Karin Bojs – Min europeiska familj

KarinBojsEuropeiskaFamilj.jpg

Karin Bojs Min europeiska familj är ett ambitiöst försök att spåra våra gemensamma rötter, genom att spåra sina egna förmödrars historia. Om man lyckas bortse från att Bojs nästan bara kan uttrycka sig i termer av sin egen förträfflighet, så är det här en fantastiskt bra bok! Vi får följa hennes resa genom Europa, där DNA-analyser får bestämma vart kosan ska styras och vilken del av historien som står på tur att redovisas.

Bojs har en något amerikansk skrivstil. Det är mycket upprepningar/tillbaka blickar på det som redan skrivits, som mest känns som onödig utfyllnad. Ibland känns det som att Bojs inte riktigt litar på att läsaren har varit uppmärksam och att hon därför måste upprepa det hon redan sagt bara ett tiotal sidor tidigare. Man känner sig ständigt misstrodd och skriven på näsan. Som författare bör man nog utgå ifrån att läsaren är intresserad av ämnet och kapabel att hålla vissa basala detaljer från det föregående kapitlet i huvudet.

Bojs hänfaller ofta åt en väldigt självgod ton. Hon vill ofta framhålla hur tidigt hon själv var med och rapporterade om nya rön, när hon skrev om det, när hon träffade den och den personen. Ofta helt i onödan, eftersom det sällan tillför boken något.

Det är synd, för Karin Bojs är onekligen en skicklig journalist. Med hennes meritlista, och inte minst med det gedigna arbetet bakom den här boken, borde hon inte behöva känna sig nödgad att ständigt påtala sina meriter. Det vore mer klädsamt att låta det gedigna arbetet tala för sig själv, istället för att ständigt påtala det gedigna i arbetet.

Nej, det handlar inte om att man inte får vara stolt över sitt arbete. Det handlar om att inte ständigt gnida sin förträfflighet i läsarens ansikte och att inte lita på att läsaren är intelligent nog att förstå. Till slut känns det nästan mer ängsligt än självgott. Som att hon hela tiden måste påminna läsaren och sig själv om hur bra hon faktiskt är.

Kanske ännu ett bevis föra att även en bra redaktör behöver en bra redaktör.

Men, med det sagt, är jag villig att förlåta Bojs all sin självgodhet och faller gladeligen in i lovkören som besjungit henne och Min europeiska familj. Det ligger ett mycket långt och gediget arbete bakom boken. Det märks att det är ett genuint personligt intresse som når sin kulmen. Vi svänger mellan känslosamma beskrivningar och vetenskapligt redogörande. Konstateranden och kvalificerade gissningar. Spekulationer och rena fantasier. Allt silat genom Bojs kunnande och sunda förnuft och är mycket pedagogiskt upplagt.

Även om det är DNA-analyserna som är grunden till och det som driver historien framåt, vävs biologi, kulturhistoria, arkeologi och en hel rad andra vetenskaper in i historien. Som sagt väljer Bojs att följa sin egen genetiska linje genom historien. Ett smart och bra sätt att avgränsa och stycka upp ett annars näst intill oöverskådligt projekt.

Hon redogör uttömmande och detaljerat för många historiska skeenden, men viktigast av allt är att hon väcker intresset och viljan att läsa mer och fördjupa sig i delar av historien. Jag finner bland annat att jag bli väldigt sugen på att läsa mer om Doggerland, neandertalarna och hunden och människans gemensamma historia.

Hade Bojs bara kunnat hålla sitt ego något mer dämpat, hade läsningen varit odelat angenäm.