Det är något som känns fundamentalt felaktigt att äta mat på tåg och flygplan. Inte för att maten nödvändigtvis är dålig. Nej, jag kan rent av njuta av de små, söta paketen och enportions-förpackningarna. Det är så uträknat och enkelt. Man behöver inte tänka själv.
Men att sitta och äta medan man färdas i flera hundra kilometer i timmen känns för mig bara fel, trots att jag tillhör dem som tycker det är väldigt rogivande både att flyga och att åka tåg. Man befinner sig då som i en bubbla i vilken det är lätt att hitta tid för reflektion, läsning och introspektion.
Någon – jag minns inte vem – menade att resa i höga hastigheter är skadligt för välbefinnandet. Att själen då inte hinner med, vilket kan skapa oro i ens väsen.
Just det har jag inte märkt av, men min matro verkar i alla fall långsammare än ett X2000. Matron står kvar i morgonsolen på perrongen i Norrköping, medan jag susar mot Malmö och lite oengagerat petar i mig en helt okej tågfrukost. Det är inget fel på maten, det känns bara inte rätt att äta den. Men jag måste äta den, för jag ska sitta i möte halva dagen och kommer gå in i möteskoma direkt om jag inte har ätit ordentlig frukost innan.
Men allt ätande är inte obekvämt under resande. Godis och choklad kräver ingen matro och jag antar – och frånsäger mig därmed ansvar – att det är därför jag allt som oftast äter en påse Gott & Blandat istället för något nyttigare och mer matigt under resans gång.
Matrons påstridiga kusin sötsuget har nämligen inga problem att hinna med vare sig X2000-tåg eller Airbus A320-flyg.
Hen är den ständige reskamraten.
