Onaturen

Jag är ingen naturmänniska. Jag är inte den som knatar ut i skogen med muntra steg, svampkorg i ena handen och fågelkikaren i den andra. Jag har inte varit ute och fiskat sen jag var tolv. Jag har inte sovit i tält sen jag gjorde lumpen. Jag fjällvandrade senast när jag var på konfirmationsläger, och varken den kristna tron eller naturintrycken tycks ha gjort något bestående avtryck på min person.

Jag kan liksom inte förstå tjusningen i att sova i tält. Jag skulle rent av kalla det onaturligt.

Att åka från ett uppvärmt hus, med rinnande vatten (både varmt och kallt), dusch, toalett (med tillhörande avlopp), skafferi med mat från jordens alla hörn, elektricitet, konst, litteratur, TV, datorer, ja allt det fantastiska som människan uppfunnit och strävat mot under inte bara århundraden utan århundratusenden, för att lägga sig att sova under ett uppspänt skynke är ju inget annat än en skymf mot hela den mänskliga evolutionen. En spottloska i ansiktet på alla de förfäder och förmödrar som dukat under i dragiga grottor, hyddor och skjul.

Inte ens den ryske tsaren levde så bekvämt som Andersson och Johansson gör nu för tiden.

Nu är det inte så att jag hatar naturen. Det är snarare naturen som hatar mig. De växter som vissa poetiskt skulle säga att naturen “smyckat” sig med skulle jag snarare säga att den bestyckat sig med. Naturen är fylld med saker som ger mig utslag, snuva, kli och svullnader. Den är fylld av väsen som är ute efter mitt blod och vars stick jag dessutom är överkänslig mot, och därför återvänder böldbeklädd efter var och vartannat skogsbesök.

Det mest kontroversiella av allt tycks vara att jag inte badar. Det är inte så att jag aldrig badar. Jag har doppat mig flera gånger under det senaste decenniets varmaste dagar. Jag är däremot inte den som tycker det är underbart och uppfriskande med ett dopp i det svinkalla vattnet, för att sedan, nedkyld och huttrande, komma upp i den svenska “sommaren” för att torka av mig.

Min aversion mot badandet kan förklaras av två anledningar.

För det första drabbades jag väldigt lätt av blåskatarr i min barndom. Det räckte med att en halv-ljummen bris träffade mina blöta badbyxor för att jag sedan fick springa på toa var femte minut och plågat klämma fram ett par usla droppar. (Jo, jag var gubbe redan då.)

För det andra har människan lagt enorma resurser på att lära sig att effektivt värma vatten. Nu är jag inte nödvändigtvis en förespråkare av metoden, men vi har ju för fan lärt oss att kontrollerat klyva atomkärnor, enkom för att koka vatten. Varför ska jag då hoppa i en knappt tjugogradig östersjö, som genom sin algblomning, med all önskvärd tydlighet, låter meddela att vi inte är välkomna i vattnet?

Nej, naturen och jag lever i en tyst överenskommelse om att undvika varandra. Så länge vi inte vistas på samma plats blir det inget bråk, och vi kan för en stund glömma att den andre ens existerar.

Grogg och samtiden

Jag halkade in på den gamla humorserien Grogg när jag satt och slösurfade på Öppet Arkiv. Jag tyckte Grogg var lite förlegat redan när det sändes första gången för 16 år sedan. Alkoholiserade män som beter sig lustigt och säger konstiga saker i krogmiljö osade lite för mycket 70-tal.

Men en sak jag hajade till på var den där tanten i början av programmet. Hon som blir frågad vad hon tycker om invandringen, och sedan spyr galla över allt från svartingar till göteborgare och hundägare. Sketchen var nog menad att vara absurd – så där kan man ju inte uttrycka sig! – och påvisa det förlegade i den gamla tantens världssyn och åsikter.

Men med tanke på dagens tonläge och hur folk formulerar sig på sociala medier, bloggar, ja överallt där de kommer åt, så är tyvärr det här inte längre en absurd sketch, utan ganska nära realiteten. Det här är vad människor tycker idag och det här är hur de uttrycker det.

Tillåt mig citera ur sketchen:

Det är inte utan att det blir problem när det kommer hit folk ifrån andra kulturer. Folk som inte lärt sig äta med kniv och gaffel.

Svartingar med sylvassa, vässade huggtänder som ritualslaktar hundvalpar i badkaret. Och norrmän, som klubbar sälar på gatorna, och små snuskiga belgier som äter pommes frites och våldför sig på småbarn i garderoben.

Och gamla fattiga pensionärer som lever på Pedegree pal och Doggie och som inte fått ett tack från någon. Än mindre en välutrustad Volvo, med krockkudde, som varenda bushman får så fort de kliver av planet på Arlanda. För att inte tala om alla direktörer med fallskärmar och hundägare med deras håriga små arslen, som lämnar fullständiga berg av avföring längs gatorna.

Och dessa förbannade jävla Jehovas vittnen och Muammar Gaddafi och göteborgare med sina putslustiga vitsar och deras uppblåsta lokalpatriotism. Dom ska has ihjäl och mördas hela bunten med robotgevär och långdistansrobotar, pansarvagnar och förgiftade paraplyspetsar och pil och båge. Tillsammans ska vi ha ut deras inälvor och bränna upp deras aska och sprida ut den på osandade gator om somrarna.

Gud som jag står och pratar, jag ska till kyrkans syförningsmöte.

Carl Hamilton – Det infantila samhället

Carl Hamiltons bok Det infantila samhället har tio år på nacken, men ämnet är fortfarande aktuellt. Ännu ser vi artikel på artikel om hur barn och unga mår dåligt och hur vuxenvärlden tycks ha kapitulerat.

Boken börjar väldigt bra. Han tar upp bristen på gränsdragningar från vuxenvärlden – en brist på vuxna som slutar förhandla och argumentera och bara säger ifrån. Punkt slut. En värld av vuxna som vägrar vara vuxna. Vägrar ta ett helhetsansvar. Han argumenterar bra och det är lätt att hålla med honom.

Tyvärr börjar Hamilton allt eftersom sidorna går att glorifiera sin egen barndom, och argumentationen tar en gubbig “på min tid”-ton. Han pekar finger och tycker folk skiljer sig till höger och vänster, och att vuxna bara sätter sig själva och sina intressen i första hand.

Sen börjar han rapa “fakta”, i en oändlig ström av den tråkigaste formen av statistik-journalistik. Barn till skilda föräldrar mår såhär dåligt i förhållande till barn som bor med båda sina föräldrar. Såhär otrygga känner sig skiljsmässobarn. En flod av statistik, men väldigt lite egen analys. Hans ord blir till ett pekfinger som frenetiskt hamrar på dåliga siffror och säger: “Titta! Titta så dåligt är!”

När han ska beskriva den kultur och underhållning som erbjuds unga, gör han långa utdrag med repliker från Big Brother. Lite öppet mål kan tyckas. Sida efter sida. Många sidor. Jag vet inte om det är brist på material som får honom att i detalj redogöra för merparten av ett avsnitt Big Brother, för någon utförligare analys blir det inte. Bara: “Titta! Titta så dåligt det är!”

Riktigt vrålgubbigt blir det när Hamilton börjar prata om hur mycket sämre barnen fått det sedan kvinnorna lämnade hemmet och började förvärvsarbeta. Det verkar han tycka är jättedåligt, samtidigt som han varnar för skiljsmässan, där kvinnor ofta hamnar i en väldigt utsatt ekonomisk situation. Varför gör de det? Jo, det säger han själv: de har varit hemma och tagit hand om barnen. Men jobba, det ska de inte göra.

Efter halva boken känns det som att man sitter och läser en extremt lång insändare. Likt Siewert Öholm parad med Alf Svensson (på speed), snurras moralfingret i en allt högre hastighet, tills man faktiskt inte riktigt vet vad och vem det är som kritiseras längre. Eller varför. För allt är bara dåligt, för det är inte längre som det var på Carl Hamiltons tid.

Ungefär där orkar jag inte läsa mer. Det är synd, för det är ett viktigt ämne och boken är inte helt befriad från bra poänger. Men det blir för mycket pekfinger och för lite hjälpande hand.

Freddie Mercury

Idag skulle Freddie Mercury fyllt 70 år. Här är tio lösryckta minnen som involverar Queen och Freddie Mercury, i någotsånär kronologisk ordning.

#1

Jag hade sett Highlander – ja den var faktiskt en favoritfilm – men jag kan inte minnas att jag tog någon större notis av musiken. Därför tror jag att det var vintern 1991, troligtvis i samband med hans död, som jag första gången tog notis av Freddie Mercury. (Jag må ha bra koll på popmusik, men jag har alltid varit ganska sen på bollen.)

Hans fantastiska Barcelona, framförd tillsammans med Montserrat Caballé, visades på TV och jag tror att mamma eller pappa nämnde att den där snubben var död. AIDS.

#2

Vi hade inga Queen-plattor hemma, så jag fick förlita mig på mina vänner.

Jag minns klart och tydligt hur Martin och jag satt på golvet i hans storebror Fredriks rum, när jag för första gången lyssnade på Queen Greatest Hits II.

Jag minns bilderna i CD-skivans booklet och att jag var imponerad över folkhavet på helikopterbilden över Knebworth Park. Jag tyckte de var för jävla bra och nästa dag hade jag med mig ett kassettband så jag kunde få med mig musiken hem.

queen_hc

#3

Inte långt därefter hade jag bestämt träff med min klasskompis Isaac, hemma hos hans mamma, för att banda-av Queen Greatest Hits. När jag knackade på var Isaac inte hemma; han var nästan alltid ute och cyklade eller åkte skateboard. Isaac hade, hur ska vi uttrycka det, en kuslig förmåga att vara där, just vid den tidpunkt man kommit överens om att han skulle vara här.

Hur som helst så uppgav jag mitt ärende för hans mamma och blev insläppt på Isaacs rum. Där rotade jag fram dubbel-vinylen och började banda av. Det kändes ganska märkligt att sitta där, ensam och banda av en platta. Jag var förvisso inte ensam hela tiden. Då och då kom Isaacs lite rubbade jack russell Knut in och kopulerade med olika föremål i rummet. Det gjorde dock inte att det kändes mindre märklig, utan gav snarare en slags Twin Peaks-känsla över alltihop. Det fattades liksom bara att en dvärg i röd sammetskostym skulle komma indansande baklänges, medan Knut juckade loss mot en kudde, till Crazy Little Thing Called Love.

#4

Ett av mina första minnen av Jonas Gardell är när han i Släng dig i brunnen försöker få igång publiken genom att, medelst knä- och handklapp, köra rytmen till We Will Rock You.

Jag har förgäves försökt hitta ett klipp av det hela, så jag kan inte helt lita på att det någonsin hänt. Jonas, om du läser det här, kan du bekräfta?

#5

När jag började högstadiet blev jag klasskompis med en trevlig kuf som hette Jens. Vi förenades snabbt i vår kärlek till datorer, AC/DC och Queen. Jens var fenomenal på att skaffa fram kopior av filmer och musikvideos. En gång kom han med en förbannat flimrig VHS-kopia av The Freddie Mercury Tribute Concert.

När jag många år senare såg konserten igen, kunde jag konstatera att det enda jag egentligen mindes från den var att Lisa Stansfield kom in med en dammsugare och körde en väldigt bra version av I Want To Break Free.

Och så kom jag ihåg David Bowies skitfula turkosa kostym (90-tals Bowie hade tyvärr inte ens styrfart längre) medan Annie Lennox var gudalik i sin klänning och fantastiska sminkning. Sen rev de av en oförglömlig version av Under Pressure.

#6

En sen kväll i Olseröd satt Daniel och beklagade sig över den förvirring han kände inför det faktum att Roger Taylor har så snygga ben i videon till I Want To Break Free.

#7Queen

Vi hade en hund som hette Queen.

#8

Det började gå rykten om att Robbie Williams skulle göra en turné med Queen. Jag, som egentligen inte var nåt Robbie-fan, och som hade (och har) en grundmurad uppfattning att utan Freddie finns inte Queen, började känna en tilltagande upphetsning över tanken.

Robbie Williams och Queen. Damn it, it just might work!

När beskedet sen kom att Queen skulle göra en turné med Paul Rodgers och utan John Deacon, gick mitt hjärta sönder lite.

Ingen Freddie. Ingen Deacon. Ett halvt Queen. Ett “Que?”

#9

Efter en sedvanligt blöt fredags-after work på Paddy’s frågade Tobias om nån ville följa med hem till honom och fortsätta kvällen där. Sara och jag var de enda som nappade på erbjudandet, och plötsligt befann vi oss på trettionde våningen i Turning Torso, kanonfulla, sjungandes Fat Bottomed Girls.

Aftonen blev så blöt att när vi skulle ta oss hem lyckades Sara och jag gå vilse – innan vi ens kommit ut ur torson.

#10

Gåshud under avslutningsceremonin av OS i London när en videoprojektion av Freddie får hela publiken i den olympiska stadion att sjunga med i improviserade nonsens-satser.

En projektion av en man, som varit död i över 20 år, får tiotusentals människor att spontant sjunga med.

I scennärvaro kan ingen mäta sig med Freddie Mercury.