Ska vi beställa roomservice innan vi går ut eller boka bord nånstans?
Vi skulle bara ta en drink och ett rökverk på en av Warszawas cigarrlounger medan vi bestämde var kvällens middag skulle intas.
När vi klev in i baren var själva loungen ännu inte öppen. Men när mina två följeslagare, efter noggrann inspektion av det digra utbudet, beställde varsin provbricka whisky om åtta glas à fyra centiliter insåg personalen (och jag) att vi nog skulle stanna en stund och plötsligt stod loungen öppen för oss.
Vi knallade trappan upp till en luftig lokal, där röda lampskärmar spred ett dämpat ljus över de gröna, paisleymönstrade sammetstapeterna. Stora fönster släppte in stadens ljus mot novemberkvällens dunkla bakgrund. Längs ena kortsidan stod bokhyllor med tunga läderband. Bord, stolar och soffor var placerade längs rummets väggar, med en bardisk i bortre hörnet. På hedersplats, mitt i rummet, stod en obemannad miniflygel.
I loungen fanns redan två sällskap – stammisar och “big spenders” fick förtur till loungen och vi räknades tydligen (redan) till den sistnämnda kategorin.
Vi slog oss ned och whiskyn anlände tillsammans med en drink- och cigarrmeny.
Eftersom jag sätter en viss heder i att kunna ta mig hem för egen maskin, beslöt jag att skippa whiskyn och hålla mig till relativt svaga G&Ts. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.
Servitrisen förklarade att för varje glas whisky ingick en av husets cigarrer. När en cigarr ingår till drickat, bör man överväga dessa med en god portion skepsis. All cigarrökning är förvisso – bokstavligen – att elda upp sina pengar, men ska man nu elda pengar, bör man väl göra det med ett visst mått av finess? Så vi valde att beställa mer välkända märken av kubanskt snitt.
Poproszę trzy Montercristo no. 2. Dzięki.
Cigarrerna anlände tillsammans med lite popcorn och oliver. Sorlet i lokalen tilltog i takt med att flera mindre sällskap anlände och glasen fylldes på. Mysfaktorn var på topp. Efter fyra drinkar hade jag sinnesnärvaron att be personalen att framgent halvera mängden G i mitt glas. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.
En pianist och en trumpetare tog plats vid flygeln och började spela amerikanska jazzstandards. Flera sällskap gnolade med, vi likaså, och den gemytlighet, som bara onödigt spenderande av pengar kan frambringa, infann sig. Efter några låtar steg en äldre, belevad herre fram och började sjunga What a Wonderful World med en röst så raspig att Tom Waits stämma framstår som tämligen silkeslen i jämförelse. Alla applåderade!
Men hörrni, hade vi några nominerade restauranger för middagen? Nähe du, den saken måste avhandlas vidare. Fast i så fall behöver vi nog en runda cigarrer till. Och whiskyn är ju slut. Då blir det ett gäng whisky sour på det. Nej, inte för mig, jag håller mig till G&T, med lite G och mycket T. Vi har ju trots allt inte ätit middag ännu.
Diskussionen höll inte riktigt den fokus som krävdes för att ett restaurang-beslut skulle kunna fattas och nu var klockan närmare midnatt. Vi hade inte ätit, men däremot konsumerat fullständigt orimliga mängder gin och tonic.
Vi rumlade hem mot hotellet i den polska natten, övertygade om att någon form av hamburgermånglare skulle uppenbara sig längs vägen.
Plötsligt stod vi framför vårt hotell.
Jaha. Ska vi beställa roomservice innan vi går och lägger oss, eller?
