Månad: mars 2017

Jag anser det bevisat bortom allt rimligt tvivel att flickor och kvinnor från födseln till graven, i stort som i smått, bedöms och behandlas efter andra, sämre villkor än vad pojkar och män gör. Och jag tycker det är något vi bör ändra på.

Jag har alltid, enligt mig själv i alla fall, haft ett starkt rättspatos och förstod tidigt att killar och tjejer förväntas spela efter olika regler, även om jag inte hade vokabuläret att konkretisera mina aningar och funderingar.

Jag är inte säker på att jag i de tidiga tonåren visste exakt vad feminism var. Jag misstänker att feminismen mest förknippades med manhaftiga fruntimmer som sjöng Sånger om kvinnor. 70-talets kvinnokamp – som den del av vänsterrörelsen det var – kändes så otroligt mossig, att det bestående intrycket snarare var vildvuxen kroppsbehåring och taffliga slagord än lika löner. Feminism var inte ämnet på allas läppar 1993.

Att som ung kille se de bullrigaste och mest sviniga snubbarna få tjejerna, uppmärksamheten, bekräftelsen och (med tonårsmått mätt) framgången var inte helt enkelt att förlika sig med. Att anse sig göra rätt men se de som handlar tvärtemot få bättre utdelning är inte stärkande för självförtroendet.

Det hjälpte inte heller att jag var (och är) oförmögen att spela den klassiska mansrollen. Jag fick inte ens komma till castingen för rollen som Tuffa Killen. Jag har aldrig varit macho. Det klär mig helt enkelt inte.

Så här i min begynnande medelålder kan allt det där kvitta, men på den tiden var det viktigt. Tro det eller ej, men att vara trevlig och rolig var inget en kille blev kysst för. Kyssta blev de som gruffade och tuffade. Huffade och puffade. Och hångel var hårdvaluta i tonåren.

Feminismen fick fäste hos mig först i 20-årsåldern. Jag pluggade systemvetenskap i Ronneby (jo, det kunde man faktiskt på den tiden). Jag råkade, inför en av föreläsarna i ekonomi, harkla ur mig att “så jävla stora kan inte löneklyftorna vara mellan män och kvinnor i Sverige av idag”. Hon gav mig en föreläsning som hette duga och jag insåg att alla motargument jag hade att komma med faktiskt bara var mina egna antaganden och inget jag kunde styrka med fakta.

Jag kände att mina värderingar var “rätt” men att jag inte visste ett skit och att jag behövde fylla den där kunskapsluckan om jag ville behålla min trovärdighet.

Några år senare blev jag ihop med en tjej som hade Fittstim på paradplats i bokhyllan. Vi hade en del heta diskussioner. Jag kände mig ofta påhoppad. Jag tyckte inte att jag vunnit speciellt stor fördel av att vara född kille. Ingen hade serverat mig på silverfat och jag ansåg mig nedtryckt och undanskuffad av den rådande grabbigheten, som jag kände att man förväntades underkasta sig. Jag ville absolut inte bli ihopklumpad med snubb-snubbarna och våldsverkarna och maktens män.

Fast visst hade jag haft fördel av att vara kille. Det får man ändå erkänna. Jag hade gladeligen seglat i den mediokritetens medvind som ofta erbjuds killar som är smarta, men lata. Killräckligt är ett modeord som beskriver fenomenet ganska bra. Jag var inte den där killen med gitarren, som knappt kunde spela, knappt kunde sjunga, men ändå spelade och sjöng på alla fester. Absolut inte. Men nog kunde jag snacka och charma till mig fördelar hos lärarna vid bristfällig läxläsning som ingen tjej skulle kommit undan med.

Men, som någon som kände sig som en udda fågel i sitt sociala sammanhang hade jag absolut fått smaka på nackdelarna av att inte passa in i pojkrollen, killrollen, mansrollen. Därför kände jag att jag banne mig fått min släng av sleven från patriarkatet – i den mån patriarkatet befattar sig med köksredskap.

För ni tror väl inte att en osäker, ung kille, helt befriad från mansmanlighet slipper undan t. ex. mansplaining? Hah! Ni skulle bara veta hur många män som berättat för mig om Hur Det Är. Med ditten och med datten. Med kvinnan och med blatten. Med staten och med skatten. Tro mig, mansplaining är inte ett man-till-kvinna-fenomen, det är ett man-med-hybris-till-alla-han-ser-som-mindre-vetande-fenomen. Må hända att kvinnor oftare blir föremål för dessa opåkallad föreläsningar, men andra män är absolut inte otänkbara som ofrivilliga studenter i dessa allvetares spontana School of Everything.

Jag avskyr och i viss mån avundas dessa gräddfilsmän, för det måste vara så extremt mycket lättare att gå genom livet med deras till synes totala brist på tvivel och självkritik. Bara, här kommer jag. Tut tut, lilla stumpan! Liksom.

För nu vill jag inte få det att låta som att jag föddes som fullfjädrad feminist. Knappast! Det har varit en process, som det är för de flesta, och jag anser mig inte vara i mål ännu. Det är det där ständiga tvivlet och självkritiken som sakta drivit in feminismen i min själ. Och det är det där tvivlet och självkritiken som får det att kännas ganska bökigt och krävande emellanåt att vara feminist och man. Man bär liksom på en arvsynd ackumulerad av andra män. Man bär på sina egna snedsteg och fördomar och man granskar alltid sig själv med väldigt hårt ljus.

Tog jag för mycket plats nu? Kunde det där jag sa uppfattas som mansplaining? Borde jag ha backat några steg när jag gick bakom den där tjejen genom parken, hon kanske blev obekväm med att jag gick ifatt henne? Tittade jag opassande i den där urringningen? Skrattade jag för snubbigt åt det där halvtaffliga skämtet? Drog jag själv allt för halvtaffliga skämt som andra kände sig tvingade att skratta åt? Fick jag beröm för att vara medioker nu?

Allt det där tvivlet och all den där självkritiken. Då blir det ibland jobbigt att klumpas ihop med männen som förkunnar Hur Det Är. Jobbigt att bli ihopklumpad med tafsarna, blottarna, nedtryckarna och man vill påpeka att inte alla män är så.

Men då måste man försöka komma ihåg att det inte är fel att flickor, tjejer och kvinnor är förbannade på mäns svineri. Det är fel på mäns svineri. Problemet är att inte alla män insett det. Det är inte alla män som insett att det finns anledning till självrannsakan och självförbättring.

För det kan aldrig vara okej att flickor som knappt är i tonåren ska behöva förhålla sig till närmanden från främmande män i ålder med deras föräldrar och farföräldrar. Nej, förresten, vi kan inte kalla det “närmanden”. Vi måste kalla det vid dess rätta namn.

Trakasserier. Oanständigheter. Blottning. Pedofili.

Jag har aldrig behövt motta fittfoton, hot och förföljelse för att jag yttrat min åsikt, vilket är något kvinnor med åsikter i det offentliga nästan måste räkna med i Sverige idag.

Det är inte alla män som insett att det inte är någon enstaka snuskgubbe, utan “helt vanliga” pojkar och män som oombett skickar bilder av sina erigerade snoppar till främmande kvinnor, bara för att de har mage att ta plats.

När man inte bara en gång, inte bara ofta, utan hela tiden måste ducka för mäns omoral, narcissism och skeva sexualbild, vilken slutsats kan man dra annat än att “alla män är så”?

Alla män.

Och vet ni, jag är fortfarande ihop med den där tjejen jag nämnde, och Fittstim står fortfarande i bokhyllan, för ännu ser vi ingen anledning att lägga undan den.