Om du med feminist menar att jag anser att kvinnor och flickor systematiskt, genom oskrivna men även genom uttalade sociala normer, särbehandlas negativt och därmed begränsas, både i yrkes- och det sociala livet, och att det är något vi bör och ska göra något åt, så. Ja, jag är feminist.
Men låt oss inte glömma att även pojkar och män begränsas på olika sätt, både i yrkes- och det sociala livet, men framför allt i känslolivet. Den klassiska manligheten är direkt hämmande ur det perspektivet. En manlighet, där fysisk hårdhet är idealet, och där samma hårdhet förväntas råda över känslorna och dess yttringar. Män förväntas slå en mur runt sitt psyke och stå pall för smällarna inifrån, på samma sätt som man står pall i frisparksmuren på en fotbollsplan.
Den manligheten definieras av både män och kvinnor.
Pojkar och män uppmuntras inte att tala om, eller ens tänka på sina känslor. De ska bara svälja sina tårar och gå vidare. Rycka upp sig. Tårar är bara tid som spills. De visar på svagheter i din mentala frisparksmur, och det är inte okej. Möjligen om du blockerat en hård frispark med pungen så kan du få fälla några tårar. Men sen spelar vi vidare.
Jag finner allt som oftast att kvinnor anser sig äga frågan om känslolivet. Så fort en diskussion uppstår om känslor, ångest och psykiska åkommor, verkat kvinnor se sin åsikt betydligt viktigare och tyngre än männens. Att män ofta har fel i frågor om känslor, hur man reagerar på dem och hur man hanterar dem. Män kan ju inte sånt där. Män reagerar fel.
Men män reagerar bara på det sätt som de som pojkar lärt sig att reagera. Om det är fel, har vi lärt dem fel.
När jag blir ledsen reagerar jag inte sällan med ilska. Min fru står ofta helt oförstående inför det. Hon kan inte förstå varför jag blir arg och tycker jag reagerar på ett orimligt sätt. På samma sätt står jag ofta oförstående inför hennes tårar. Varför gråter du? Ingen har väl dött? Har du ont i pungen?
När du är ledsen, kanske gråter, och någon säger åt dig att inte vara en lipsill, att det där inte är något att lipa för, att du är en mes, då reagerar man med indignation och ilska. Min fru har inte fått höra att hon är en lipsill. Hennes tårar har bemötts med tröst och förståelse. Hon har lärt sig att tårarna är en naturlig del i att vara ledsen. Jag har däremot många minnen från då mina tårar mötts med irritation, och ibland med ren ilska. Att jag genast ska sluta lipa. Krav på att sluta vara ledsen.
Så min känsloreflex när jag blir ledsen är indignation och ilska, utan några mellansteg. Mitt undermedvetna vet att mina tårar inte kommer respekteras. De kommer att ses ned på. De kommer att hånas. Däremot hånas inte ilskan. Den som hånar någon som är ilsken får ganska snabbt veta, inte sällan med knutna nävar, att man ska ha respekt för ilskan.
Väldigt många ledsna, besvikna, förorättade pojkar hamnar i handgemäng, för det är det enda sättet deras känslor tillåts pysa över.
Om vi bara kan tillåta våra pojkar att visa och förstå sina känslor, och ge fan i att säga att de känner fel. Om vi bara kan tillåta våra flickor att visa och förstå sin ilska, utan att de anses som rabiata. Då ska ni se att vi kommit en bra bit längre mot jämställdhet och förståelse än vi var tidigare.