juli 2016 – Marcus Lagré

Pantern och bildlektionen

Bildlektionerna var en av de mest centrala inkörsportarna till ny musik i högstadiet. Man exponerades förvisso för ny musik i alla möjliga sammanhang, men musiken man tog med till bildlektionen var ändå något speciellt. Man satte liksom sin heder på spel inför hela klassen, och det var inte många chanser per termin man hade att få trycka i sitt kassettband i däcket bakom katedern.

Det var nog så att vissa av oss killar såg oss som självutnämnda despoter över bildsalens stereoanläggning, och kunde knorra en del när tjejerna slog på nåt på tok för töntigt. Men då blev vi oftast raskt tillrättavisade av läraren, som – signe henne – fick stå ut med allt från Somebody Dance With Me till Hammer Smashed Face på ljudvolymer som gruvfacket aldrig skulle tillåta ens vid den vildaste metallbrytning.

På tal om metall. Jokke låg alltid i framkant när det gällde hårdrock och den tunga metallmusiken. På en lektion drog han fram ett band där det, med hans karaktäristiska kråkfötter där stora och små bokstäver blandades helt utan logik, stod Cowboys From Hell. Bara titeln osade ju tuffhet. Cowboys, bland det tuffaste som finns, från Helvetet, ja så mycket tuffare kunde det ju ta mig fan inte bli.

Jag kan inte svära på att Heresy var den första av låtarna som strömmade ur högtalarna, men det var den jag hajade till för. Först kom ett ljud som lät som ett stridsplan från andra världskriget flög förbi, typ ett Spitfire eller Mustang. Sen lirade gitarren något som lät som en revelj innan helvetet, från vilket dessa cowboys kom, släpptes lös.

Dra. Åt. Hässleholm. Vad tungt! Jag hade aldrig hört något liknande. Det här var innan Death Is Just the Beginning öppnade våra sinnen för t.ex. Mortician (vars sångare för övrigt låter som när man drar ett brunnslock över asfalt). Slayer kanske kunde mäta sig i tyngd, men de var mer svårlyssnade. Tom Araya, sångare i Slayer, vrålade mest, medan Phil Anselmo i Pantera sjöng, vrålade, skrek och wailade om vartannat och på samma gång. Vilken jävla röst! Och den där gitarren. Hur hade de fått till det där ljudet? Blytungt, distat och ändå glasklart. Och trummorna. Om Wagner skulle använt thrash metal-trummor, ja, då hade de låtit så här.

Pantera kom sedan att vara en central pelare i mina tonårs CD-samling. Jag brukade beskriva min spretiga musiksmak med att i min CD-hylla stod Kraftwerk-skivorna bredvid Pantera-plattorna. (Det gjorde de så klart inte på riktigt. Mina skivor stod sorterade alfabetiskt efter bandnamn och sedan kronologiskt efter vilket år de var släppta.)

Deras turnévideos, med Vulgar Video i spetsen, blev sedan ofta en samlingspunkt, till vilka vi skrattade och hällde i oss vad alkoholhaltiga drycker vi lyckats komma över för kvällen. Pantera förkroppsligade ilskan och destruktivitet som i alla fall jag hade – och för all del även har – väldigt lätt för att ta till mig och känna igen mig i.

Tyvärr ledde drogmissbruk och osämja i bandet till att The Great Southern Trendkill var det sista vettiga de släppte. Reinventing the Steel trampade förvisso vidare i samma stil, men gnistan var borta.

Tyvärr blev Dimebag Darrell ihjälskjuten på scenen under en spelning med Damageplan i december 2004.

Tyvärr har det visat sig att Phil Anselmo numera bara är en fet gammal nazist, vilket gör att man – tyvärr – inte undgår att hör mindre trevliga, subtila meddelanden i hans annars välskrivna texter.

Detta till trots, kan jag inget annat än hängivet älska Panteras musik.

Träningen och hälsan

Jag lyssnade på Johan Holmsäters sommarprogram i P1, där han pratade om hur han grundade Friskis & Svettis. Hur han startat med knappa medel, för att med åren bygga upp en folkrörelse utan tidigare motstycke.

Tyvärr domineras programmet av skryt och i viss mån självömkan – och då menar jag inte när han talar om sin trasslig uppväxt, för jag hade gärna hört mer om hur det påverkat hans liv. Så jag kan inte rekommendera någon att lyssna – i alla fall inte på hela programmet – vilket känns synd.

Precis som Johan tycker jag att fysik aktivitet är jätteviktigt. Det är viktigt att träna. Det är viktigt att promenera eller ta cykeln istället för bilen när det går. Det är viktigt att ta trapporna istället för hissen. All fysisk aktivitet räknas, för den gör oss friskare och därmed oftast också gladare.

Bra mat och kosthållning är också viktigt. God mat är inte bara kött och bea. Allt man dricker måste inte innehålla socker eller sötningsmedel.

Hälsan är till stor del ett personligt ansvar, i den mån det står i ens makt att påverka den. Man är, anser jag, skyldig sig själv att göra sitt bästa.

Jag vill helst inte moralisera eller predika total avhållsamhet och rigorös träningsdiciplin, för det funkar inte och det är inte roligt. Jag gillar själv att dricka vin, röka cigarrer och bli på pickalurven. Att sitta på röven är bland det bästa jag vet och jag är väldigt bra på det!

Efter Bob Dylan låten Hurricane börjar Johan säga bra grejer – spola fram dit och lyssna därifrån, den biten kan jag rekommendera.

Hade Johan Holmsäter använt sitt sommarprogram som en möjlighet att nå ut med sitt budskap – att träning och sunt liv ska vara glädje så att den glädjen kan bli till ökad livskvalitet – hade det kunnat bli ett formidabelt program. Nu använde han merparten av tiden till att framhäva sin egen gärning.

Det står i hans rätt att göra, men genom att göra det förtar han lite av sitt eget budskap. När Johan istället framhäver sina bedrifter, underblåser han just den jakt på status, erkännande och framgång – känslan att man måste slåss för en beundransvärd position i så väl arbetslivet som det sociala livet – som gör att så många duktiga och ambitiösa människor jobbar hälsan i sjön. Samma mekanism som gör att många inte ens börjar träna av rädsla för att inte duga eller räcka till, eftersom träning och kroppsideal blivit så prestationsinriktat.

Men man måste inte satsa på ett Göteborgsvarv bara för att ta sig ut och jogga en eller två gånger i veckan.

De av oss som åtminstone delvis motiveras av fåfänga – seså, låt oss nu inte hymla om den saken – måste börja predika det faktum att en sund kropp är en snygg kropp – och en sund kropp är inte per automatik en smal kropp. Lite extra fett är klädsamt, om man har muskler att bära upp det. En tanig kropp är snygg, om man har en bra hållning. Och vill man inte ha en “snygg kropp”, ja då ska man få slippa och inte bli nedvärderad för det.

Så.

Ta en joggingtur, cykeltur, simtur, vattengympa, rullstolsrunda – vad du kan och långsam om det behövs – för ingen öl är så god som den man förtjänat efter ett träningspass.

Du är skyldig dig själv att göra ditt bästa, men ditt bästa är ditt och ska inte jämföras med någon annans, och du är inte skyldig någon annan än dig själv att motionera.

Surret

Jag har hundra tankar i mitt huvud och ingen blir färdigtänkt. Jag blir ständigt avbruten. Ständigt bortryckt från tankestigarna. Indragen i snåren som blockerar och skymmer allt jag försöker nå och se.

Irritation.

Jag har hundra tankar i mitt huvud och alla bryts i förtid. Som att ständigt tvingas trampa vatten, med en förnimmelse av målet, just utom synhåll, och med vetskapen om att orken snart är slut.

Ständigt tjatad på. Ständigt krävd av. I det närmaste kvävd av.

Frustration.

Snarstuckenheten gör entré. Det dåliga samvetet växer. Ökad frustration. Frustration som oförtjänt går ut över de allra närmaste. Och det dåliga samvetet växer ändå lite mer.

Tankarna försvinner och ersätts av ett dovt brummande och ett surr i hela kroppen.

Det är Stressen.

Surret tilltar tills det upptar hela mitt medvetande, tills inget annat existerar. Hjärnan jagar i panik ett förlösande tillstånd som aldrig infinner sig. Stressen blockerar och skymmer än mer, tills jag inte längre kan se mig själv och transformationen är fullbordad.

Jag är någon annan. Någon som inte är jag. Någon annan talar genom min mun. Någon annan stirrar ut genom mina ögon. Någon jag inte tycker om har kontrollen och jag blir blott en åskådare i min egen kropp. Någon annan säger orden, men jag får bära skammen. Jag får stå till svars.

Med alla taggar ut. Ensam i surret.

Drömmarnas dörr

Bakom denna dörr vilar alla mina drömmar. Ett drömhus, med brutet 20-talstak. Om jag bra fick vakna i en säng inom dessa fyra väggar, vore lyckan gjord. Att få gå barfota genom den lummiga trädgården, med gräset mellan mina tår. Få servera barnen saft och nybakade bullar i bersån.

Tänk. Om jag bara fick riva ut detta kök och byta ut den där skabbiga diskbänken mot en marmorskiva. Om jag bara fick leta på tillräckligt många loppisar, skulle jag nog hitta det där bordet som den perfekta måltiden serveras på. Rustikt bröd. Rutiga dukar.

Om jag bara fick ringa en grävare och dränera denna grund, skulle grunden till min lycka för ett tag vara fuktsäkrad. Om jag bara får kolla de där balkarna efter bock, rätta till de där takpannorna och sätta in nya fyrglasfönster, ja då är drömmen sann.

Få slipa den där fiskbensparketten och lacka den till högglans. Samma sak med trappan till övervåningen. Kanske spaljén också. Riva den där jävla träfasaden och lägga på lite puts. Det blir mindre underhåll då. Ska vi inte sätta in en kamin också, där vi kan sitta och mysa? Ja, alltså mysa när allt annat är klart.

Men vänta, bersån står ju för nära huset, det kommer bli fuktproblem, och den där granen på grannens tomt får han allt fälla, hur fan ska vi annars få kvällssol? Och är inte asfalt på uppfarten väldigt fult? Den får vi riva upp och sen stenlägga istället. Eller ska vi ha en carport?

Den där gräsmattan förresten, är det inte lite väl mycket mossa i den? Ska vi inte riva upp den också, och kanske bygga en pool när vi ändå håller på? Vi måste ju ändå röja ner den där bersån.

Och den där dörren. Är den inte lite för dåligt isolerad? Värme läcker ut och ljud läcker in.

Nä, den måste bort. Dörrjävel.

John Williams’ Stoner

Some describe William Stoner, the protagonist of Stoner, as a failure. That he is a failure as an academic, as a teacher, as husband – as a man. I could not disagree more.

Born on a farm into a non-intellectual home, he is sent to university to study agriculture, but switches to English literature – even though he at first is completely at loss on the subject. He is thus saved from the mind numbing farm life, to which he feels his parents have become victims. Made eloquently clear by Willimas, as Stoner makes a visit to the farm, after the death of his parents:

“Nothing had changed. Their lives had been expended in cheerless labor, their wills broken, their intelligence numbed. Now they were in the earth to which they had given their lives; and slowly, year by year, the earth would take them.”

One could argue that, from an intellectual standpoint, the earth had consumed his parents many years prior to their deaths.

In this, Stoner is a success. It is remarkable to see his intellectual awakening; to be part of this process, to witness his progress.

Awkward socially, Stoner does not make many friends or lovers in his lifetime – but being an introverted personality, he does not need much company for his happiness. His marriage, of course, is a failure, but little because of Stoner. His wife, Edith, is a clearly troubled woman, with a never ending self pity, and vicious, vengeful attitude. Their relationship is never warm, and their sexlife is, in the small sense they have one, beyond awkward. Periodically Edith makes Stoner’s life a living hell, while in other periods they simply live parallel lives, accepting but avoiding each other.

I would say that Stoner meets and marries Edith before he is emotionally awakened. That what he at first interprets as love for Edith, is in fact mere infatuation and intrigue. By their failed cold marriage he feels cheated out of a proper, passionate family life, and she feels cheated out of the social status and popularity she imagines she deserves and could’ve had, had she not been impeded by Stoner.

Stoner does however find love, outside of wedlock, if only for a brief time in his life. Though he naturally would’ve wanted his love to be everlasting, it has to end, because of various circumstances. Despite this, he feels content with the fact that he had the chance to experience true love and passion – something not granted everyone, and something he had lost hope in ever finding.

A man of integrity, Stoner’s work suffers because of a feud with a colleague, who rises in ranks and makes it his mission to sabotage Stoner. Assigning Stoner classes and assignments he is clearly overqualified for, making sure to rid him of the academic satisfaction his work has previously granted him.

Stoner, in a way, reverts to the mindset of the farm boy he once was, shutting down emotionally and intellectually to endure this hardship. Accepting it as his fate, rather than to fight it. At least until he has had enough, at a point when he no longer feels he has anything to lose by challenging his organisational superiors.

In this, again, Stoner is a success. He is the only character in the book not in the slightest driven by status, prestige or titles. He is driven by the sole pleasure he finds in his work, in teaching, and in literature.

The only one I feel Stoner fails is his daughter. She becomes very emotionally scarred because of Edith’s whims, delusions and self interests. Stoner understands that the child will be hurt and inhibited by his wife’s controlling, demanding, and demeaning behaviour. Something his daughter will pay dearly for in adulthood. For this, Stoner should feel more guilt than he does.

While perhaps not a happy man, Stoner is content with how his life panned out. That he got to experience and fulfil more dreams than he could’ve hoped for, being born into a poor farmer’s family. He made his class journey. He made himself. The way he carried his intellect and competence in quiet dignity is admirable.

In William Stoner I see more success than failure.

This was written as a user review for GoodReads.com