Det är morgon och jag sitter på spårvagnen på väg till jobbet. Det är alltid mycket folk så här dags. Många ska till jobbet, eller skolan.
Vid Söder Tull hoppar ett högljutt gäng unga killar ombord. Deras hetsiga konversation skär genom den annars ganska tysta vagnen. Skär genom mina Porta Pros och genom Sepulturas Chaos AD-platta, som råkar vara mitt soundtrack för färden.
Jag förstår inte ett ord av vad de säger. Det kanske är arabiska. Jag vet inte. Men det låter aggressivt. De bråkar om något, och jag förstår inte vad.
De sätter och ställer sig runt platsen jag sitter. En skolbok åker fram och viftas med frenetiskt. En av killarna, stor för sin ålder och med irriterad blick, snor åt sig boken och skäller på sin kamrat, som slår ut med armarna och tycks försvara sig.
Plötsligt byter de språk, inte till svenska utan till den renaste norrköpingsöstgötska som tänkas kan.
– Men för helvete, lika löser lika! Är de intermolekylära bindningarna lika, löses dem upp. Polära molekyler går inte att lösa med opolära. Hur svårt kan det va’?!
Jag kan inte låta bli att le. Invandrarungdomar som bråkar om kemiläxan. På två språk.
I can live with that.