Månad: augusti 2016

Du hörde av dig från ingenstans på ett socialt media och frågade om vi skulle ses på kvällen. Det var många år sedan vi sågs senast. Vi bor på olika platser i landet och har med åren glidit ifrån varandra.

Jag blev glad, men var bortrest just då. Jag skulle komma hem ett par dagar senare. Bad om ditt nummer, så jag kunde ringa när jag var tillbaka, för du skulle vara i krokarna ett tag till.

Du skickade aldrig ditt nummer.

När jag kom hem skrev jag tillbaka och gav några alternativ på dagar då jag kunde ses. Du fick bestämma tiden, för jag kunde vara flexibel.

Inget svar.

Så kom jag ihåg att det är så här det är med dig. Att det var därför vi slutade ses. Att det var därför jag gav upp.

Du tycker du är så mycket häftigare än jag. Att din tid är så mycket mer värd än min. Att du av någon anledning äger rätten att behandla mig med nonchalans. Det är som om du hör av dig bara för att få känna dig åtråvärd. Lägger ut ett lockbete för att se om jag hugger.

Och jag hugger, söker kontakt, och du ignorerar. Får mig att känna mig desperat, ja nästan patetisk i mina försök att nå den vän jag en gång hade. För jag saknar dig. Jag saknar den du var. Men den du blev, den du är, gör mig alltid besviken.

Besviken på att du är som du är. Besviken på att du inte respekterar mig och den vänskap vi en gång hade. Besviken på mig själv, för att jag fortfarande hoppas du ska förändras tillbaka till den du en gång var. Besviken på att jag låter dig spela på min lojalitet till mina vänner.

För du är inte min vän. Vi är bara främlingar med ett gemensamt förflutet, och det här var sista gången du fick göra mig besviken.

Jag gillar Instagram. Det råder liksom inget tvivel om vad Instagram är. Det är ett skrytredskap, där man kan lägga upp valda delar av sin tillvaro, för att få det att framstå som att man lever ett problemfritt, vackert och rikt liv. Det är oftast bilder man själv tagit, med en liten bildtext man själv författat. Alltså nåt man själv skapat.

Ett tag var Facebook lite samma sak som Instagram; alltså ett skrytredskap. Mycket bilder på middagar, vin och vänskap. Man delade mest sin lycka.

Och visst kände man ibland irritationen vakna över allt detta skrytande, men också oro över att man kanske inte hade det lika bra som alla andra verkade ha det.

Allt som tiden gick och Facebook “utvecklades” flyttade de flesta vinglas i motljus till Instagram. Man slutade skriva statusuppdateringar om vad man just nu företog sig eller skriva om en liten rolig tanke som susat förbi.

Numera länkas det mest till bilder, som nån annan skapat, med tänkvärda citat, som ingen riktigt orkar ta till sig innebörden av. Man delar artiklar från kvällspressen eller från “alternativmedia” med negativt budskap. Om man författar något själv, är den allt som oftast en liten rad om på vad sätt man senast blev förorättad. Man delar mest sin besvikelse.

Och visst känner man ibland irritationen vakna över allt detta klagande, men också oro över att det kanske är just så illa som alla andra verkar tycka att det är.

Om Facebook hade lanserats idag och redan från början varit den klagomur den utvecklats till på senare år, hade vi alla varit lika benägna att ansluta oss? Om säljargumentet varit: “Kom och se alla dina gamla gymnasiekompisar klaga över sakernas tillstånd! Kom!” Hade vi känt oss benägna att hänga på?

Skulle vi också vilja blåsa i eländesbasunen?

Jag gillar snygga kläder. Jag gillar att klä mig snyggt. Eller rättare sagt, jag gillar att klä mig i kläder jag tycker är snygga och i vilka jag känner mig snygg. Min erfarenhet är att snygga kläder och skor ger mig en bättre hållning och jag går genom dagen med något större pondus och självsäkerhet.

Ytligt? Nä, inte alls. Om man mår bättre inombords av att känna sig snygg är väl det inte nödvändigt ytligt? Det handlar helt enkelt om att jag vill klä mig på ett visst sätt, för att det får mig att må bättre.

Ytlighet handlar, enligt min mening, om att döma andra utifrån sin egen uppfattning om utseende, skönhet och materiell status. Om jag klär mig på ett visst sätt för att jag tycker det är den bästa representationen av mig själv, är väl det en sannare bilden av mig? Skulle jag däremot klä mig på ett annat sätt, bara för att någon i min omgivning tycker ditten eller datten, är väl det en betydligt ytligare handling?

Jag fick en gång frågan varför jag klär mig som om jag ska gå på fest när jag är på jobbet. Förutom det självklara svaret – För mitt liv är som en fest! – vill jag påstå att väldigt få klär sig som jag gjorde den dagen när de ska gå på fest. Jag hade på mig ljusblå oxford-skjorta med mörkbrun ullslips, brun kofta, jeans, en ljusbeige manchester-blazer (som jacka) och ljusbruna brogues. Ingen jävel klär väl sig så på fest? (Förutom jag då, kanske…)

Jag klär mig inte för att imponera på någon annan än mig själv. Jag vill kunna kolla mig i spegeln och tänka: “Shit, idag ser jag ut precis som jag vill se ut!” Huruvida någon annan tycker jag är snygg bryr jag mig faktiskt mindre om, även om det förstås är trevligt med komplimanger. (Vilket man sällan får, komplimanger alltså, så ansträng dig inte för att fiska smicker.)

Det påstås att man kan avgöra en massa saker om en mans person bara genom att titta på hans skor. Detta är förstås fullkomlig nonsens. Det enda man kan skaffa sig ett rufft estimat om, genom att titta på en mans skor, är ungefär hur mycket pengar han finner skäligt att lägga på ett par skor – och möjligtvis huruvida han tar väl han om sagda skor eller ej.

För oss med ett ständigt sviktande självförtroende är snygga skor av yttersta vikt. Dels för att självförtroendet kan få en extra boost genom att man känner sig snygg, men också för att de egna skorna är den sista krockkudden för självförtroendet.

När man förläget slår blicken i backen och då ser ett par väldigt snygga skor, så dämpar de fallet avsevärt.

Det behöver inte vara dyra skor. Mina favoritskor är ett par Dr Martens jag snappade upp för 550 pix på rea en gång, och de funkar till nästan allt!