Pojk för sin klänning

Vissa kanske tycker det är en absurd fråga, men vet ni hur svårt det är att köpa en klänning till en pojke?

Alla klänningar för små barn är så chockråsa, hjärtbeklädda, volangtjohejiga, puffärmade, rosettprydda och prinsessiga att jag inte ens skulle köpa dem till en dotter. Än mindre till en pojke. För jag vill inte “klä honom som en flicka”, jag vill bara köpa en förbannad klänning till min pojke, som verkligen, verkligen gillar att ha klänning. Han tjatar om klänningar jämt och har dem på sig så ofta han kan. Det är inget vi fått honom till, det är en smak han skaffat sig helt själv.

Samtidigt vill jag inte trä på honom något som får Babsan att se nedtonad och diskret ut i jämförelse. Jag vill inte göra ett statement. “Se på mig, så fritänkande jag är! Skåda mitt normöverskridande barn! I’m raisin’ him gay.”

För det är inte det jag vill. Jag vill bara ha en klänning. En klänning till en pojke.

Okej. Nu hör jag hur många av er ropar: Vaffan, fattar du inte att ungen kommer bli mobbad? Vad är du för jävla förälder, va? Släppa iväg en POJKE i klänning? Hur fan tänker du? Ska han få testa heroin också, eller?

Så. Innan alla haters ringer soc, låt mig förklara. Det handlar alltså om att låta honom ha ett klädesplagg han gillar, inte om att låta honom tortera smådjur. Han är ännu så liten att han inte “förstår” att klänningar “är för flickor”. En del av hans jämnåriga kamrater förstår det, och de kommenterar på det ibland, men ingen retar honom. Ännu.

Det kommer med all säkerhet komma en dag då han blir ordentligt tilltryckt för att han går klädd i klänning. Det kommer inte gå många år till förrän hans jämnåriga inte nöjer sig med att kommentera över hans klänning, utan kommer låta honom veta med all önskvärd tydlighet att han sticker ut på fel sätt.

Den dagen kommer han bli ledsen. Efter den dagen kommer han förmodligen inte vilja ha klänning mer. Den dagen kommer även jag bli ledsen, för det kommer vara dagen han lär sig om alla hämmande konventioner, grupptryck och grupphat.

För tro mig, resten av världen – ja, kanske just du – står redo och villig att trycka på honom åsikter om vad han kan och inte kan göra. Om vad han kan och inte kan vara. Resten av världen kommer kritisera och trycka ner honom. Konvensionen kommer snart nog ta ifrån honom väldigt många av hans friheter. Och haters gonna hate.

Men tills den dagen kommer, låter jag honom gå till förskolan i klänning. Jag låter honom gå i klänning när vi fikar på stan och när vi går till lekparken. För jag vill inte vara den som tvingar honom att sluta göra något han gillar, något så totalt harmlöst som att bära klänning, bara för han har snopp.

Så jag som förälder behöver alltså inte förklara för honom att klänning är fel. Det kommer ni andra göra. Det jag som förälder behöver göra är att köpa honom en förbannad klänning, som inte ser ut som något en docka har på sig eller som stulen rekvisita från en After Dark-show, och vet ni hur jävla svårt det är?

 

Little Black Classics

Penguins Little Black Classics is a brilliant idea. Short, bitesize books of literary classics at a very low price. The problem with the execution of this idea is, on the other hand, that some of these books are utterly worthless.

In a time when book publishers have to compete with the internet, and all its content and ease of access, the publishers have to be better than the internet.

For example, the Edgar Allen Poe compilation The Tell-Tale Heart presents three of Poe’s most important short stories – previously mentioned The Tell-Tale Heart, The Fall of the House of Usher, and The Cask of Amontillado. A brilliant introduction to the works of Poe, for anyone interested in reading the essential classics.

The book could’ve been made even better, by adding a short analysis as to why these works are important, since it has some pages to spare.

Now, on the other side of the spectrum, we have the Oscar Wilde book Only Dull People Are Brilliant at Breakfast. I haven’t read much by Wilde, and thought this would be something similar to the Poe book – i.e. an introductory compilation of essential short stories, or similar, to the author’s work. But it isn’t. Only Dull People is a collection of Wilde’s famous one-liners. While most of them are shewed and brilliant, I don’t really see the point of collecting them, out of context, on their own, stacked upon each other, in a book.

oscarwilde

Why? Because this is something the internet is much better for. Unrefined, raw information, presented out of context. Something anyone can do and put out there.

The publisher really needs to make their products worth while. Provide analysis. Provide context and refinement. Otherwise, what’s the point?

The Tell-Tale Heart I will probably read many times over in my lifetime. Only Dull People Are Brilliant at Breakfast I will not. Not through any fault of Wilde, but this collection is pointless in the presence of the internet. The novelty of it wore off about half way through.

Onaturen

Jag är ingen naturmänniska. Jag är inte den som knatar ut i skogen med muntra steg, svampkorg i ena handen och fågelkikaren i den andra. Jag har inte varit ute och fiskat sen jag var tolv. Jag har inte sovit i tält sen jag gjorde lumpen. Jag fjällvandrade senast när jag var på konfirmationsläger, och varken den kristna tron eller naturintrycken tycks ha gjort något bestående avtryck på min person.

Jag kan liksom inte förstå tjusningen i att sova i tält. Jag skulle rent av kalla det onaturligt.

Att åka från ett uppvärmt hus, med rinnande vatten (både varmt och kallt), dusch, toalett (med tillhörande avlopp), skafferi med mat från jordens alla hörn, elektricitet, konst, litteratur, TV, datorer, ja allt det fantastiska som människan uppfunnit och strävat mot under inte bara århundraden utan århundratusenden, för att lägga sig att sova under ett uppspänt skynke är ju inget annat än en skymf mot hela den mänskliga evolutionen. En spottloska i ansiktet på alla de förfäder och förmödrar som dukat under i dragiga grottor, hyddor och skjul.

Inte ens den ryske tsaren levde så bekvämt som Andersson och Johansson gör nu för tiden.

Nu är det inte så att jag hatar naturen. Det är snarare naturen som hatar mig. De växter som vissa poetiskt skulle säga att naturen “smyckat” sig med skulle jag snarare säga att den bestyckat sig med. Naturen är fylld med saker som ger mig utslag, snuva, kli och svullnader. Den är fylld av väsen som är ute efter mitt blod och vars stick jag dessutom är överkänslig mot, och därför återvänder böldbeklädd efter var och vartannat skogsbesök.

Det mest kontroversiella av allt tycks vara att jag inte badar. Det är inte så att jag aldrig badar. Jag har doppat mig flera gånger under det senaste decenniets varmaste dagar. Jag är däremot inte den som tycker det är underbart och uppfriskande med ett dopp i det svinkalla vattnet, för att sedan, nedkyld och huttrande, komma upp i den svenska “sommaren” för att torka av mig.

Min aversion mot badandet kan förklaras av två anledningar.

För det första drabbades jag väldigt lätt av blåskatarr i min barndom. Det räckte med att en halv-ljummen bris träffade mina blöta badbyxor för att jag sedan fick springa på toa var femte minut och plågat klämma fram ett par usla droppar. (Jo, jag var gubbe redan då.)

För det andra har människan lagt enorma resurser på att lära sig att effektivt värma vatten. Nu är jag inte nödvändigtvis en förespråkare av metoden, men vi har ju för fan lärt oss att kontrollerat klyva atomkärnor, enkom för att koka vatten. Varför ska jag då hoppa i en knappt tjugogradig östersjö, som genom sin algblomning, med all önskvärd tydlighet, låter meddela att vi inte är välkomna i vattnet?

Nej, naturen och jag lever i en tyst överenskommelse om att undvika varandra. Så länge vi inte vistas på samma plats blir det inget bråk, och vi kan för en stund glömma att den andre ens existerar.

Grogg och samtiden

Jag halkade in på den gamla humorserien Grogg när jag satt och slösurfade på Öppet Arkiv. Jag tyckte Grogg var lite förlegat redan när det sändes första gången för 16 år sedan. Alkoholiserade män som beter sig lustigt och säger konstiga saker i krogmiljö osade lite för mycket 70-tal.

Men en sak jag hajade till på var den där tanten i början av programmet. Hon som blir frågad vad hon tycker om invandringen, och sedan spyr galla över allt från svartingar till göteborgare och hundägare. Sketchen var nog menad att vara absurd – så där kan man ju inte uttrycka sig! – och påvisa det förlegade i den gamla tantens världssyn och åsikter.

Men med tanke på dagens tonläge och hur folk formulerar sig på sociala medier, bloggar, ja överallt där de kommer åt, så är tyvärr det här inte längre en absurd sketch, utan ganska nära realiteten. Det här är vad människor tycker idag och det här är hur de uttrycker det.

Tillåt mig citera ur sketchen:

Det är inte utan att det blir problem när det kommer hit folk ifrån andra kulturer. Folk som inte lärt sig äta med kniv och gaffel.

Svartingar med sylvassa, vässade huggtänder som ritualslaktar hundvalpar i badkaret. Och norrmän, som klubbar sälar på gatorna, och små snuskiga belgier som äter pommes frites och våldför sig på småbarn i garderoben.

Och gamla fattiga pensionärer som lever på Pedegree pal och Doggie och som inte fått ett tack från någon. Än mindre en välutrustad Volvo, med krockkudde, som varenda bushman får så fort de kliver av planet på Arlanda. För att inte tala om alla direktörer med fallskärmar och hundägare med deras håriga små arslen, som lämnar fullständiga berg av avföring längs gatorna.

Och dessa förbannade jävla Jehovas vittnen och Muammar Gaddafi och göteborgare med sina putslustiga vitsar och deras uppblåsta lokalpatriotism. Dom ska has ihjäl och mördas hela bunten med robotgevär och långdistansrobotar, pansarvagnar och förgiftade paraplyspetsar och pil och båge. Tillsammans ska vi ha ut deras inälvor och bränna upp deras aska och sprida ut den på osandade gator om somrarna.

Gud som jag står och pratar, jag ska till kyrkans syförningsmöte.

Carl Hamilton – Det infantila samhället

Carl Hamiltons bok Det infantila samhället har tio år på nacken, men ämnet är fortfarande aktuellt. Ännu ser vi artikel på artikel om hur barn och unga mår dåligt och hur vuxenvärlden tycks ha kapitulerat.

Boken börjar väldigt bra. Han tar upp bristen på gränsdragningar från vuxenvärlden – en brist på vuxna som slutar förhandla och argumentera och bara säger ifrån. Punkt slut. En värld av vuxna som vägrar vara vuxna. Vägrar ta ett helhetsansvar. Han argumenterar bra och det är lätt att hålla med honom.

Tyvärr börjar Hamilton allt eftersom sidorna går att glorifiera sin egen barndom, och argumentationen tar en gubbig “på min tid”-ton. Han pekar finger och tycker folk skiljer sig till höger och vänster, och att vuxna bara sätter sig själva och sina intressen i första hand.

Sen börjar han rapa “fakta”, i en oändlig ström av den tråkigaste formen av statistik-journalistik. Barn till skilda föräldrar mår såhär dåligt i förhållande till barn som bor med båda sina föräldrar. Såhär otrygga känner sig skiljsmässobarn. En flod av statistik, men väldigt lite egen analys. Hans ord blir till ett pekfinger som frenetiskt hamrar på dåliga siffror och säger: “Titta! Titta så dåligt är!”

När han ska beskriva den kultur och underhållning som erbjuds unga, gör han långa utdrag med repliker från Big Brother. Lite öppet mål kan tyckas. Sida efter sida. Många sidor. Jag vet inte om det är brist på material som får honom att i detalj redogöra för merparten av ett avsnitt Big Brother, för någon utförligare analys blir det inte. Bara: “Titta! Titta så dåligt det är!”

Riktigt vrålgubbigt blir det när Hamilton börjar prata om hur mycket sämre barnen fått det sedan kvinnorna lämnade hemmet och började förvärvsarbeta. Det verkar han tycka är jättedåligt, samtidigt som han varnar för skiljsmässan, där kvinnor ofta hamnar i en väldigt utsatt ekonomisk situation. Varför gör de det? Jo, det säger han själv: de har varit hemma och tagit hand om barnen. Men jobba, det ska de inte göra.

Efter halva boken känns det som att man sitter och läser en extremt lång insändare. Likt Siewert Öholm parad med Alf Svensson (på speed), snurras moralfingret i en allt högre hastighet, tills man faktiskt inte riktigt vet vad och vem det är som kritiseras längre. Eller varför. För allt är bara dåligt, för det är inte längre som det var på Carl Hamiltons tid.

Ungefär där orkar jag inte läsa mer. Det är synd, för det är ett viktigt ämne och boken är inte helt befriad från bra poänger. Men det blir för mycket pekfinger och för lite hjälpande hand.