Månad: juli 2017

Dr Samuel Johnson skrev en gång att den som inte bryr sig om vad hen äter förmodligen inte bryr sig om så mycket annat heller. Jag gillar det där citatet, eftersom ganska mycket kan sägas om en person genom att studera vad vederbörande äter. Men det som tycks definiera vår samtid är inte att vi lite till mans tänker på vad vi själva äter, utan att vi tänker så extremt mycket om vad andra äter.

“Du är vad du äter” har blivit “Du är vad du tycker om vad andra äter”.

Jag följer inga direkta dieter. En del skulle kanske kalla mig flexiterian, eftersom jag ofta väljer vegetariskt, men äter kött, fågel och fisk några gånger i veckan. Jag vill dock inte kalla mig flexiterian. Det är ett löjligt ord. Varför behövs en etikett bara för att jag inte tycker varje måltid måste innehålla delar av dött djur? Kräver mina matval verkligen en identitetsbeteckning då? Bara ett riktigt jävla kötthuvud kan tycka det är något märkvärdigt.

Förvisso äter jag laktosfritt. Efter år av krånglande mage fick jag rådet av en läkare att prova laktosfritt ett tag, trots att jag egentligen inte uppvisade de “klassiska” symptomen. Det gjorde verkligen nytta och jag mår mycket bättre av att skippa laktos, men inte ens denna lilla avstickare från normen går okommenterat förbi. När jag bett om laktosfritt har det vid flera tillfällen hänt att folk fällt kommentarer i stil med: “Fast många äter ju laktosfritt helt i onödan.” eller “Mejerierna tjänar bra pengar på laktosfritt.”

Vad vill man ha sagt med en sådan kommentar? Att jag inte tänkt igenom mina mejerival ordentligt? Att de har röntgensyn och kan se att mina tarmar inte alls utvecklar gas på industriell skala av lite creme fraiche i maten?

Varför känner många en så stark nöd att fälla kommentarer om andras kostval? “Lille vän, jag vet vad som är bäst för dig.”

Själv faller det mig inte in att kommentera andras kostvanor. Det är, enkelt uttryckt, inte min ensak. Därmed inte sagt att jag aldrig noterar när andra sticker till sina barn och sig själva både ditten och datten i sötsaksväg så fort minsta tendens till trumpna miner uppstår. Det ligger dock inte för mig att försöka neutralisera det söta genom att slänga ur mig lite bitter sockerskam i deras ansikten.

Och jo, jag tycker också det kan vara riktigt störigt när folk koketterar med sina LCHF, fem-två, cigg-och-kaffe-dieter. Men vad fan, det finns väl saker jag koketterar med som andra tycker är skitstörigt. Vi har alla våra små hang-ups.

Jag vill inte döma andra efter deras matval. Även fast jag själv nog aldrig skulle kunna tänka mig LCHF – jag är på tok för förtjust i bröd, kakor och öl för ett sådant livsval – så känner jag allt för många som vittnar om dess positiva effekter på kropp och lynne för att avfärda det som trams. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha lärt mig att aldrig säga aldrig.

En del menar att kost och motion blivit den nya religionen. Dieter och träningsformer ger våra liv nya regler, strukturer och dygder. Och på samma sätt som vi bör värna religionsfriheten måste vi även värna kostfriheten. Vissa blir LCHF-fundamentalister, medan andra bara väljer att dra ner på bröd och pasta. Alla får välja det som passar den utan att bli förtryckt.

Jag tycker absolut man bör bry sig om vad man äter, men den som bryr sig för mycket om vad andra äter bör skaffa sig viktigare saker att tänka på.

Framför allt bör man låta maten tysta mun när dygdighetsgrodorna gör sig redo att hoppa ut.

Att vara.
En vara.
Ett var.
En var.
Var och en.
Men var?
Var för sig.
Hon var.
Han var.
Var han?
Ja.
Varför?
För han var för.
Förare.
Förast.
Nej, först var han för.
Sen i försvar.
Sen i förvar.
En varning.
Hur kan det vara?
Varsamt.
Samvar.
Nej, vet du var!
Varhän?
Var?
I Vara.

Ja så var det.

Om sommaren ska svensken få utlopp för ett enormt uppdämt samkvämsbehov. Man ska återupprätta och underhålla kontakter och relationer med bekanta, nära och kära. Man ska uppleva och upplivas.

Juli och augusti saknar motstycke i familjemys, parmiddagar, utflykter med vänner, picnics, badhäng, båtturer, konserter. You name it. Allt ska hända och det har åtta till tio veckor på sig att göra det!

Sommaren är en helvetes tid för den introverte.

Missförstå mig nu inte. Den gemene introverte vill träffa folk. Man vill ha vänner. Man vill träffa sin familj. Man vill komma på middagen. Man vill åka med till stranden. (Tjata bara inte på dem att hoppa i och bada…) Men sommare är lite som ett socialt maraton eller ett triathlon, eller rent av ett Iron Man-lopp.

De flesta som springer ett maraton utsätter sig frivilligt för det, eftersom det stärker en och får en att må bra. Av samma anledning behöver den introverte träffa folk. För ingen lever ett rikt och lyckligt liv utan givande och nära relationer till andra människor.

Men på samma sätt som träningen inför och genomförandet av ett maraton tär på krafterna och kräver perioder av vila kan vissa behöva perioder av ensamhet, tystnad och kontemplation efter allt för intensiv social samvaro. Och sommaren, som ju ska vara en tid för uppladdning och vila inför den ofta krävande mörka vintern, blir ganska lätt en totalt dränerande historia för den med övervägande introvert personlighet.

Under semestern har man inte ens ett jobb att gå och gömma sig på!

Så, en liten uppmaning till de med en introvert i sin närhet, erbjud lite ensamhet när hen börjar bli lite sommartjurig. Kanske fråga om det inte finns nån film på bio man vill se, ensam? Eller skicka ut vederbörande på kvällspromenad, ensam, med ett sommarprat i lurarna? Eller, som min fru, skicka mig till biblioteket, ensam, där jag sitter och skriver det här just i detta nu?

I gengäld får du en uppiggad nära vän, som gärna hänger med även på nästa grillkväll, barrunda, vernissage, play date, Kiviksmarknad…nej, inte det förresten, men det mesta annat.

Lycka till och trevlig sommar!

“Jag vill inte se några slagsmål!”

Jag hade till slut tröttnat på att killarna som spelade boll utanför huset hela tiden tog till nävarna så fort minsta gruff eller oenighet uppstod.

“Jamen det var ju han som började!” 

Försvarsfraserna sprutade ur dem. “Detvantejag!” “Hanknuffamig!” “Jamenhanfälldemigju!” Det rann ur dem som vatten, reflexmässigt och snabbt. Nästan utan artikulation. Här gällde det att svära sig skuldfri. Kasta ifrån sig anklagelserna. Direkt gå i försvar.

“Jag bryr mig inte om vem som började. Nu säger jag till er allihop: Jag vill inte se några slagsmål!”

Vi bodde i ett område där många barn hade ganska fria tyglar. De släpptes ut och fick underhålla sig själva tills middagen var klar och de ropades in.

På många sätt en idyll. Precis som det många 50- och 60-talister talar sig varma om när de beskriver sin egen uppväxt. En uppväxt där det springer dussintals ungar på varje gård. En fri barndom full av lek, där man är ute mycket. Det sparkas boll. Det gungas. Det leks tafatt.

Men i nostalgins skimmer utelämnar man ofta en annan bit av verkligheten: en ibland total avsaknad av vuxna. En brist på vuxet inflytande och uppstyrande, vilket ofta medför ett Herre på täppan-moment i all lek. En lek där störst och starkast vinner. Där det sparkas på mer än bara bollen. Där gungning snabbt svänger och blir nåt annat. Där tafatt plötsligt handlar om att fly.

Fotbollsmatcherna på vår gård var mer slagsmål än fotboll, framför allt när de något äldre skolbarnen var med – alltså åtta-, nio-, tioåringarna. Då skulle det tuppas, hetsas och muckas. Det gick mer ut på att hävda sig än på att lira boll.

Jag har det inte i mig att blunda för barnens “vilda lek”. Jag kan inte låta dem “lösa sina konflikter” på egen hand om det ska ske med våld och minsta lilla tackling på planen leder till handgemäng. För då är det inte fotboll. Då är fotbollen bara ett medel för dem att rättfärdiga slagsmål.

“Tror ni Zlatan är bäst för att han tränade på att slåss? Nej, han är bäst för att han tränade på att spela boll!”

Samtidigt är jag osäker på om jag egentligen gör någon en tjänst när jag ingriper och avbryter? För ingen förälder ingriper. Och ingen annan vuxen ingriper. Ingen. Bara jag. Det normala är att ingen vuxen lägger sig i. Så i killarnas värld måste jag vara en anomali, bara en grinig gubbjävel, för ingen annan reagerar ju.

Bara gubbjäveln. Han som lägger sig i och förstör.

Jag gör i vart fall inte mina egna barn några tjänster genom att vara den enda gubbjäveln som kommer ut och säger ifrån. För då blir de gubbjävelns barn och de får inte vara med, för då håller gubbjäveln ännu mer koll.

Det finns ingen kollektiv uppfostran längre. Det är på det hela taget positivt, eftersom barn inte utelämnas åt var och varannan vuxens godtyckliga, högst personliga tycke om hur de unga ska uppföra sig.

Det man tappar däremot är det kollektiva ansvaret att lära barn hålla god ton, att visa hyfs och hänsyn mot sin omgivning. (Där har även många vuxna en hel del att lära sig…) Den som gör ett försök trampar genast på minerad mark. Men jag kan inte bara stå och se på när ännu en generation killar lär sig lösa konflikter och meningsskiljaktigheter med våld.

Och i det avseendet anser jag att vi behöver bli betydligt fler gubbjävlar.