Efter att ha hört Stina Stoors Sommar i P1 blev jag väldigt sugen på att läsa hennes novellsamling Bli som folk. Hennes dialekt och pricksäkra sätt att formulera en beskrivning av en barndom och en uppväxt fängslade mig.
Stina Stoor lyckas med enkla ord beskriva mycket svårbeskrivliga saker. Framför allt fångar hon känslan av att vara barn, ett barns värld, hur barnet uppfattar verkligheten. En verklighet som i en vuxens ögon kan ses som miserabel och fruktansvärd, men som är självklar och “normal” för barnet, som inget annat vet. Skildringarna av alkoholism, frånvarande föräldrar, fattigdom och utanförskap – beskrivningarna av det udda – är det som griper mig mest.
Att boken är skriven på dialekt är inte bara en gimmick, utan är just det som möjliggör det enkla språket. Det är vanligt folk som berättar. Som folk är mest. Lite banalt och oförfinat. Man vill gärna dra paralleller till Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget, som också är skriven på västerbottniska. Det blir på något vis mer verkligt. Tragiskt och dråpligt på samma gång.
Mänskligt.
Bli som folk ska läsas långsamt, med det där norrländska lugnet och självklarheten. Orden ska uttalas i huvudet. En alltför snabb läsare kommer missa stora delar av bokens behållning, för ofta utspelar sig halva berättelsen i bisatserna.