Kategori: Kåseri

Tidiga minnen

Jag läste Moa Martinssons Mor gifter sig som sommarbok i år. Ett lite märkligt val kanske. Varken speciellt upplyftande, somrig eller lättsmält. Det här ska inte bli en exposé över bokens värde som tidsdokument. Nej, jag nämner den bara för att ett avsnitt i boken handlar om flera väldigt tidiga minnen från Moas barndom. Saker som hennes mor knappt kan smälta att hon minns eftersom hon var så liten.

Stycket fick mig att tänka på att jag själv har många väldigt tidiga minnen. En del är bara fragment, mer känslor än minnen, men vissa är längre, tydliga sekvenser. 

Mina exceptionellt tidiga minnen är något av ett stående skämt i familjen. I syskonens fantastiska, rimmande bröllopstal återfinns raden: “Plötsligt mindes han Rut, barnmorskan som hjälpte han ut.”

Det tidigaste minnet som jag kan tidsplacera är från sommaren 1982.

Vi är i Stockholm. Jag är ledsen. Jag antar att jag fått någon typ av blodsockerfall/hungerattack, med totalt humörshaveri som följd, för mamma har värmt en barnmatsburk. Jag brukar aldrig få den typen av burkmat. Hon har snackat upp innehållet för att lugna ner mig. Det är köttfärssås och spaghetti. Jag älskar köttfärssås och spaghetti. Mamma skopar upp en sked orange sörja med korta, uppsvällda spaghettibitar ur burken, blåser på den och matar mig.

Sörjan smakar ingenting som köttfärssås och spaghetti. Konsistensen är som spya. Jag har inte vokabulären att förklara att den här skiten kan ni ge till hundarna. Jag exploderar. Vägrar svälja och spottar ut varenda sked hon försöker få i mig. Ganska snart ger mamma upp med en suck.

Där slutar minnet.

Barndomsminnen kan vara vanskliga. Ofta är de efterkonstruktioner med liten sanningshalt, hoppusslade av minnesfragment, fotografin och saker man fått berättat för sig. Men jag vågar påstå att det här minnet är sant. 

Jag har aldrig fått det här återberättat. Mina föräldrar minns det förmodligen inte. Vem orkar lägga alla barnens vredesutbrott på minnet? Det känns inte heller som den typ av minne man fabricerar. Jag kan placera det till sommaren 1982, då jag alltså var cirka två år och tre-fyra månader, eftersom jag har ett foto från resan som minnet måste vara ifrån.

Jag vet inte om jag har nån egentligen poäng med den här historien mer än att det utan tvekan måste vara den sämsta recension man kan ge en matprodukt.

“Smaken är så traumatiserande att den bränner in exceptionellt tidiga minnen i alla små gourmethjärnor och kan, 38 år senare, fortfarande frambringar kväljningar hos den stackars sate som haft oturen att pådyvlas dess outsägliga vidrighet.”

Ps. Jag har ett annat minne från den sommaren. Vi är på några bekantas båt. Minns ej vems. Vi sitter i kajutan och äter små, söta skorpor. Brorsan har brutit armen. (Alltså, han har armen i gips. Han sitter inte med bruten arm medan vi andra fikar.) Men jag tror det här är på sensommaren, efter stockholmsresan. Ds.

Pps. Nej, alla mina minnen är inte matrelaterade. Men de tidigaste verkar vara det.

Ppps. Jag minns också hur jag kör och hämtar öl på min trehjulings flak till vår granne Mats och pappa, som satt i solen på Mats och Signes trädgårdsmur. Att ta en öl på muren var att ”ta en murare”. Men det har jag fått återberättat så många gånger att jag inte litar på det minnet. Dessutom var jag säkert tre år då, så det är ju inte ett så värst tidigt minne…

Pppps. Som sagt. Alla minnen är inte matrelaterade. Vissa är dryckesrelaterade.

Färdkost

Det är något som känns fundamentalt felaktigt att äta mat på tåg och flygplan. Inte för att maten nödvändigtvis är dålig. Nej, jag kan rent av njuta av de små, söta paketen och enportions-förpackningarna. Det är så uträknat och enkelt. Man behöver inte tänka själv.

Men att sitta och äta medan man färdas i flera hundra kilometer i timmen känns för mig bara fel, trots att jag tillhör dem som tycker det är väldigt rogivande både att flyga och att åka tåg. Man befinner sig då som i en bubbla i vilken det är lätt att hitta tid för reflektion, läsning och introspektion.

Någon – jag minns inte vem – menade att resa i höga hastigheter är skadligt för välbefinnandet. Att själen då inte hinner med, vilket kan skapa oro i ens väsen.

Just det har jag inte märkt av, men min matro verkar i alla fall långsammare än ett X2000. Matron står kvar i morgonsolen på perrongen i Norrköping, medan jag susar mot Malmö och lite oengagerat petar i mig en helt okej tågfrukost. Det är inget fel på maten, det känns bara inte rätt att äta den. Men jag måste äta den, för jag ska sitta i möte halva dagen och kommer gå in i möteskoma direkt om jag inte har ätit ordentlig frukost innan.

Men allt ätande är inte obekvämt under resande. Godis och choklad kräver ingen matro och jag antar – och frånsäger mig därmed ansvar – att det är därför jag allt som oftast äter en påse Gott & Blandat istället för något nyttigare och mer matigt under resans gång.

Matrons påstridiga kusin sötsuget har nämligen inga problem att hinna med vare sig X2000-tåg eller Airbus A320-flyg.

Hen är den ständige reskamraten.


Oliver Cromwell

I Norrköping finns en pub som heter The Cromwell House. Det är inget unikt. Runt om i världen finns pubar som tagit sitt namn efter Oliver Cromwell. Antagligen för att det låter så brittiskt och lite anrikt.

Det paradoxala i det är dock att Oliver Cromwell var puritan, och en mycket sträng sådan, som såg ner på all form av nöje, dekadens och druckenhet… Ja, egentligen allt som inte innefattade att sitta med benen tätt ihop, äta skorpor (utan smör) och se from ut.

Cromwell lyckades med något som ingen annan lyckats med i historien; att störta den brittiska monarkin och etablera en republik.

Trots att han var en sån ivrare av fromhet, var han en hejare på att ha ihjäl folk. Inte bara genom att vara en kompetent härförare som, genom New Model Army*-tänkande, mosade det rojalistiska motståndet under engelska inbördeskriget. (Grovt förenklat kan man säga att generaler och officerare i New Model Army var utsedda på meriter och duglighet, istället för genom nepotism och ryggdunkskultur. Inte jättesvårt att förstå varför det blev ett framgångskoncept.)

Nej, han var även bra på att låta halshugga folk.

Till exempel när han lät halshugga Karl I efter en skenrättegång. Efter det var Storbritannien under hans lydnad som Lord Protector över Rumpparlamentet. (Nej, jag skojar inte, det hette ta mig fan så!).

När Cromwell dog, tog hans son Richard över makten, vilket återigen kan tyckas paradoxalt eftersom pappa Cromwell tidigare förespråkat meritokrati över svågerpolitik. Richard var ganska oerfaren och blev sedermera avsatt och levde resten av sitt liv i fransk exil under fingerat namn.

Monarkin återinfördes och Karl II (Karl I:s son) blev kung.

Generellt är britterna mycket stolta över och rädda om sin drottning och sitt kungahus. Men det hindrar inte att Cromwell står staty utanför parlamentet, blickandes upp för Parlament Street och White Hall mot Trafalgar Square. Och på Trafalgar Square, där står Karl I staty och glor tillbaka mot Cromwell, i en evig Arga leken.

Det slutar dock inte riktigt där för Oliver Cromwell. Karl II var av förklarliga skäl fortfarande förbannad på Cromwell. Han lät gräva upp han kvarlevor ur jorden utanför Westminster Abbey, satte liket inför domstol och dömde det till döden (!) genom halshuggning. Cromwell blev alltså postumt avrättad och hans kvarlevskvarlevor lär ligga begravda någonstans vid Red Lion Square, alternativt i en håla i Tyburn.

Allt utom huvudet då.

Cromwells huvud sattes på en påle och paraderades runt i London, innan det fick en permanent plats på taket till Westminster Hall. Där satt det i över 25 år, tills det blåste ner och en vakt hittade det och tog med det hem – as you do…

Som om det inte var straff nog för en puritansk statsman, så har han alltså fått ge namn till otaliga pubar runt om i världen. Och New Model Army associeras väl snarast med det eminenta metal-bandet numera.

Jag tror inte Oliver Cromwell skulle vara speciellt road av det. 

Warszawiäta?

Ska vi beställa roomservice innan vi går ut eller boka bord nånstans?

Vi skulle bara ta en drink och ett rökverk på en av Warszawas cigarrlounger medan vi bestämde var kvällens middag skulle intas.

När vi klev in i baren var själva loungen ännu inte öppen. Men när mina två följeslagare, efter noggrann inspektion av det digra utbudet, beställde varsin provbricka whisky om åtta glas à fyra centiliter insåg personalen (och jag) att vi nog skulle stanna en stund och plötsligt stod loungen öppen för oss.

Vi knallade trappan upp till en luftig lokal, där röda lampskärmar spred ett dämpat ljus över de gröna, paisleymönstrade sammetstapeterna. Stora fönster släppte in stadens ljus mot novemberkvällens dunkla bakgrund. Längs ena kortsidan stod bokhyllor med tunga läderband. Bord, stolar och soffor var placerade längs rummets väggar, med en bardisk i bortre hörnet. På hedersplats, mitt i rummet, stod en obemannad miniflygel.

I loungen fanns redan två sällskap – stammisar och “big spenders” fick förtur till loungen och vi räknades tydligen (redan) till den sistnämnda kategorin.

Vi slog oss ned och whiskyn anlände tillsammans med en drink- och cigarrmeny.

Eftersom jag sätter en viss heder i att kunna ta mig hem för egen maskin, beslöt jag att skippa whiskyn och hålla mig till relativt svaga G&Ts. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.

Servitrisen förklarade att för varje glas whisky ingick en av husets cigarrer. När en cigarr ingår till drickat, bör man överväga dessa med en god portion skepsis. All cigarrökning är förvisso – bokstavligen – att elda upp sina pengar, men ska man nu elda pengar, bör man väl göra det med ett visst mått av finess? Så vi valde att beställa mer välkända märken av kubanskt snitt.

Poproszę trzy Montercristo no. 2. Dzięki.

Cigarrerna anlände tillsammans med lite popcorn och oliver. Sorlet i lokalen tilltog i takt med att flera mindre sällskap anlände och glasen fylldes på. Mysfaktorn var på topp. Efter fyra drinkar hade jag sinnesnärvaron att be personalen att framgent halvera mängden G i mitt glas. Vi hade ju trots allt inte ätit middag ännu.

En pianist och en trumpetare tog plats vid flygeln och började spela amerikanska jazzstandards. Flera sällskap gnolade med, vi likaså, och den gemytlighet, som bara onödigt spenderande av pengar kan frambringa, infann sig. Efter några låtar steg en äldre, belevad herre fram och började sjunga What a Wonderful World med en röst så raspig att Tom Waits stämma framstår som tämligen silkeslen i jämförelse. Alla applåderade!

Men hörrni, hade vi några nominerade restauranger för middagen? Nähe du, den saken måste avhandlas vidare. Fast i så fall behöver vi nog en runda cigarrer till. Och whiskyn är ju slut. Då blir det ett gäng whisky sour på det. Nej, inte för mig, jag håller mig till G&T, med lite G och mycket T. Vi har ju trots allt inte ätit middag ännu.

Diskussionen höll inte riktigt den fokus som krävdes för att ett restaurang-beslut skulle kunna fattas och nu var klockan närmare midnatt. Vi hade inte ätit, men däremot konsumerat fullständigt orimliga mängder gin och tonic.

Vi rumlade hem mot hotellet i den polska natten, övertygade om att någon form av hamburgermånglare skulle uppenbara sig längs vägen.

Plötsligt stod vi framför vårt hotell.

Jaha. Ska vi beställa roomservice innan vi går och lägger oss, eller?