Månad: juni 2016

Introvert betyder inte nödvändigtvis försagd bokmal med blicken i backen. Introversion handlar om att man har ett stort behov av kontemplation. Att man får energi av stillsamhet – allra helst ensamhet – och hur man reagerar på yttre stimulans. Inte att man nödvändigtvis hatar att träffa andra människor.

Men för den introverte kan det kosta på att vara social, och man kan snabbt bli överväldigad av intryck och folk. Man umgås helst i lugnare miljöer, i mindre sällskap, med personer man redan känner.

Själv undviker jag t.ex. nattklubbar och ställen med allt för hög musik – såvida jag inte är där för att specifikt lyssna på musiken. Och “mingelsfester” ska vi inte ens tala om. Menar du att jag är här för att träffa så många nya människor som möjligt? Till vilken nytta då? Nej, gå ni runt i er ryggdunkarcirkel, så sitter jag här med ett glas bubbel och tittar på. Eller, kan jag få ta med mig bubblet hem istället? Nähe. Asocialt, säger du.

Jag har egentligen inga större problem att prata med nya bekantskaper. Det är mest det att jag inte lockas av kallprat. Har man bara tagit sig förbi kallpratet kan det bli intressant. Däremot kan det låsa sig totalt när jag ska ringa ett telefonsamtal, även till personer jag känner väl. Jag våndas enormt innan jag ringer. Den jag ska ringar har ju säkert något viktigare för sig. Och ringa för att boka om en klipptid är nästan omöjligt. Vad ska den stackars frisören göra med sin tid om ingen annan kund kommer och tar tiden jag avbokat? Nej, då är det bättre vi väntar med att åka till akuten med det här brutna benet tills efter jag klippt mig, så slipper frisören omaket att ändra i sitt schema.

Det är inte så att man antingen är introvert eller extrovert. Det handlar som vanligt om en skala, där vissa är väldigt introverta och andra väldigt extroverta. De flesta landar, som vanligt, nånstans i mitten.

Själv landar jag i den introverta fållan när det gäller återhämtning, och det handlar inte bara om att jag tycker det är skönt med lugn och ro ibland. Jag behöver ensamhet för att ladda mina batterier, för att känna mig levande, för att inte bli helt utmattad. Och så länge jag är utvilad har jag inga problem att vara social.

Större delen av mitt liv har det här inte inneburit något problem. Först när barnen kom blev det smärtsamt tydligt hur beroende jag är av att få vara ensam. Tidigare har det där i stort sett skött sig själv. Har jag behövt ensamtid har det bara varit att gå in på mitt rum, gå hem till min lägenhet, stänga in mig med min dator. Om jag var på fest en kväll, kunde jag enkelt låsa in mig och gömma mig dagen efter – utan att egentligen tänka på att det var det jag gjorde. Jag kunde isolera mig så mycket jag behövde, så länge jag behövde. När jag växte upp, var att vara ensam hemma bland det bästa jag visste.

Nu är det nästan en omöjlighet. Det går inte. Jag får inte. Barnen behöver mig.

Jag beskyller absolut inte mina barn för någonting. De är helt vanliga, normala barn. De har inget ansvar i det här. Men att ständigt ha någon som pockar på ens uppmärksamhet, springande runt benen kan vara slitsamt – även för den icke-introverte. Speciellt om man inte ens får sova ensam i sin egen säng, utan barnen kommer och vill ligga hos en varje natt. Panikkänslorna sprider sig. Man känner sig jagad. Man orkar inte vara den där lugna, glada föräldern man vill vara, utan reagerar negativt och avsnäsande, och man vill bara fly.

Så har säkert alla föräldrar känt nån gång.

Det introverta rimmar väldigt illa med dagens glorifierande av det extroverta. Av “effektivitet”. Den som gapar högst får uppmärksamheten och ses som handlingskraftig, utan att nödvändigtvis ha de bästa idéerna eller resonemangen. Eftertänksamhet och försiktighet ses som en svaghet. Man måste agera, reagera, snabbt snabbt snabbt. Snabbt är bra.

Det är inte lätt att få det lugn och den ensamhet som krävs för att ladda om. Inte när man ska vara en självuppoffrande förälder. En engagerad medarbetare. Ha en hobby på halvprofessionell nivå. Amatörelitidrotta. Alltid vara nåbar. Alltid vara närvarande.

Själv har jag ännu inte hittat balansen mellan arbete, familj och mig själv. Det kan kanske låta själviskt och svårt att förstå för den som inte identifierar sig som introvert, men att spendera tid med familjen innebär ingen vila för mig. Det betyder inte att jag inte älskar dem. För det gör jag, av hela mitt hjärta. Men det är svårt att visa sin kärlek när man är fullständigt utmattad.

Länge trodde jag att det här var ett karaktärsbrist, att det var något jag var tvungen att försöka ändra på. Det har inte gått. Det har bara skapat ångest och trötthet. Lite som att försöka prioritera bort sömn.

Jag längtar till ensamheten. Jag längtar bort från alla – även de jag älskar. För att kunna älska mig själv måste jag få vara ensam, grubbla och ladda om. Annars blir jag otrevlig och kort i tonen. Misstänksam och tvär. Både mot andra och mig själv. Tom på kreativitet. Tom på tålamod. Tom på framtidstro och nyfikenhet. Tom på det jag annars identifierar som mig själv.

En kursledare, som förmodligen identifierat mig som en fellow introvert, frågade mig en gång: “Tycker du också att dina vänner står i vägen för din fritid?”

Först tyckte jag frågan var absurd. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer förstod jag vad han menade. Behöver man ensamtid kan umgänge, även med de bästa av vänner, kännas som en belastning.

Ibland är lyckan att bara få höra klockorna ticka.