AC/DC och jag

Jag har mycket att säga om AC/DC. Mer än de flesta. För mycket för de flesta.

Jag ska inte påstå att bandet varit en större angelägenhet i mitt liv under de senaste tio till femton åren, men när jag var tio till femton år kretsade hela min existens kring AC/DC. Därför är de fortfarande en stor del av min person. För mig är AC/DC som huset man växt upp i. Som skolor man gått i. Känslan av pojkrummets trygghet.

Det som var skönt med AC/DC var att det inte var duktig musik, och i början av 90-talet var det heller inget som pop-pressen och kulturskribenterna vurmade för. AC/DC var inte finkultur, inte ens inom fulkulturen. Det tilltalade mig.

Rak, skitig musik som lovordade de enkla nöjena – sex, sprit och rock’n’roll. Jag var den duktiga typen. Jag ställde aldrig till problem. Jag kanske inte alltid överpresterade i skolan, men jag var alltid rättskaffens, höll vad jag lovade och vek mig ofta för andras behov och vilja. I musiken kunde jag få vara vild och opålitlig.

Jag minns inte säkert hur, var och när jag hörde Thunderstruck för första gången. Jag tror att vi befann oss hemma hos en bekant med kabel-TV. Alternativt på semester, där det erbjöds ett större TV-utbud än hemma. Brorsan och jag hade förskansat oss framför något så exotiskt som MTV. (Det här var på den tiden då MTV fortfarande till största delen var musiktelevision.)

Videon till Thunderstruck är inget märkvärdigt i sig. Efter Fly on the Wall-videodebaklet, som vi ska avhandla något senare, verkade AC/DC fattat beslutet att från och med nu ska alla videos vara exakt likadana. Det ska se ut som att vi spelar live, Angus ska bli svettig, Brian Johnson ska ha jeans, linne och keps och publiken ska fist-pumpa stenhårt till musiken.

Men låten. Det där sjuka riffet. Chris Slades skinande flint och stenhårda trumspel. Brian Johnsons röst, som låter som om han svalt ner en näve småspik med fyra klunkar whisky.

Min pre-teen hjärna bara: “WHAT THE…?!!” *KABOOOM!*

Totalt mindblown.

Shine on, you crazy drummer!

Året bör ha varit 1992, för jag köpte ganska snart AC/DC Live och la sedan större delen av den magra månadspengen på att, tillsammans med Martin K, åka in till Skivlagret på Lilla Torg i Kristianstad för att komplettera skivsamlingen med AC/DC-alster. Martin hade nog lite mer månadspeng än jag, för han kostade på sig att införskaffa dubbel-CD-varianten av AC/DC Live. Då fick han även med ett par stora planscher – som raskt åkte upp på väggen – och en sån där dollarsedel med Angus på. Den var jag sjukt avis för!

Man brukar ju “anklaga” AC/DC för att aldrig förändra sig och alltid låta likadant, men då tycker jag inte man lyssnat speciellt noga på albumen.

Thunderstruck ligger på plattan The Razors Edge som släpptes 1990 och producerade av Bruce Fairbairn. Att anlita Fairbairn låg helt rätt i tiden och The Razors Edge låter precis som rocken skulle låta 1990, innan grungen kom och skrev om reglerna. Gitarrerna ligger väldigt hårt stereo-separerat, vilket ger möjlighet att höra hur extremt samspelta bröderna Young var. Titelspåret från plattan låter som ingen annan AC/DC-låt. Den är riktigt tung och hemsökande på ett sätt som AC/DC inte brukar vara. Så lite variation i ljud och arrangemang finns det allt.

The Razors Edge innehåller två av gruppens mest framgångsrika listlåtar, Thunderstruck och Moneytalks, men även en del oinspirerade rutin-spår. Bland annat den mycket märkliga jullåten Mistress for Christmas och sömnpillren Got You by the Balls och Let’s Make It.

Och så har det alltid varit med AC/DC. Ibland kör de för mycket på rutin och det blir pajigt. Som en pastisch på sig själva. Redan från första början hade de lite svårt att avgöra vad som var bra och inte.

På deras två första album finns en hel del plojlåtar, med “humoristiska” texter som mest känns som prepubertal pojkhumor. Som serietidningen Pyton i sina sämsta stunder. Men då bör komma ihåg att Angus Young fortfarande var i tonåren när låtarna skrevs och spelades in.

Och jag får erkänna att jag i min barnslighet fortfarande tycker Big Balls från Dirty Deeds Done Dirt Cheap är lite rolig. Bon Scott sjunger om sina stora, härliga baler, där varenda textrad naturligtvis kan tolkas som att han sjunger om sina stora, härliga pungkulor. Men hur kul är The Jack egentligen, eller She’s Got Balls från High Voltage?

Sin första nivåhöjning gjorde bandet på tredje plattan, Let There Be Rock. Här har låtarna ett driv och en frenesi som inte finns på något annat AC/DC-album. Men, ärligt talat, så låter inspelningen skit. Det är slamrigt, ostämt och uttröttande för öronen att lyssna på den. (Let There Be Rock är för övrigt det första albumet som pryds med den ikoniska AC/DC-loggan.)

Varde rock!

Jag gillar öset och jag förstår att de ville fånga live-känslan, för det var med sina pulveriserande live-shower som bandet vann sin publik. Samtidigt konkurrerade de i första hand med den exploderande punkscenen och punken var energisk, slarvig och högljudd. AC/DC ville visa att rock’n’roll också kunde skramla och provocera.

Men att låta skramligt, öronbedövande och lite ostämt på en live-spelning är en sak, när man gör det på ett studioalbum har man – enligt mig – missat poängen med att gå in i studion. Sanningen att säga så låter deras första live-album, If You Want Blood (You’ve Got It), mindre slamrigt och ostämt, vilket gör att jag föredrar att höra Let There Be Rock-låtarna på den plattan istället – för låtarna i sig är bland de bästa bandet skrivit.

Uppföljaren Powerage har ett mer sansat ljud och känns mer som en återgång till den rock’n’roll bandet lirade på Dirty Deeds, fast som ett mognare band, med bättre texter och mer genomarbetade låtar. En tydlig språngbräda till vad som enligt mig är deras bästa album, Highway to Hell.

Highway to Hell kan man höra skillnaden på resultatet mellan en bra producent och en JÄTTEBRA producent. Harry Vanda och George Young, som producerade alla plattor före Highway to Hell, är inga dåliga producenter och utan deras inflytande hade AC/DC aldrig lyft ordentligt. Men utan Robert John “Mutt” Lange (onödigt långt namn), som producerade Highway to Hell hade de förmodligen “bara” varit ett kultband, men aldrig blivit det fenomen de blev.

Ljudet är så fruktansvärt bra. “Mutt” Lange har guidat gruppen i allt från låtskrivandet till hur Bon Scott levererar sången.

Jag tänkte inte nämna så mycket om Highway to Hell och Back in Black, för det är alltid de albumen alla vill prata om. Men “for the record” tillhör jag de som tycker det förstnämnda är det något starkare albumet.

Jag tillhör dessutom den – till synes – lilla skara som tycker att Blow Up Your Video är ett bra album. Faktiskt ett av de bättre med Brian Johnson.

Efter Bon Scotts död och mega genombrottet med Back in Black var det som att bandet tappade styrsel under början och mitten av 80-talet. De behöll producenten “Mutt” Lange vid inspelningen av For Those About to Rock, men även han verkade ha tappat geisten.

Ljudet på plattan är förvisso bra, till och med än mer polerat än tidigare. Trumljudet känns väldigt stort och rent, vilket ger extra tyngd till Phil Rudds fenomenalt simpla spelstil. Men för att få plats med det stora trumljudet verkar de ha skruvat ner tempot på låtarna och förenklat gitarr-arrangemangen. Riffen känns plötsligt oinspirerade. Som om man lagt mer tid på att polera ljudet än på att polera låtarna.

Låtordningen känns också fel. Titelspåret For Those About to Rock (We Salute You), som bandet sedermera suveränt använt som konsertavslutare, öppnar skivan med ett ganska lågt tempo. Kanske hade skivan upplevts som snabbare om man istället öppnat med spår nummer två, Put the Finger on You, som jag tycker är en ganska svängig låt på en i övrigt seg platta.

Inget kanonalbum alltså! … Fattar ni? “Kanon”?

(Omslaget till skivan pryds av en kanon. Ska jag behöva förklara allt, eller? Jeez!)

Inte lika kanon som omslaget ger sken av

“Mutt” Lange blev inte inkallad att producera fler AC/DC-skivor, men det gick ingen större nöd på honom. Bland annat gifte han sig med Shania Twain och har även skrivit låtar till FO&O i svenska Melodifestivalen. Det förstnämnda är väl mer avundsvärt än det andra, kan jag tänka.

Nåväl. Bandet beslöt sig för att själva producera uppföljaren, den ganska oinspirerade Flick of the Switch. Det har sagts att bandet ville gå tillbaka till det lite råare ljudet man haft på 70-talet. Jag tror att det egentligen var bröderna Young som ville ha större del av den ekonomiska kakan och bestämt sig för att själva behålla skivintäkterna som band annars brukar delar 50-50 med producenten.

Men visst, plattan låter råare, fast framför allt låter den sämre. Produktionen är inte jättedålig, men man hör återigen tydligt vad en duktig producent kan tillföra. Därmed inte sagt att Flick of the Switch är sämre än For Those About to Rock, för det tycker jag inte. De är ganska jämnrisiga. Det enda riktigt minnesvärda spåret är Guns for Hire, som har snyggt riff och arrangemang och en medryckande refräng. De borde spelat den live oftare.

Bröderna Young beslöt sedan att även producera uppföljaren Fly on the Wall på egen hand. Synd, för Fly on the Wall är ta mig fan nästan totalt olyssningsbart. Låtarna är dåliga. Produktionen grötig – det låter som om bandet lirar på en jävla fritidsgård.

Det är helt omöjligt att höra ett enda ord av vad Brian Johnson sjunger, för de har lagt en massa knas-eko på hans röst. Det spelar i och för sig mindre roll, eftersom bandets texter under 80-talet blev allt mer humorbefriat sexorienterade. Visst var även Bon Scotts texter fulla med sprit, sex och sleaze, men alltid med glimten i ögat. Här är det bara olika formuleringar av “knulla är gött!”, vilket förvisso är sant men NÅGOT annat kan man väl ändå försöka skriva om.

För att inte tala om musikfilmen de spelade in till plattan, med ett fullständigt obegripligt narrativ och slapstick humor som inte ens Benny Hill hade haft mage att slösa tid på – och Benny Hill hade ganska stor mage han.

Tjänstefel av skivbolaget att släppa igenom Fly on the Wall.

Nu hör det förvisso till storyn att bandet hade stora interna problem under den här tiden.

Phil Rudd fick kicken på grund av sitt drogmissbruk. (En historia som skulle återupprepa sig imponerande 30 år senare!) Nya trummisen, Simon Wright var inget dåligt val. Han spelar enkelt och slår hårt som fan, vilket passar AC/DC utmärkt.

Malcolm Young hade även han substansproblem vid den här tiden, i form av en galopperande alkoholism.

Problemen syns tydligt i bandets output under den här tiden, från att takfast ha släppt ett album om året – väldigt bra album dessutom – dröjde det nu allt längre mellan de halvhjärtade släppen. Det skulle dröja tre år till nästa album, vilket blev Blow Up Your Video.

Däremellan hade bandet åter ringt upp sina gamla vapendragare, parhästarna George Young och Harry Vanda, för att producera några låtar till ett soundtrack för Maximum Overdrive. Resultatet, Who Made Who, består till största delen av gamla låtar men innehåller även det briljanta titelspåret, med ett arpeggioriff som är väldigt närbesläktat med det i Thunderstruck.

Young/Vanda fick sedan även förtroendet att producera Blow Up Your Video.

Jag får lite känslan av att Blow Up Your Video låter som bandet hade tänkt sig att Fly on the Wall skulle låta, men att man misslyckades kapitalt med genomförandet. Ljudet är stort, rent och snärtigt. Tydligt inspirerat av den rådande reverb-trender, men som ändå låter AC/DC och som åldrats ganska väl – tycker jag! Det finns en energi och stuns i ljudet, som jag tycker saknas på de andra plattorna från 80-talet, inklusive Back in Black.

Ska jag klaga på något så får det bli att ljudet i viss mån saknar dynamik. Det är liksom fullt blås på allt, hela tiden. Samtidigt tycker jag att det ger lite extra energi, så det är inte enbart av ondo. Det enda jag inte riktigt gillar är att Angus solo-gitarr låter burkigt och inte alls så distinkt som en solo-gitarr, enligt min mening, ska låta.

Video – coolt 1988

Låtarna på plattan känns betydligt mer genomarbetade än större delen av bandets 80-talskatalog. Visst finns det ett par utfyllnadslåtar, och då tänker jag främst på Kissin’ Dynamite och Some Sin for Nuthin’, kanske även Ruff Stuff. Men alla tre har distinkta riff och håller ändå en förhållandevis hög nivå jämfört med mycket på tidigare nämnda album.

Sen kom The Razor’s Edge.

Under Razors Edge World Tour spelade bandet in flera av konserterna och släppte valda låtar på AC/DC Live. De filmade även en spelning på Mosters of Rock och släppte som Live at Donnington, vilket enligt mig är en riktig livevideo-juvel. Jag har hört att man mixtrat, överdubbat och fixat en hel del med ljudet på den senare DVD-utgåvan, vilket känns lite sorgligt eftersom det förtar live-känslan. Det hör till med lite felspel och snedsteg.

Förvisso funkar en del studio-live-album ganska väl. KISS första Alive!-platta är ju en riktig rockrökare, medan deras Alive III känns totalt fake med pålagda publikljud och tillfixat sound. Det sämsta “live”-album jag hört är nog Chuck Berry On Stage, där merparten av spåren är rena studioinspelningar (samma som släppts på LP och singel tidigare) med publikljud helt uppenbart pålagt i efterhand. Total pannkaka!

Chuck Berry not so much on stage

Men, tillbaka till ämnet. 1993 kom singeln Big Gun, som spelades in till Arnold Schwarzeneggers Last Action Hero. Jag tycker väldigt mycket om Big Gun, men tyvärr verkar inte bandet göra det, för de har nästan aldrig spelat den live.

Det gick hela fem år mellan The Razors Edge och nästa album, Ballbreaker – en hel evighet i ett tonårsliv. Mitt intresse för AC/DC hade i viss mån falnat vid den tidpunkten och kanske tagit en något mer sund proportion, i kontrast till den totala besatthet jag känt inför bandet ett par år tidigare. (Ett tag kunde jag texterna till alla AC/DCs låtar utantill…)

Ballbreaker producerades av Rick Rubin och Mike Fraser – som tidigare även mixat The Razors Edge.

På den här tiden hade Rick Rubin fingrarna i varenda syltburk och tycktes stå som producent på var och varannan platta under 90-talet. Han har kritiserats av många band för att han inte varit en speciellt närvarande producent och kanske därför fick endast Mike Fraser fortsatt producent-förtroende av AC/DC. (Han har till dags dato producerat bandets resterande skivor.)

Ballbreaker har ett mycket torrt ljud, ganska likt det på Highway to Hell, men är nästan helt befriat från artificiella rumseffekter som eko och reverb. Trummorna låter väldigt naturliga, nästan som om man står i samma rum. Likadant är gitarrljudet väldigt avskalat.

Jag har på tjugo år inte helt lyckats bestämma mig för om jag gillar det eller inte.

Något jag aldrig fattat med stereoseparationen av trummorna på Ballbreaker är varför hi-haten ligger nästan i mitten. Det känns helt onaturligt! Men det vågar jag knappt påpeka, för då låter man på tok för petig och folk slutar lyssna.

Hallå? Är ni kvar?

På tal om trummorna, så var originaltrummisen Phil Rudd åter tillbaka på trumstolen. Jag tyckte Chris Slade gjorde ett bra jobb, men kan samtidigt tycka att Rudds något mer släpiga spelstil passar bättre för det mer avskalade och bluesiga AC/DC som träder fram på Ballbreaker.

Hur som haver, första och enda gången jag såg AC/DC live var i Globen den 21 april 1996. Jag hade hellre velat se dem i Göteborg, för då spelade de i Scandinavium den 26 april, min 16-årsdag. Men mina kumpaner Calle och Daniel ville hellre till Stockholm, vilket var en bättre deal ekonomiskt eftersom vi kunde bo hos Calles brorsa i Haninge.

Någonstans finns ett kassettband med en flera timmar lång inspelning av vår tågresa från Hässleholm till Stockholm. Det kanske ligger bland kassetterna i mitt källarförråd. Jag hoppas det finns kvar, för vi tre var väldigt roliga tillsammans på den här tiden. (Tyckte vi själva i alla fall.) Vi hade enormt tramsiga fri-associations-samtal och massor med roliga idéer. Nån gång ska jag väl få tid att försöka hitta det där bandet och digitalisera det för eftervärlden – vare sig eftervärlden vill det eller ej.

I Globen hamnade vi bredvid ett raggargäng som bjussade på öl – vi var ju minderåriga och fick inte köpa. De hade kört bil ner från Sundsvall om jag minns rätt och tankat på ganska friskt hela vägen. En av dem somnade under förbandet, Zero Nine. Jag klandrar honom inte, jag minns absolut ingenting av Zero Nines spelning, men han vaknade inte när AC/DC entrade scenen. Hans kompisar verkade inte bry sig, så vi försökte skaka liv i den stackars överförfriskade jeansväst-raggaren. Till slut satte han sig raklång upp och vrålade: “ANGUS! Din jävla sprattelvattel!” Sen sjönk han ihop och somnade igen.

Jag tyckte konserten var skitbra, men det enda jag minns är när Angus springer ut på scenen precis när konserten börjar, samt att Phil Rudd rökte hela tiden. Det gick inte en minute under den två timmar långa konserten utan att han hade en tänd cigg i munnen. Det är något ganska äckligt, men också lite, lite imponerande i det.

När AC/DC fem år efter Ballbreaker släppte Stiff Upper Lip hade mitt intresse för gruppen svalnat rejält. Under det sena 90-/tidiga 00-talet kom det många AC/DC-inspirerade band, så plötsligt kändes AC/DC själva väldigt gubbiga och tama. Black Ice, som kom 2008, har jag knappt lyssnat på.

Men de senaste åren har ändå varit en intressant AC/DC-såpa.

Malcolm Young hängde upp gitarren 2014 och lämnade bandet, efter att i relativt unga år drabbats av så allvarlig demens att han inte längre kunde komma ihåg låtarna han spelat i hela sitt vuxna liv. Tragiskt och något som fick mig att känna att AC/DC nu var slut, även om det var Stevie Young, hans brorson, som tog över.

Malcolm spelar inte alls på Rock or Bust som kom 2015, vilket är det enda “intressanta” med den plattan. Den har fått okej recensioner, men jag har inte lyssnat igenom den en enda gång, så jag kan inte uttala mig.

I samband med skivsläppet ballade Phil Rudd ur och blev åtalad för innehav av amfetamin och cannabis, samt för anstiftan till mord. Say whaaat?! Han verkade ha tappat det helt. Det cirkulerade några videoklipp där Rudd gjorde sluddrig promotion för sin solo-platta Head Job.

Har för övrigt aldrig fattat det här när trummisar ska göra soloplattor. Är du Buddy Rich? Om inte, låt bli!

Chris Slade kallades in för att spela på Rock or Bust World Tour eftersom Rudd inte fick lämna landet under pågående rättegång och verkade lite allmänt opålitlig.

Sen har vi det där med Brian Johnsons hörsel. Mitt under Rock or Bust-turnén blev Brian Johnson rådd av läkare att omedelbart sluta turnera för att inte förlora hörseln helt. Ganska snart efter att det blev känt att Brian tvingas avbryta turnén började ryktet gå att Axl Rose skulle kliva in och ta över som sångare.

Många pannor las i djupa veck och en del kritiserade Angus och resten av bandet för att de inte la ner turnén nu när både Malcolm och Brian var borta. Jag kan dock se varför bandet fortsatte och det handlar givetvis om pengar, men inte bara för bandet själva utan för alla runt omkring. Arenorna. Alla roddare och administrativ personal som blir av med jobbet. Att avbryta och stänga ner en så stor apparat som en världsturné av den här magnituden får stora konsekvenser för många. Så jag kan respektera beslutet.

Men Axl Rose? Verkligen? Ska han ersätta Brian Johnson? Ska Axl Rose ersätta Bon Scott?

Jag kände mig oerhört skeptisk. Jag har svårt för Axl Rose. Han verkar vara en diva och diktator. Samtidigt måste jag nog ändå erkänna att han och Johnson trots allt har en snarlik sångstil.

Axelros

När live-klipp med Axl som ny AC/DC-sångare började läcka ut lät det ärligt talat inte speciellt bra. Jag tyckte att Axl levererade låtarna lite för frenetiskt. Han kändes mer framåtlutad där Brian var bakåtlutad. Men visst, jag kunde absolut förstå hur bandet tänkte när de anlita honom och samtidigt kändes det inte riktigt riktigt. Det kändes inte alls som samma band längre.

Det var inte AC/DC utan mer Rockband med AC/DC-karaktär.

Efter turnén gick även Cliff Williams, som spelat bas med bandet i 40 år, ut och sa att det kändes rätt att kliva av nu.

Angus och Axl har dock bestämt sig för att fortsätta under namnet AC/DC och det beslutet känns väldigt tråkigt. Ska det bli så att Axl Rose står där, när Angus kroknar och lägger av, och är den enda “riktiga” medlemmen i bandet, precis som det blev med Guns ‘n Roses?

Det vore sorgligt.

Angus tryckutjämnar vid Sergelfontänen

Angus borde pensionera AC/DC-namnet och fortsätta på nåt annat sätt. Med hans status i rockvärlden borde han kunna dra ihop riktigt roliga all-star-projekt eller soloplattor med gästartister. Angus & friends.

Eller göra något tillsammans med Neil Young, bara för att förvirra alla. Young and Young. Vilken Young är vilken? Och ingen av dem är ju ung? Vad fan händer? Jag fattar ingenting!

Snart spelar väl Slash och Duff också i AC/DC. Med Guns n’ Roses texter på AC/DC-låtar i någon slags ohelig mash-up.

Nä, jag tackar och backar.

Tack för den här tiden, AC/DC.

Min bildningsresa räknas

Vi lever i en tid då all form av personlig utveckling tycks vara fysisk. Det ska tränas. Deffas. Bulkas. Springas. Ätas rätt. Och det är inget fel i det. Men i dag är det Världsbokdagen. Så just i dag vill jag uppmana alla att strunta i träningspasset och läsa en bok istället. Och ingen bok om träning eller kost, utan nåt om politik. Nåt om kultur. Nåt om historia. Beteendevetenskap. Vad som helst utom nåt som är relaterat till din kropp.

För personlig utveckling är mer än bara förmågan att lyfta tyngre och springa snabbare och längre. Det handlar även om bildning – mycket viktigt i dessa anti-intellektuella tider, med alternativa “fakta” och tungviktstyckande – för att förstå sin omvärld och sig själv. Det handlar om att utveckla sin mentala kapacitet. Att utmana sina föreställningar och invanda tankemönster.

Jag tränar och motionerar så ofta jag har tid och ork. Dels för att jag gillar att känna mig stark i kroppen, men också för att det är en enkel stressventil. När stressnivån går upp kommer ångesten smygande. En 45 minuters löprunda sänker stressnivån och jag kan hålla demonen stången.

Jag läser så ofta jag har tid och ork. Dels för att jag gillar att känna mig stark i huvudet, men också för att kunna vinna över mina bekanta i TP. Jag gillar att utveckla mitt kunnande och språk, för det hjälper mig att formulera och artikulera min person och mina åsikter. För om jag inte vet det, om jag inte kan förstå min omvärld och inte kan förstå mig själv, kommer ångesten krypande igen. Lik förbannat. Hur mycket jag än springer och hur mycket jag än lyfter.

Jag behöver en balans mellan att utveckla min kropp och att utveckla mina intellektuella förmågor. För jag kan aldrig springa ifrån min ångest. Den hinner alltid ikapp. Och inga benmuskler i världen orkar bära ett tungt hjärta. Inte i längden. Det är en match man aldrig vinner med kroppen, den vinner man i huvudet. Man måste möta sin ångest som man möter en politisk meningsmotståndare. Man måste vara förberedd. Påläst. Kunnig.

Och jag tror inte jag är ensam om det. För i dessa tider, då vi verkar helt upptagna av våra kroppar, tycks vi kollektivt må allt sämre i våra huvuden. Gnäller, fast vi har det bra. Nästan bäst i världen. Delar länkar till artiklar vi knappt läst – artiklar med tvivelaktiga slutsatser, på tvivelaktiga grunder, med tvivelaktiga motiv.

Kanske för att vi inte riktigt förstår vår omvärld och oss själva. Vi är för intellektuellt otränade för att tänka kritiskt eller sätta oss in i ett ämne på djupet. Och då segrar den klatschiga clickbait-titeln och den lättsmälta ingressen. Vi vill vara lika snabba i våra slutsatser som i löpspåret. Tycker livet är för kort för att tänka efter.

Så glöm inte sköta om hjärnan. Glöm inte sitta ner en stund. Glöm inte filosofera. Glöm inte att läsa den där boken du tänkt läsa i flera år nu. Det är bara att göra det. Kan jag kan du! #youcandoit #theresnoexcuse #minbildningsresaräknas

Män och motion

Som allmängiltig man får man inte motionera. Inte om man ska tro magasinen i alla fall. Träna för hälsans skull är något bara seniorer gör. Träna för att hålla sig lite snygg är något bara kvinnor håller på med. Män i arbetsför ålder måste antingen elitträna, satsa på en Ironman eller i alla fall som minimum springa Göteborgsvarvet, annars kan man lika gärna skita i det.

Alla tidningar som behandlar ämnet “motion och hälsa” är fyllda med bilder på glada tjejer i tights som antingen sitter på pilatesbollar, kör yoga på stranden eller kommer småjoggandes, storleende i full make-up. De tipsar om goda och supernyttiga smoothies med bär och frön och annat skit, eller kör fnitter-reportage om hur nyttigt mörk choklad är – i modesta mängder, förstås. Är män med på bild är det tokrippade snubbar i “Tips från PT:n”-segmentet.

Jag har svårt att identifiera mig.

Tidningarna talar aldrig om män som motionerar. Män tränar inför Vasaloppet eller inte alls.

Vi män som mest tränar för att inte helt släppa greppet om ett BMI kring 25, som tycker att springa fem kilometer på allt under 30 minuter är en bra tid och inte alls förstår tjusningen med att ta hundra pannor i bänkpress, tycks inte existera. Om man ska tro magasinen.

För män motionerar inte, män presterar.

Ett tag gick jag på core-pass på Friskis & Svettis. Till en början för att det var det enda passet som gick så tidigt att jag hann gå innan jobbet, men jag blev så småningom core-frälst och tycker nu att det är en väldigt bra träningsform. Jag var dock oftast den enda på passet under 40 och den enda som inte tyckte att bäckenbottenövningarna var strikt nödvändiga för min egen del. Jag har hört vittnesmål från andra män som gått på core-pass, där ledaren glatt ropat: “Kom igen nu tjejer!”

För män går inte på core, män lyfter skrot.

Jag tränade ganska mycket i min ungdom. Jag räknade ut att jag som mest tränade ungefär 10 timmar i veckan, men såg aldrig mig själv som den sportiga typen. Kanske hade jag i viss mån en lite skev självbild, men jag tror också mängden träning som krävdes för att anses som sportig bland de sportiga var tämligen hög. Jag tränade ju inte i närheten av vad de riktiga sportkillarna tränade. Jag antar att den bilden hållit i sig. Inte bara hos mig, utan även hos andra. Till exempel hos tidningsförlagen.

För män satsar antingen på En Svensk Klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet) eller En Svensk Klassiker (Korv, Mos, Räksallad, Pucko).

Inte alla män

Jag anser det bevisat bortom allt rimligt tvivel att flickor och kvinnor från födseln till graven, i stort som i smått, bedöms och behandlas efter andra, sämre villkor än vad pojkar och män gör. Och jag tycker det är något vi bör ändra på.

Jag har alltid, enligt mig själv i alla fall, haft ett starkt rättspatos och förstod tidigt att killar och tjejer förväntas spela efter olika regler, även om jag inte hade vokabuläret att konkretisera mina aningar och funderingar.

Jag är inte säker på att jag i de tidiga tonåren visste exakt vad feminism var. Jag misstänker att feminismen mest förknippades med manhaftiga fruntimmer som sjöng Sånger om kvinnor. 70-talets kvinnokamp – som den del av vänsterrörelsen det var – kändes så otroligt mossig, att det bestående intrycket snarare var vildvuxen kroppsbehåring och taffliga slagord än lika löner. Feminism var inte ämnet på allas läppar 1993.

Att som ung kille se de bullrigaste och mest sviniga snubbarna få tjejerna, uppmärksamheten, bekräftelsen och (med tonårsmått mätt) framgången var inte helt enkelt att förlika sig med. Att anse sig göra rätt men se de som handlar tvärtemot få bättre utdelning är inte stärkande för självförtroendet.

Det hjälpte inte heller att jag var (och är) oförmögen att spela den klassiska mansrollen. Jag fick inte ens komma till castingen för rollen som Tuffa Killen. Jag har aldrig varit macho. Det klär mig helt enkelt inte.

Så här i min begynnande medelålder kan allt det där kvitta, men på den tiden var det viktigt. Tro det eller ej, men att vara trevlig och rolig var inget en kille blev kysst för. Kyssta blev de som gruffade och tuffade. Huffade och puffade. Och hångel var hårdvaluta i tonåren.

Feminismen fick fäste hos mig först i 20-årsåldern. Jag pluggade systemvetenskap i Ronneby (jo, det kunde man faktiskt på den tiden). Jag råkade, inför en av föreläsarna i ekonomi, harkla ur mig att “så jävla stora kan inte löneklyftorna vara mellan män och kvinnor i Sverige av idag”. Hon gav mig en föreläsning som hette duga och jag insåg att alla motargument jag hade att komma med faktiskt bara var mina egna antaganden och inget jag kunde styrka med fakta.

Jag kände att mina värderingar var “rätt” men att jag inte visste ett skit och att jag behövde fylla den där kunskapsluckan om jag ville behålla min trovärdighet.

Några år senare blev jag ihop med en tjej som hade Fittstim på paradplats i bokhyllan. Vi hade en del heta diskussioner. Jag kände mig ofta påhoppad. Jag tyckte inte att jag vunnit speciellt stor fördel av att vara född kille. Ingen hade serverat mig på silverfat och jag ansåg mig nedtryckt och undanskuffad av den rådande grabbigheten, som jag kände att man förväntades underkasta sig. Jag ville absolut inte bli ihopklumpad med snubb-snubbarna och våldsverkarna och maktens män.

Fast visst hade jag haft fördel av att vara kille. Det får man ändå erkänna. Jag hade gladeligen seglat i den mediokritetens medvind som ofta erbjuds killar som är smarta, men lata. Killräckligt är ett modeord som beskriver fenomenet ganska bra. Jag var inte den där killen med gitarren, som knappt kunde spela, knappt kunde sjunga, men ändå spelade och sjöng på alla fester. Absolut inte. Men nog kunde jag snacka och charma till mig fördelar hos lärarna vid bristfällig läxläsning som ingen tjej skulle kommit undan med.

Men, som någon som kände sig som en udda fågel i sitt sociala sammanhang hade jag absolut fått smaka på nackdelarna av att inte passa in i pojkrollen, killrollen, mansrollen. Därför kände jag att jag banne mig fått min släng av sleven från patriarkatet – i den mån patriarkatet befattar sig med köksredskap.

För ni tror väl inte att en osäker, ung kille, helt befriad från mansmanlighet slipper undan t. ex. mansplaining? Hah! Ni skulle bara veta hur många män som berättat för mig om Hur Det Är. Med ditten och med datten. Med kvinnan och med blatten. Med staten och med skatten. Tro mig, mansplaining är inte ett man-till-kvinna-fenomen, det är ett man-med-hybris-till-alla-han-ser-som-mindre-vetande-fenomen. Må hända att kvinnor oftare blir föremål för dessa opåkallad föreläsningar, men andra män är absolut inte otänkbara som ofrivilliga studenter i dessa allvetares spontana School of Everything.

Jag avskyr och i viss mån avundas dessa gräddfilsmän, för det måste vara så extremt mycket lättare att gå genom livet med deras till synes totala brist på tvivel och självkritik. Bara, här kommer jag. Tut tut, lilla stumpan! Liksom.

För nu vill jag inte få det att låta som att jag föddes som fullfjädrad feminist. Knappast! Det har varit en process, som det är för de flesta, och jag anser mig inte vara i mål ännu. Det är det där ständiga tvivlet och självkritiken som sakta drivit in feminismen i min själ. Och det är det där tvivlet och självkritiken som får det att kännas ganska bökigt och krävande emellanåt att vara feminist och man. Man bär liksom på en arvsynd ackumulerad av andra män. Man bär på sina egna snedsteg och fördomar och man granskar alltid sig själv med väldigt hårt ljus.

Tog jag för mycket plats nu? Kunde det där jag sa uppfattas som mansplaining? Borde jag ha backat några steg när jag gick bakom den där tjejen genom parken, hon kanske blev obekväm med att jag gick ifatt henne? Tittade jag opassande i den där urringningen? Skrattade jag för snubbigt åt det där halvtaffliga skämtet? Drog jag själv allt för halvtaffliga skämt som andra kände sig tvingade att skratta åt? Fick jag beröm för att vara medioker nu?

Allt det där tvivlet och all den där självkritiken. Då blir det ibland jobbigt att klumpas ihop med männen som förkunnar Hur Det Är. Jobbigt att bli ihopklumpad med tafsarna, blottarna, nedtryckarna och man vill påpeka att inte alla män är så.

Men då måste man försöka komma ihåg att det inte är fel att flickor, tjejer och kvinnor är förbannade på mäns svineri. Det är fel på mäns svineri. Problemet är att inte alla män insett det. Det är inte alla män som insett att det finns anledning till självrannsakan och självförbättring.

För det kan aldrig vara okej att flickor som knappt är i tonåren ska behöva förhålla sig till närmanden från främmande män i ålder med deras föräldrar och farföräldrar. Nej, förresten, vi kan inte kalla det “närmanden”. Vi måste kalla det vid dess rätta namn.

Trakasserier. Oanständigheter. Blottning. Pedofili.

Jag har aldrig behövt motta fittfoton, hot och förföljelse för att jag yttrat min åsikt, vilket är något kvinnor med åsikter i det offentliga nästan måste räkna med i Sverige idag.

Det är inte alla män som insett att det inte är någon enstaka snuskgubbe, utan “helt vanliga” pojkar och män som oombett skickar bilder av sina erigerade snoppar till främmande kvinnor, bara för att de har mage att ta plats.

När man inte bara en gång, inte bara ofta, utan hela tiden måste ducka för mäns omoral, narcissism och skeva sexualbild, vilken slutsats kan man dra annat än att “alla män är så”?

Alla män.

Och vet ni, jag är fortfarande ihop med den där tjejen jag nämnde, och Fittstim står fortfarande i bokhyllan, för ännu ser vi ingen anledning att lägga undan den.