Jag läste Moa Martinssons Mor gifter sig som sommarbok i år. Ett lite märkligt val kanske. Varken speciellt upplyftande, somrig eller lättsmält. Det här ska inte bli en exposé över bokens värde som tidsdokument. Nej, jag nämner den bara för att ett avsnitt i boken handlar om flera väldigt tidiga minnen från Moas barndom. Saker som hennes mor knappt kan smälta att hon minns eftersom hon var så liten.
Stycket fick mig att tänka på att jag själv har många väldigt tidiga minnen. En del är bara fragment, mer känslor än minnen, men vissa är längre, tydliga sekvenser.
Mina exceptionellt tidiga minnen är något av ett stående skämt i familjen. I syskonens fantastiska, rimmande bröllopstal återfinns raden: “Plötsligt mindes han Rut, barnmorskan som hjälpte han ut.”
Det tidigaste minnet som jag kan tidsplacera är från sommaren 1982.
Vi är i Stockholm. Jag är ledsen. Jag antar att jag fått någon typ av blodsockerfall/hungerattack, med totalt humörshaveri som följd, för mamma har värmt en barnmatsburk. Jag brukar aldrig få den typen av burkmat. Hon har snackat upp innehållet för att lugna ner mig. Det är köttfärssås och spaghetti. Jag älskar köttfärssås och spaghetti. Mamma skopar upp en sked orange sörja med korta, uppsvällda spaghettibitar ur burken, blåser på den och matar mig.
Sörjan smakar ingenting som köttfärssås och spaghetti. Konsistensen är som spya. Jag har inte vokabulären att förklara att den här skiten kan ni ge till hundarna. Jag exploderar. Vägrar svälja och spottar ut varenda sked hon försöker få i mig. Ganska snart ger mamma upp med en suck.
Där slutar minnet.
Barndomsminnen kan vara vanskliga. Ofta är de efterkonstruktioner med liten sanningshalt, hoppusslade av minnesfragment, fotografin och saker man fått berättat för sig. Men jag vågar påstå att det här minnet är sant.
Jag har aldrig fått det här återberättat. Mina föräldrar minns det förmodligen inte. Vem orkar lägga alla barnens vredesutbrott på minnet? Det känns inte heller som den typ av minne man fabricerar. Jag kan placera det till sommaren 1982, då jag alltså var cirka två år och tre-fyra månader, eftersom jag har ett foto från resan som minnet måste vara ifrån.
Jag vet inte om jag har nån egentligen poäng med den här historien mer än att det utan tvekan måste vara den sämsta recension man kan ge en matprodukt.
“Smaken är så traumatiserande att den bränner in exceptionellt tidiga minnen i alla små gourmethjärnor och kan, 38 år senare, fortfarande frambringar kväljningar hos den stackars sate som haft oturen att pådyvlas dess outsägliga vidrighet.”
Ps. Jag har ett annat minne från den sommaren. Vi är på några bekantas båt. Minns ej vems. Vi sitter i kajutan och äter små, söta skorpor. Brorsan har brutit armen. (Alltså, han har armen i gips. Han sitter inte med bruten arm medan vi andra fikar.) Men jag tror det här är på sensommaren, efter stockholmsresan. Ds.
Pps. Nej, alla mina minnen är inte matrelaterade. Men de tidigaste verkar vara det.
Ppps. Jag minns också hur jag kör och hämtar öl på min trehjulings flak till vår granne Mats och pappa, som satt i solen på Mats och Signes trädgårdsmur. Att ta en öl på muren var att ”ta en murare”. Men det har jag fått återberättat så många gånger att jag inte litar på det minnet. Dessutom var jag säkert tre år då, så det är ju inte ett så värst tidigt minne…
Pppps. Som sagt. Alla minnen är inte matrelaterade. Vissa är dryckesrelaterade.