Om en vecka släpps Leonard Cohens trettonde studio album, You Want It Darker, vilket med tanke på Cohens ålder och hälsotillstånd troligtvis blir hans sista.
Första singeln, som har samma namn som skivan, släpptes i början på månaden och understryker det faktum att Cohen börjar närma sig slutstationen på sin karriär och sitt liv.
Låten är bland det bästa han gjort. Det är en lågmäld sång där Cohen kungör, melankoliskt men utan sorg, att han är redo att dö. Det som skiljer texten från de flesta av Cohens andra låtar är att han alltid låtit som en sökare. You Want It Darker låter däremot som någon som slutat söka. Som någon som funnit svaren, eller i alla fall accepterat att han aldrig kommer få svar på allt, och är tillfreds med det.
Jag föredrar den lite äldre Cohen. Visst är hans sånger från 60- och 70-talet vackra, och väldigt väldigt bra, men han koketterar med sina affärer och formulerar sig allt för mycket som en kvinnotjusare för att jag riktigt ska ryckas med. Det blir lite för sliskigt och uträknat.
Den äldre Cohen talar förvisso fortfarande om sina kvinnoaffärer, men får det att låta mer som ett behagligt missbruk än ett bekymmerslöst tillstånd.
Mitt favoritalbum så här långt är I’m Your Man, som utkom 1988. Jag kommer ihåg hur First We Take Manhattan spelades på radion i mitt bardomshem, medan mamma städade och gjorde helgfint. (Min barndoms lördagar associeras väldigt mycket med radion, uppskruvad till max för att höras över dammsugaren. Jo, jag har hört Kent Finells röst på näst intill orimliga nivåer ibland.)
Det jag älskar med just I’m Your Man är hur flerbottnat albumet är och hur det hela tiden sänder ut tvetydigheter, samtidigt som allt är glasklar.
Ljudbilden låter som att man släpat in de billigaste syntar man kunnat hitta i världens dyraste studio och genom idogt slit fått dem att låta hifi. Cohen låter emellan åt som ett välartikulerat fyllo som släpats in från gatan – den mängden cigg och alkohol som intagits för att få den där rösten kräver nästan ett lodarliv.
Texterna är helt fantastiskt skrivna och även dessa, i kombination med Cohens sätt att frasera och leverera sin sång, sänder väldigt blandade budskap. Cohen låter som en sofistikerad gentleman och som en sexmissbrukande, alkoholiserad gigolo på samma gång. Om ni någonsin hört en “vanlig man” försöka sjunga I’m Your Man på en karaokekväll förstår ni vad jag menar. De flesta låter som perversa, trenchcoat-blottare när de levererar rader som :
If you want a doctor / I’ll examine every inch of you
If you want a driver / Climb inside
Or if you want to take me for a ride
You know you can / I’m your man
Eftersom han är så vältalig får man lätt för sig att Cohen är en vis man. Det är han, på sätt och vis, men samtidigt inte. Det som är Cohens enorma styrka i hans poesi är förmågan att uttrycka ovissheten, sökandet, ångesten och trösten. Men han ger egentligen inga svar. Han utger sig aldrig för att vara något annat än en vilsen själ som, i väntan på att finna svaret i religionen, allt för ofta söker tröst i synden. Och han får det att låta så vackert att vi tror att texterna rymmer sanningen, dolt mellan raderna.
Det som drar mig till Cohen är inte heller sökandet efter svaren. Det är inte alltid man kan eller vill få svar, utan bara behöver få sin ångest bekräftad och sina tillkortakommanden hörsammade. Att få känna sig mänsklig i sina fel och skavanker, och att man inte är ensam med sina syndiga tankar och dåliga leverne. För på samma sätt som det är viktigt att få känna sig glad och nöjd, måste det vara viktigt att få känna sig ledsen och otillfredsställd – och att det är okej att inte vara lycklig precis hela jävla tiden.
Det är den trösten Leonard Cohens album I’m Your Man skänker mig och nu ser jag väldigt mycket fram emot You Want It Darker. Som sagt verkar det vara en Cohen som förlikat sig med gud och livet. Redo för döden.
Jag skrev tidigare att Cohen låter som att han närmar sig slutstationen. Jag skulle vilja omformulera det. Han låter som en man som redan nått slutstationen och nu bara väntar på en taxi som kan ta honom den sista biten, till den slutgiltiga destinationen.
Jag hoppas och tror att det blir ett vackert adjö. Och eftersom det inte finns något tråkigare än att stå redo och bara vänta, hoppas jag också att han slipper en utdragen och påfrestande väntan på sin taxi.
Missa inte den långa fina artikeln, med en färsk intervju, i The New Yorker.
Som ett litet tillägg vill jag inkludera min egen översättning och (tyvärr inte helt färdiga) demo av en svensk version av First We Take Manhattan. Datorn havererade innan jag fick låten klar, därför saknas t.ex. sången i mellanspelet och vissa insatser är jag inte helt nöjd med, men men idén går igenom i alla fall.
