Ensamhet har en negativ klang på svenska. Ingen ska behöva vara ensam. Ensamhet leder till depression. Och visst är ofrivillig ensamhet sorglig och deprimerande. Men den självvalda ensamheten kan vara underbar.
På engelska skiljer man på solitude (att vara avskild och ohämmad) och loneliness (att vara nedstämd på grund av ensamhet). På svenska är solitär en synonym för patiens – ett lite tantigt kortspel, för någon med många porslinsfigurer på spetsdukar.
Jag tror fler behöver ensamhet och stillhet. Jag tror fler behöver ha tråkigt. När hjärnan har tråkigt börjar den stöka och rensa i vrårna. Den gräver sig ner i de där kartongerna i källaren, som man inte rört på många år. Och plötsligt… Nämen, hej! Här ligger mina gamla dagböcker! Och fotoalbumet jag trodde var borta. Och den här gamla CD-skivan, som jag tyckte så mycket om.
Men nu för tiden har vi aldrig tråkigt eller gräver i det gamla. Vi har skärmar som förser oss med nytt, hela tiden. Eller skaffar vi oss ett hus, med ständigt behov av uppmärksamhet och omtanke. Som att bo i en stor, dyr jävla tamagotchi.
Det där passar säkert vissa, men blir för mycket för andra.
Ensamheten kanske känns mossig, men för många föds de bra idéerna i ensamhet och stillhet. Nya idéer. Djupa resonemang. Googlar man på mossa får man mest träffar om hur man bekämpar mossa. Mossa på taket. Mossa i gräsmattan.
Bekämpa inte mossan, omfamna den!
Jag tror det är dags att börja bejaka sin introversion även om man inte identifierar sig som introvert. Det här ständigt hetsande, extroverta selfievärlden vi lever i börjar kännas osund och gjord. Vi har gjort det nu. Kan vi göra nåt annat ett tag? Kanske lägga patiens?
