Stina Stoor – Bli som folk

stinastoor-blisomfolk

Efter att ha hört Stina Stoors Sommar i P1 blev jag väldigt sugen på att läsa hennes novellsamling Bli som folk. Hennes dialekt och pricksäkra sätt att formulera en beskrivning av en barndom och en uppväxt fängslade mig.

Stina Stoor lyckas med enkla ord beskriva mycket svårbeskrivliga saker. Framför allt fångar hon känslan av att vara barn, ett barns värld, hur barnet uppfattar verkligheten. En verklighet som i en vuxens ögon kan ses som miserabel och fruktansvärd, men som är självklar och “normal” för barnet, som inget annat vet. Skildringarna av alkoholism, frånvarande föräldrar, fattigdom och utanförskap – beskrivningarna av det udda – är det som griper mig mest.

Att boken är skriven på dialekt är inte bara en gimmick, utan är just det som möjliggör det enkla språket. Det är vanligt folk som berättar. Som folk är mest. Lite banalt och oförfinat. Man vill gärna dra paralleller till Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget, som också är skriven på västerbottniska. Det blir på något vis mer verkligt. Tragiskt och dråpligt på samma gång.

Mänskligt.

Bli som folk ska läsas långsamt, med det där norrländska lugnet och självklarheten. Orden ska uttalas i huvudet. En alltför snabb läsare kommer missa stora delar av bokens behållning, för ofta utspelar sig halva berättelsen i bisatserna.

Foie gras, fy fan!

Vi hade en fantastisk mathelg bakom oss, där vi lyckats pricka in två av stadens mest populära, up-and-coming-restauranger. Upplevelsen skulle nu krönas med ett besök på stadens kanske mest prisbelönta krog, Tigris.

Där satt vi så, på den med Guide Michelin-stjärna prydda restaurangen i Budapest och studerade menyn.

Stämningen i restaurangen kändes uppsluppen, fast formell. Kyparna var väldigt raka i ryggen, men tillät sig ändå att skämta lite, och utstrålade den självsäkerhet som mångårigt innehavande av Guide Michelin-stjärna faktiskt berättigar.

Hovmästaren, iklädd välsittande svart kostym, började förklara menyn. Efter en stund förstod man att gåslever var deras forte, och att det inte finnas någon maträtt som inte blir bättre av att man trycker lite gåslever i den.

Endast en i sällskapet hade testat gåslever tidigare. Han hade blivit bjuden på en kortleksstor bit under en affärsmiddag och intygade att det förmodligen var det vidrigaste han någonsin tuggat och svalt. Biten hade kostat 1500 spänn, så han hade försökt äta så mycket det bara gick, ivrigt påhejad av sitt bordssällskap, som i sin tur intygade att det här var den absoluta toppen av gastronomisk perfektion.

Vi diskuterade lite fram och tillbaka, men beslöt att det nog fick bli gåslever ändå. Om det nu fanns ens en liten chans att vi skulle gilla gåslever, borde det väl ändå vara sannolikt att det etablissemang som vi just i detta nu befann oss på, skulle kunna svänga ihop ett ätbart dito.

Vi beställde således in en förrätt bestående av foie gras tillagad på fyra olika vis.

Hovmästaren, som hörde på oss att vi var svenskar, lät meddela att detta nog var det mest spännande deras meny hade att erbjuda våra skandinaviska smaklökar.

Jag vet inte om hans kommentar berodde på att skandinavers smaklökar generellt inte riktigt är i fas med de kontinentala, eller om det berodde på att foie gras faktiskt är olagligt på våra breddgrader.

Foie gras är, för den oinvigde, lever från en gås eller anka som blivit tvångsmatad och övergödd för att maximera fetthalten i levern. Redan de gamla egyptierna tvångsgödde sina fjäderfä för att uppnå den här effekten. Det är självklart mycket plågsamt för fågeln och är därför – med all rätt – förbjudet i de flesta civiliserade länder.

Men vad fan, man LEVER bara en gång, och mannen med den välsittande kostymen sa att kocken var bäst i världen på inkråm från tvångsövergödd ankjävel, så vem var jag att säga emot?

En avlång tallrik, tillverkad i nån slags sjutiotalsglas, smyckad för att se flätad ut, ställdes fram och vi ombads börja måltiden från höger.

oatligsmorja

Först ut var alltså foie gras på ankfett och tryffel med en pekannöt och torkat plommon till. “Läckerbiten” var formad som en puck, ungefär en matsked i storlek, och såg mest ut som en pralin, dragerad med vit choklad. Kniven skar genom pucken som ett glödgat svärd genom smör. Det fanns noll motstånd. Det var nästan svårt att få fast den halvmåneformade biten på gaffeln, för den hade liksom ingen friktion att jobba med.

Så fort biten hamnade i min mun kom jag tänka på Liv Strömquist. Hundra procent fett. Konsistensen var så fruktansvärt motbjudande. Det var rent ankfett. Det fanns ingen smak att tala om, för fettet var helt smaklöst. Den runda smaken av umami från tryffeln visste liksom inte riktigt vad den skulle göra. Tryffeln rundade av den redan smaklösa rundheten i ankfettet och orsakande nån slags rundgång i smaksinnet, som signalerade: “Nej, nej, något är fel. Så här kan det inte inte smaka!”

Vid själva nedsväljningen började matsmältningssystemet protestera redan i svalget. Magen lyfte den röda telefonluren, med direktlänk till kräkreflexen, och krävde att operationen genast skulle avbrytas.

“Det här kan ni fan inte skicka ner hit. Det åker rakt upp igen!” lät magen meddela.

“Nej, för helvete!” svarade kräkreflexen. “Det här kommer från högsta instans. Det är förmodligen det dyraste ni någonsin fått i uppdrag att omvandlat till bajs!”

Så ner åkte det, med mycket möda och stort besvär.

Sen fick jag sitta och bara andas en liten stund. Övriga i sällskapet började också sucka. Hur skulle det här gå? Det var ju tre bitar kvar som vi inte ens smakat ännu.

Jag pillade i mig pekannöten och plommonet medan vi övervägde våra möjligheter. Vi kom fram till att det bara var att bita ihop och smaka på. De kunde väl inte slänga ut oss från restaurangen om vi i alla fall hade smakat på allt?

Nästa på tur var en droppformad foie gras tillagad på traditionellt vis av gåslever. Kniven sjönk återigen genom biten utan märkbart motstånd och jag undrade hur de fått till formen – materian i fråga var ju bara av skenbart fast natur.

Den här gången skar jag en knapp tredjedel av droppen och väl i munnen fick jag samma fettkväljningar som av ankfettspucken. Men den här gången fanns det faktiskt också en smak. En fadd smak. Det var som om all ångest som tvångsmatningen orsakat den stackars gåsen hade omvandlats till en smakupplevelse. En smakupplevelse som nu, buren på en våg av fett, seglade ner i mitt inre.

Vidrigt. Fruktansvärt. Jag försökte döva smaken med vinet, men den duktige sommelieren hade parat ihop rätten med ett vin som framhävde smakerna på ett exemplariskt sätt. Jag slabbade i mig kamomillgelén, som egentligen tillhörde nästkommande bit gåsångest, för att distrahera hjärnan och mota kräkreflexen i grind.

“Jag spyr om jag äter mer”, informerade jag mitt bordssällskap och den ende i sällskapet som valt att äta något annat, förklarade hur förträfflig tonfisktartaren var. Samtidigt hörde jag min egen röst förmana mina barn: “Man måste i alla fall smaka på allt!”

Eftersom hyckleri är bland det värsta jag vet, var det bara att fortsätta det kulinariska självplågeri jag gett mig in på.

Foie gras med mörk choklad och kamomillgelé (som jag alltså redan ätit upp).

Jag skar en tiondel av biten och kunde konstatera att det borde varit omvänd ratio av mörk choklad och gåslever. Fick kämpa mot kräkreflexen och pillade desperat i mig något vitt som låg bredvid biten – som jag inte uppfattat vad det var – för att avleda smaklökarna.

Det var skummat ankfett.

Jag började nu hysa en tilltagande oro för att alla de kvarvarande tre rätterna som vi beställt skulle visa sig lika fullt och totalt oätliga som förrätten.

Kvar hade jag nu en kanderad foie gras på anka, gissar jag, för den fadda smaken av gåsångest infann sig inte vid provsmakningen. Den var faktiskt ätbar. Smakade lite som creme brulee. Jag åt upp hela biten och kände mig nästan lite stolt efteråt.

Kyparen kom in och frågade vad vi hade tyckt var bäst.

“The wine!” klämde någon i sällskapet ur sig, lite för snabbt, och kyparen såg öppet besvärad ut.

Jag pekade på platsen där biten jag lyckats äta upp hade legat och sa:

“This was my favourite.”

“Mine too”, sa kyparen och log lite.

“This”, sa jag och svepte med handen över de resterande bitarna. “Is apparently a taste I have not yet acquired.”

Och så skickade vi ut gåslever som hade kostat tusentals kronor hemma i Sverige.

Jag kan såhär i efterhand tänka att det väl ändå var bra att jag inte gillade misshandlad gåslever. Jag kan också konstatera att den som tycker gåslever är fantastiskt och underbart förmodligen har någon form av fruktansvärd hjärnskada. Eventuell nån empatistörning som får dem att känna njutning från smaken av ett djurs ångest.

Jag känna att jag kanske borde ha dåligt samvete för att jag valde att äta foie gras. Och till er som tycker att jag borde skämmas för att jag ätit tvångsövergödd gåslever, vill jag bara säga:

Smaken. Minnet av smaken. Flashbacks av smaken. Det är straff nog.

Det. Är straff nog.

Tao Lin – Shoplifting from American Apparel

After watching a segment on Tao Lin on Babel, the excellent Swedish TV-show on literature, I put him down on my To Read-list. I picked up a copy of Shoplifting from American Apparel (Swedish title: Sno kläder på American Apparel) from the library.

The book portraits the tech oriented fellowship of young people very well, and it oozes of the awkwardness that youth without a sense of social direction tend to exude. Something I can identify with quite easily, as this was pretty much my own life from my late teens to mid twenties.

But that’s all this book has got going for it. The writing is very rigid and to the point, which isn’t necessarily a bad thing, but Lin turns into a mere pile of events. Highly uninteresting events. My main problem with the book is that nothing happens. There’s no story. The only interesting bit is when the main character is caught shoplifting and has to spend a day in jail. The rest of the book is just nothing.

When reading, I felt like I was being played a joke by the author. Like he’s experimenting with how badly and awkwardly he can write and still maintain an audience. To see how much name dropping and vegan smoothies he can get into a hundred pages without getting called on it. As if he’s attempting irony, but failing, on purpose, ironically.

Perhaps this book isn’t representative of his work in general, and the translation didn’t do it any favours. But truth be told, I think this was enough Tao Lin for me.

Erland Loe – Doppler

Erland Loes karaktär Doppler är en framgångsrik och på ytan lycklig familjefar, med välartade barn och en perfekt fru. Han har ett välbetalt jobb och smakfullt renoverat hus på rätt adress.

Men under ytan börjar stressen och hetsen i det moderna medelklasslivet att äta på honom.

Efter att ha vurpat rejält med cykeln drabbas han, liggandes på rygg i skogen, av insikter. Han börjar längta till ett enklare, långsammare liv. Han lämnar jobb och familj för att bosätta sig i ett skogsparti strax utanför Oslo. Där lever han i ett tält tillsammans med älgkalven Bongo, som han kommer att betraktar som både barn och livskamrat.

Loe skriver med mycket humor. Doppler är både rolig och tragisk, avundsvärd och avskyvärd. Hans förhållande till andra människor, främlingar så väl som familj, är sorgligt. Hans empatiska förmågor är så trasiga att han bara tycks kapabel att känna kärlek i sin mycket underliga relation till Bongo.

Upplägget kanske inte låter så lockande men Doppler är en fantastiskt rolig bok, som ställer många bra frågor om hur vi i västvärlden – och framför allt i Skandinavien – lever våra liv. Ifrågasätter vad vi värderar och vad som driver oss, fast utan att bli speciellt djup.

Jag har lätt för att känna igen mig i Doppler. Lite för lätt. Oroväckande lätt.

Likt Doppler är jag trött på det materialistiska. Trött på att vara duktig. Trött på att vara snäll och förstående mot idioter, som inte för en sekund skulle återgälda artigheten. Trött på medelklassens ängslighet, följsamheten och konformism.

Men, olikt Doppler, känner jag ingen lockelse att flytta till skogs eller förvirring kring min roll som far och äkta man. Jag trivs i stort med det moderna livet, men tycker det är allt för lätt att tappa fokus och sikte på det som är viktigt, eftersom man ständigt lockas och pockas av bilder på nätet, inbillade krav och habegär.

Dopplers bisarra tankebanor och ställningstaganden kan vid första anblick verka dumma och naiva, men är ofta tänkvärda. Tänkvärda just på grund av sin enkelhet och läsaren tvingas fundera igenom varför hans tankar känns dumma.

Är det Doppler som är dum eller jag som förletts av en vilsen samtid?

Man får lov att vara dålig

Man hör allt som oftast att Jantelagen råder i Sverige, men så är det inte längre.

I vår längtan efter att avskaffa Jantelagen har vi skapat något annat; ett klimat där man inte får vara något annat än bäst – inget annat än perfekt. Ett klimat där man måste vara något. Du ska sticka ut med din förträfflighet och du förväntas skryta om det, om än i förtäckta ordalag.

I ett samhälle där fokus ligger på att högprestera och att vara bäst, är det lätt att glömma det faktum att någon måste vara dålig. Vi glömmer bort att man får lov att vara dålig. Man får till och med lov att vara sämst.

Det är en ganska otacksam uppgift att vara sämst.

Samhället optimeras allt mer för de som är bäst rustade med de egenskaper vi för tillfället värderar högst. Det känns lite för dyrt att anpassa sig efter de sämsta, för de kommer förmodligen ändå aldrig bli bäst, kanske inte ens bra. De får stå vid sidan och se på när De Förträffliga lyckas.

Det är klart, att vara sämst på att lyssna på andra i konversationer är kanske inte så trevligt. Men i gengäld är kanske den personen bäst på att ta för sig och göra sin egen vilja hörd. Det är inte fy skam. Och den som är sämst på att hålla upp dörren åt andra som kommer efter, är kanske bäst på att ta sig snabbt fram. Många i finansbranschen är högt respekterade, trots att de är sämst på att betala inkomstskatt. Så man ska inte ringakta de som är sämst.

Själv är jag t.ex. sämst på husrenovering. Jag kan inte renovera hus. Jag vill inte renovera hus. Jag är också sämst på att bry mig om andras renoveringar. Jag skiter i vilka plugg och vilken fogmassa och vilka power tools som krävs för att utföra en badrumsrenovering.

Alltså, verkligen. Skiter i det. Totalt.

Men vet ni, jag är faktiskt väldigt bra på att vara artig. Jag är bra på att förstå att något är viktigt för någon annan. Därför lyssnar jag ändå. Ställer motfrågor, fast svaret nästan alltid är mig egalt.

Så det gör inget att man är sämst. Den som är sämst på en sak, kompenserar nästan alltid med att vara bra på något annat. Tyvärr kan även den bäste vara dålig – rentav sämst – på att värdesätta att någon är bäst på saker man själv finner oviktiga.

Alla är sämst på något.