Marcus Lagré

Jag är livrädd för slentrianen. Det tillstånd i vilket man bara fortsätter med vanor, åsikter och tankebanor för att man alltid gjort så, utan eftertanke eller utvärdering. Utan intresse för något nytt. Att viljelöst följa vanan.

Jag tror nämligen inte att man kan vara lycklig i slentrianen, inte i längden. För om man väljer att inte följa med i en värld som ständigt utvecklas och förändras, kommer man så småningom finna att man står utanför. Att man blivit en avart som inte passar in. Att man är “passé”.

Plötsligt står man där i frysdisken och ska handla sin krögarpytt, och så står det “NYTT RECEPT!” på förpackningen. Varför i helvete då? Pytten var ju precis som jag ville ha den! Med vilken rätt har de ändrat på receptet?

I slentrianen bor bitterheten. När det sätt på vilket man alltid varit och verkat inte längre fungerar i samklang med omvärlden, känner man sig åsidosatt. Omkörd och ifrånsprungen av otacksamma människor som inte förstår det stora i ens gärning. Ens medmänniskor blir motmänniskor – de vars fel det är att man inte längre är The Shit utan bara är shit, rätt och slätt.

Då är det lätt att att rikta sitt missnöje mot allt det man anser vara nytt. De inslag i samhället som man anser tillkommit och förändrat det man en gång kände igen som sitt. Och det enklaste att rikta sitt missnöje mot är de människor som inte ser ut som en själv. De som klär sig annorlunda. De med annan hudfärg. De med annan livsåskådning än en själv.

I slentrianen gror likgiltigheten, och i likgiltighetens utkant gror extremismen som brännässlor och tistlar. Ju längre man låter dem gro, desto mer bränns och rivs det att rensa bort.

Och sen sitter man där. Bitter över att ha förlorat något som man egentligen aldrig kämpat för. I villfarelsen att det var bättre förr. Att det som är annorlunda mot det man är van vid per automatik är fel. Man har tappat vanan och förmågan att utvärdera sig själv och att anpassa sig till omständigheter. Att världen på något sätt är skyldig att stanna av när du bestämt dig för att hoppa av utvecklingståget.

Men inget var bättre förr. Det var möjligtvis annorlunda, men inte bättre.

Det var bara du som var bättre förr.

Stress i arbetet kostar liv. Inte alltid bokstavligen. Stress tar kanske inte direkt livet av någon, men stress tar livet ifrån många.

Det känns lite märkligt, det att vi kollektivt tycks ha accepterat att offra varandra på besparingens altare. Vi har accepterat att med strömlinjeformade organisationer, utan marginaler, följer en viss vådabekämpning. Vi köper det. Så länge det inte drabbar oss personligen så är det nån annans problem. Vi kan oja oss över sakens natur, men tänker inte lyfta ett finger eller offra något eget för att förändra situationen.

Jag tror inte jag har varit på en enda anställnings- eller konsultintervju utan att ha fått frågor om hur väl jag hanterar stress. Hur stresstålig är du? Jag har tyvärr aldrig vågat vända på frågan. Varför är det viktigt att vara stresstålig på den här arbetsplatsen? Hur har ni det egentligen med arbetsmiljön och ledarskapet?

Det har blivit kotym och norm att den anställde får ta smällarna och skiten för bristfälligheter i organisationen och konsekvensen av svagt ledarskap. Man får ensam stå med utbrändheten, och inte minst den ekonomiska kostnaden, när det väl brister och skulden för år av underbemanning och överbelastning krävs in.

Det svaga ledarskapet beror inte alltid på inkompetens från mellanchefer, utan snarare på överbelastade mellanchefer som inte har tid med sin personal. Mellanchefer vars makt och möjligheter att påverka det operativa arbetet i allt större utsträckning styrs av ett ansiktslöst Excel-ark med svårbegripliga mätetal. Den engagerade mellanchefen är inte sällan den som bränns först.

Det värsta är att symptomen ofta varit väldigt tydliga under en längre period. Vi vet alla hur den stressade kollegan ser ut. Vilka personlighetsförändringar denne genomgår. Ändå är det så få som reagerar i tid. Kanske någon nära kollega. Sällan ledningen. Aldrig ledningens ledning.

Det har på något mystiskt sätt blivit individens skyldighet att värja sig mot en hel organisations imploderande krafter. Att individen ska ta ansvar för en hel organisations oförmåga att prioritera och rationalisera sin verksamhet – eller att anställa så att behoven täcks. Det är som vanligt en “kostnadsfråga”, och i allt för många organisationer i Sverige har vi valt att bränna människor istället för pengar. Det blir billigast så, inbillar vi oss.

Att ständigt hålla personalen så nära bristningsgränsen som möjligt har blivit en konst och en dygd, och det misstas ständig för effektivitet. Huruvida man som personal har någon som helst ork kvar vid arbetsdagens slut är mindre viktigt. För även där man säger sig förespråka “balans mellan arbets- och privatliv”, får det helst inte balansera så att arbetet synligt påverkas negativt. När jämvikt ska uppnås, förväntas motvikterna allt som oftast regleras på den privata sidan av vågen.

Allt för besparingen. Skattebetalarna kräver det. Allt för vinsten. Aktieägarna kräver det. Skattebetalarna och aktieägarna, som inte sällan är vi själva.

Lyckligtvis är inte alla organisationer fullt så cyniska som jag målar upp, men med skenande sjuktal och utbrändhet är de inte heller speciellt ovanliga. Och när ersättaren för den ihopsäckade, sjukskrivne, före-detta kollegan sedan ska anställas, kommer frågan åter upp:

Hur stresstålig är du?