Bandet hade en replokal hos ABF på Annelundsgatan 55. Oftast cyklade eller gick jag dit från Nobelvägen 121 där vi bodde, i Barnrikehusen, men ibland hände det att latmasken fick säga sitt och jag tog bilen.
Det var vår första gemensamma bil, en röd Toyota Corolla av årsmodell 1991. Vi köpte den av en snubbe i Staffanstorp. Han var så provocerande dålig på att ljuga om bilens skick, när han självmant började yra om hur mycket där var kvar på kopplingslammerna, hur fint bromsarna tog, att däcken hade bra mönsterdjup. Inget av det där stämde, det kunde till och med jag med mina begränsade bilkunskaper snabbt genomskåda. Men bilen var billig och fräsch inuti, och pappa hade en kompis som kunde fixa det som behövdes till ett bra pris, så vi slog till.
På den tiden stod det en falafelvagn i korsningen Annelundsgatan – Norra Grängesbergsgatan. Jag stannade där för att köpa en rulle att mula i mig innan repet. Falafelgubben sneglade ut på min bil och skakade på huvudet.
– Mycket att göra på den bilen.
– Tror du? svarade jag. Jag tycker den går ganska fint.
– Nej nej, mycket att göra.
– Om du säger det så.
– Ska du sälja?
Nej, det hade jag ju inte tänkt, men jag tyckte det var underhållande att en främling helt sonika dissade min bil, för att sedan erbjuda sig att köpa den.
Spola fram några månader. Nu bor vi på Skvadronsgatan 31, i en fantastisk 20-talslägenhet, som jag ofta drömmer mig tillbaka till. Jag skulle hämta upp min flickvän (numera fru) på tågstationen.
Malmö Centralstation hade fram till ombyggnaden en fruktansvärt liten och trång yta mot Skeppsbron, där man kunde stanna med bilen för att hämta upp eller släppa av nära och kära som behagat begagna järnvägen som färdmedel. Det var en jättevarm sommardag, och jag hade snurrat varv på varv för att äntligen lyckas ta mig in, och på något magiskt sätt fickparkera i ett minimalt utrymme mellan två bilar. AC hade vi ingen, så jag satt med rutorna nervevad medan jag väntade.
Plötslig stiger en främling fram, knackar i biltaket och lutar sig in genom rutan.
– Tjena, kompis!
Eftersom vi befinner oss i Malmö, trodde jag instinktivt att snubben ville kränga nån form av knark.
– Hallå! Jag ska inte ha nåt, svarade jag. Min samtalskamrat verkade inte riktigt snappa upp vad jag sa, för han fortsatte.
– Mycket att göra på den här bilen.
Jag drabbades av en lättare deja vu.
– Säger du det, säger du, sa jag.
– Ja, mycket mycket, sa han och sparkade på däcket. Du vill sälja?
Jag tackade för erbjudandet, men sa att jag inte var i säljartagen.
Några månader senare slutade det med att vi, något oförtjänt, skrotade den stackars bilen. Vi hade blivit påbackade av en gubbjävel (jo, det var en tvättäkta gubbjävel). Bilen tycktes oskadd, så jag tog varken hans försäkringsuppgifter eller ens registreringsnummer. Det var dumt. På vägen hem lossnade avgasröret, och började skramla nåt helt vansinnigt, samtidigt som det brölade som värsta raggarbilen. Och skramlet och brölet bara tilltog.
Det var så fruktansvärt pinsamt att fickparkera i Malmö med en bil som – helt täckt med måsskit (varför hatar måsar röda bilar?) – skramlade och dönade som om apokalypsens fyra ryttare var i antågande. Folk vände sig, flera hundra meter bort, för att säkerställa att de inte behövde lägga benen på ryggen och fly från satansmaskinen som basunerade ut undergången i 120 decibel.
Hela avgassystemet behövde bytas, och det var en på tok för stor investering för att vi skulle bry oss om det.
Så jag körde den till skroten. Jag orkade inte ens tänka på alla däcksparkande Toyota-intresenter som skulle komma och säga: Oj, oj, mycket att göra här! För att sedan starta bilen, höra dånet och hojta: OJ, OJ, OJ! MYCKET ATT GÖRA HÄÄÄR! AJ, AJ, AJ!
Vi hade ändå redan tänkt köpa en ny bil. En Toyota Corolla. Det var snart tio år sedan, och vår tråkgråa Corolla börjar onekligen visa tecken på ålder. Idag fick jag följande SMS.
Jag drabbades av en lättare deja vu. Först var jag lite sugen att skriva tillbaka, men hejdade mig. Jag vet ju ändå vad svaret kommer bli.
Mycket att göra på den…