintin-albumet. Det släpptes förvisso tre album före Faraos cigarrer – Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo och Tintin i Amerika – men dessa är, milt sagt, usla. De har åldrats illa och har ett fragmentariskt och ibland helt slumpartat narrativ.

När det bråkades om Tintin i Kongos vara eller icke vara i bibliotekens utbud för några år sedan var jag inte emot att de rensades ut. Inte för att jag tycker historien bör censureras; beslutet att kasta ut Tintin i Kongo var enligt min mening fattat på felaktiga grunder. Det skildrar förvisso Afrika och afrikaner på ett för vår tid oacceptabelt sätt, men i första hand borde Tintin i Kongo plockas bort för att det är ett uselt serie-album, som inte alls är representativt för Hegrés fortsatta Tintin-gärning.

Men nu var det ju cigarrer jag skulle tala om. Tintin får vi avhandla en annan gång.

Jag är ganska ny som cigarrkonsument. Tidigare i mitt liv har jag inte tillåtits – av mig själv – att hänge mig åt denna tobaksvara. Dels för att det är dyrt, och dels har jag tyckt att det känts lite pretentiöst.

Dyrt är det fortfarande, men nu känner jag att åldern är nådd då jag kan skita i om någon uppfattar det som löjligt och gubbigt att sitta och puffa på rullade tobaksblad. Eller, eventuellt, är det bara min fåfängda vilja att framstå som världsvan som tar sig nya uttryck.

Vem vet.

Eftersom en god vän till mig driver en cigarrbutik på nätet, kände jag att jag hade en cigarrnestor i min närhet att luta mig mot. Någon som kan ge mig handfasta tips och råd i cigarrdjungeln.

Jag vet ännu inte om det kommer bli en stående vana att puffa cigarr, men jag har bestämt mig för att ge det en chans. Jag tänkte dessutom berika världen med mina totalt amatörmässiga recensioner av de rökdon jag provat.

Mycket nöje – och håll för näsan!

Steve Jones – Lonely Boy

One – the number of paragraphs before Steve Jones calls someone a c*nt in his autobiography Lonely Boy. I don’t think I expected it any other way.

I’ve always thought that cockney crudeness entertaining. No banter is quite like cockney banter, and I find myself reading the words in Steve Jones voice in my head. Jones seems to have retained his English working-class vocabulary despite living in the US of A for quite some time now. I don’t know why, but I find that strangely gratifying.

Growing up, the Sex Pistols were never my favourite among the British punk bands. Come to think of it, I was more drawn to the American punk revival and the surge of Swedish bands of the early to mid 1990s. However, as time has passed I’ve become more drawn to the British punk, ska and mod movement of the late 70s.

With Johnny Rotten being the loudest and Glen Matlock perhaps being the reasonable one in the band, it’s easy to think they also were the brains. But I realise that’s a deception, especially in the case of Johnny Rotten, whose eloquence can’t be denied, but overall he’s more ego than anything else – even a raving drunk at times. Paul Cook and Steve Jones were very much the backbone, without whom it would all have been quite a different band.

And of course, nothing would’ve happened were it not for Malcolm McLaren, despite what Rotten might claim.

Lonely Boy is very honest and to the point. The book is well written, worded in the same vein in which Jones speaks. Being a dyslexic, he left the actual writing to a ghostwriter, which means the text is probably based on extensive interviews with the subject. Jones is the first to admit his memory is a bit dodgy after being addicted to every debauchery and ill behaviour known to man. So there’s been additional interviews with friends and family to fill in the gaps.

Jones tells about his lonely upbringing (hence the title), neglected by his mother, abused by his stepfather, estranged from much of his relatives and biological father. He tells of how sexual and psychological abuse, and an early inclination for heavy drinking and kleptomania, made their mark on his everyday life. It might not sound like much fun, but the stories revolving Jones stealing stuff from celebrities is quite entertaining. Especially the one involving the Rolling Stones coat.

He also sets a few records straight regarding his views the punk ethos.

Like how he never thought making money was something atrocious, or that record labels shouldn’t capitalise on their investments – i.e. on record contracts.

How D.I.Y. doesn’t mean things have to be sloppy or botched through laziness or incompetence. How it’s all fine and dandy to get drunk and stoned, but do your job and do it properly.

How the mindless violence of some punks (Sid Vicious included) made him distance himself from the whole punk culture.

He candidly and humorously recounts the downfall of the Pistols, sometimes with a little resentment but without bitterness. This makes Jones version of the story more compelling and believable than what Johnny Rotten has to say, and most certainly more believable than anything that ever came out of Malcolm McLaren!

An interesting read for anyone who likes biographies, but some basic knowledge of what happened in the London music scene in the 70s definitely adds extra flavour.