Det är för mycket på listan. Saker att göra. Saker som “måste” bli klara.
Jag kan inte få lugn förrän listan är tom.
I avsaknaden av lugn tar ett diffust surr över. Som om man druckit en liter kaffe. Som pirret under spänd förväntan, minus den positiva känslan av att något roligt ska hända. Mer som en spänd förväntan på att allt ska braka ihop. På att man själv ska braka ihop.
Det är verkligen som att kroppen gör sig klar för flykt. Alla sinnen förstärks. Man registrerar allt. Blir ljudkänslig. Alla emotionella buffrar är borta.
Utan buffrar skaver allt direkt mot benet. Med varje motgång rämnar världen. Den minsta uppgift känns oövervinnlig. Det rationella tänkandet satt ur spel. Man är på helspänn. Redo att fly. Men vart? Och från vad?
Det finns ingen tydlig fiende, men allt är emot en. Det finns inget tydligt fel, men felet är ens eget.
Minsta oljud känns som en slagverksensemble, bestående av enbart cymbaler. Man vill bara att allt ska bli tyst och stilla.
Samtidigt är det i tystnaden som självföraktet gör entré.
Alla andra klarar det här. Alla andra orkar allt. Alla andra hinner allt. Alla andra är lyckliga, vältränade, surdegslångkoksidkande, solbrända, pensionssparande, tipp-topp-renoverande övermänniskor. Det är bara jag som inte orkar dammsuga. Mina barn får skörbjugg om de äter mackor till middag.
Nämnde jag att det rationella tänkandet är satt ur spel? För här är inget intellekt. Allt är emotion. Negativ emotion
– Du måste tillåta dig själv att vara i njutning. Du måste träna på att vara i njutning, sa psykologen.
Jag vet bara inte var jag förlagt min njutning, för jag vet att jag en gång haft en sån. Kanske ligger den under alla påsar med bajsblöjor? Eller åkte den ut i den där lådan med grejer vi aldrig använde? Den som jag, efter att ha klivit över den i veckor, i affekt for till tippen med.
Om den går att träna är nog min njutning lika slapp som min mage.
Jag får väl njuta av några situps då.
Jag tror för övrigt att det kommer behövas en sherpa för att ta sig över det här tvättberget.
Vi hetsas att jaga lyckan och att tro att lyckan är det ultimata målet. Vad vi glömmer är att lyckan är flyktig och inte låter sig fångas. Den låter sig inte jagas. Den måste inväntas. Men vem har tid att vänta? Och vad är lycka egentligen?
I Anekdot för sänkande av arbetsmoralen berättar Heinrich Böll om en fiskare som bara gör det han behöver för att klara sig för dagen, för att sedan lata sig den övriga tiden. En förbipasserande turist försöker få honom att förstå att om han bara anstränger sig så kommer hans avkastning blir mycket större. Att om fiskaren bara stretar på, kommer han inom några år att kunna leva ett bekymmersfritt och lugnt liv. Fiskaren upplyser turisten om att han redan gör det.
Visst är fiskarens lugn och tillfredsamhet lockande, men samtidigt känns hans lathet och oambition ömklig. Att inte vilja ha ut mer av livet känns så slösaktigt på något sätt, men vad som är avundsvärt hos fiskaren är hans målmedvetenhet. Han vet vad hans mål är och det är inte svårt att uppnå. Han uppnår det varje dag.
Problemet är att veta vad man vill, vart man vill och när målet är nått.
Lyckan är ett rörligt mål och du når aldrig dit, för lyckan flyttar sig ständigt. Lyckan är flytande, vilket gör den nästan omöjlig att hålla i sin hand. Det gör det meningslöst att försöka fånga lyckan. För när du väl siktat och nått dit där du trodde lyckan var, har den redan flyttat på sig, och skulle du vara snabb nog att få tag i den, rinner den nästan direkt ur din hand.
Att fånga lyckan är som att försöka klappa en förvildad hund. Minus rabiesrisken.
Det finns således ingen anledning att jaga lyckan, utan uppgiften är att finna meningen, syftet och målet. Meningen med att gå upp på morgonen. Syftet med att gå till jobbet. Målet med ens strävan. Har man siktat rätt kommer lyckan att slå en följe längs vägen, för lyckan är varken meningen, syftet eller målet, utan följeslagaren.
Om man bara vet vart man är på väg, delar med sig av sina framgångar och är någorlunda sympatisk, kommer den förvildade hunden snart att slå en följe.
Jag har hundra tankar i mitt huvud och ingen blir färdigtänkt. Jag blir ständigt avbruten. Ständigt bortryckt från tankestigarna. Indragen i snåren som blockerar och skymmer allt jag försöker nå och se.
Irritation.
Jag har hundra tankar i mitt huvud och alla bryts i förtid. Som att ständigt tvingas trampa vatten, med en förnimmelse av målet, just utom synhåll, och med vetskapen om att orken snart är slut.
Ständigt tjatad på. Ständigt krävd av. I det närmaste kvävd av.
Frustration.
Snarstuckenheten gör entré. Det dåliga samvetet växer. Ökad frustration. Frustration som oförtjänt går ut över de allra närmaste. Och det dåliga samvetet växer ändå lite mer.
Tankarna försvinner och ersätts av ett dovt brummande och ett surr i hela kroppen.
Det är Stressen.
Surret tilltar tills det upptar hela mitt medvetande, tills inget annat existerar. Hjärnan jagar i panik ett förlösande tillstånd som aldrig infinner sig. Stressen blockerar och skymmer än mer, tills jag inte längre kan se mig själv och transformationen är fullbordad.
Jag är någon annan. Någon som inte är jag. Någon annan talar genom min mun. Någon annan stirrar ut genom mina ögon. Någon jag inte tycker om har kontrollen och jag blir blott en åskådare i min egen kropp. Någon annan säger orden, men jag får bära skammen. Jag får stå till svars.
Om du med feminist menar att jag anser att kvinnor och flickor systematiskt, genom oskrivna men även genom uttalade sociala normer, särbehandlas negativt och därmed begränsas, både i yrkes- och det sociala livet, och att det är något vi bör och ska göra något åt, så. Ja, jag är feminist.
Men låt oss inte glömma att även pojkar och män begränsas på olika sätt, både i yrkes- och det sociala livet, men framför allt i känslolivet. Den klassiska manligheten är direkt hämmande ur det perspektivet. En manlighet, där fysisk hårdhet är idealet, och där samma hårdhet förväntas råda över känslorna och dess yttringar. Män förväntas slå en mur runt sitt psyke och stå pall för smällarna inifrån, på samma sätt som man står pall i frisparksmuren på en fotbollsplan.
Den manligheten definieras av både män och kvinnor.
Pojkar och män uppmuntras inte att tala om, eller ens tänka på sina känslor. De ska bara svälja sina tårar och gå vidare. Rycka upp sig. Tårar är bara tid som spills. De visar på svagheter i din mentala frisparksmur, och det är inte okej. Möjligen om du blockerat en hård frispark med pungen så kan du få fälla några tårar. Men sen spelar vi vidare.
Jag finner allt som oftast att kvinnor anser sig äga frågan om känslolivet. Så fort en diskussion uppstår om känslor, ångest och psykiska åkommor, verkat kvinnor se sin åsikt betydligt viktigare och tyngre än männens. Att män ofta har fel i frågor om känslor, hur man reagerar på dem och hur man hanterar dem. Män kan ju inte sånt där. Män reagerar fel.
Men män reagerar bara på det sätt som de som pojkar lärt sig att reagera. Om det är fel, har vi lärt dem fel.
När jag blir ledsen reagerar jag inte sällan med ilska. Min fru står ofta helt oförstående inför det. Hon kan inte förstå varför jag blir arg och tycker jag reagerar på ett orimligt sätt. På samma sätt står jag ofta oförstående inför hennes tårar. Varför gråter du? Ingen har väl dött? Har du ont i pungen?
När du är ledsen, kanske gråter, och någon säger åt dig att inte vara en lipsill, att det där inte är något att lipa för, att du är en mes, då reagerar man med indignation och ilska. Min fru har inte fått höra att hon är en lipsill. Hennes tårar har bemötts med tröst och förståelse. Hon har lärt sig att tårarna är en naturlig del i att vara ledsen. Jag har däremot många minnen från då mina tårar mötts med irritation, och ibland med ren ilska. Att jag genast ska sluta lipa. Krav på att sluta vara ledsen.
Så min känsloreflex när jag blir ledsen är indignation och ilska, utan några mellansteg. Mitt undermedvetna vet att mina tårar inte kommer respekteras. De kommer att ses ned på. De kommer att hånas. Däremot hånas inte ilskan. Den som hånar någon som är ilsken får ganska snabbt veta, inte sällan med knutna nävar, att man ska ha respekt för ilskan.
Väldigt många ledsna, besvikna, förorättade pojkar hamnar i handgemäng, för det är det enda sättet deras känslor tillåts pysa över.
Om vi bara kan tillåta våra pojkar att visa och förstå sina känslor, och ge fan i att säga att de känner fel. Om vi bara kan tillåta våra flickor att visa och förstå sin ilska, utan att de anses som rabiata. Då ska ni se att vi kommit en bra bit längre mot jämställdhet och förståelse än vi var tidigare.
Introvert betyder inte nödvändigtvis försagd bokmal med blicken i backen. Introversion handlar om att man har ett stort behov av kontemplation. Att man får energi av stillsamhet – allra helst ensamhet – och hur man reagerar på yttre stimulans. Inte att man nödvändigtvis hatar att träffa andra människor.
Men för den introverte kan det kosta på att vara social, och man kan snabbt bli överväldigad av intryck och folk. Man umgås helst i lugnare miljöer, i mindre sällskap, med personer man redan känner.
Själv undviker jag t.ex. nattklubbar och ställen med allt för hög musik – såvida jag inte är där för att specifikt lyssna på musiken. Och “mingelsfester” ska vi inte ens tala om. Menar du att jag är här för att träffa så många nya människor som möjligt? Till vilken nytta då? Nej, gå ni runt i er ryggdunkarcirkel, så sitter jag här med ett glas bubbel och tittar på. Eller, kan jag få ta med mig bubblet hem istället? Nähe. Asocialt, säger du.
Jag har egentligen inga större problem att prata med nya bekantskaper. Det är mest det att jag inte lockas av kallprat. Har man bara tagit sig förbi kallpratet kan det bli intressant. Däremot kan det låsa sig totalt när jag ska ringa ett telefonsamtal, även till personer jag känner väl. Jag våndas enormt innan jag ringer. Den jag ska ringar har ju säkert något viktigare för sig. Och ringa för att boka om en klipptid är nästan omöjligt. Vad ska den stackars frisören göra med sin tid om ingen annan kund kommer och tar tiden jag avbokat? Nej, då är det bättre vi väntar med att åka till akuten med det här brutna benet tills efter jag klippt mig, så slipper frisören omaket att ändra i sitt schema.
Det är inte så att man antingen är introvert eller extrovert. Det handlar som vanligt om en skala, där vissa är väldigt introverta och andra väldigt extroverta. De flesta landar, som vanligt, nånstans i mitten.
Själv landar jag i den introverta fållan när det gäller återhämtning, och det handlar inte bara om att jag tycker det är skönt med lugn och ro ibland. Jag behöver ensamhet för att ladda mina batterier, för att känna mig levande, för att inte bli helt utmattad. Och så länge jag är utvilad har jag inga problem att vara social.
När jag var liten ville jag bo med min Commodore 64 i den där fyren i Jan Lööfs Morfar är pirat. Det verkade så fridfullt.
Större delen av mitt liv har det här inte inneburit något problem. Först när barnen kom blev det smärtsamt tydligt hur beroende jag är av att få vara ensam. Tidigare har det där i stort sett skött sig själv. Har jag behövt ensamtid har det bara varit att gå in på mitt rum, gå hem till min lägenhet, stänga in mig med min dator. Om jag var på fest en kväll, kunde jag enkelt låsa in mig och gömma mig dagen efter – utan att egentligen tänka på att det var det jag gjorde. Jag kunde isolera mig så mycket jag behövde, så länge jag behövde. När jag växte upp, var att vara ensam hemma bland det bästa jag visste.
Nu är det nästan en omöjlighet. Det går inte. Jag får inte. Barnen behöver mig.
Jag beskyller absolut inte mina barn för någonting. De är helt vanliga, normala barn. De har inget ansvar i det här. Men att ständigt ha någon som pockar på ens uppmärksamhet, springande runt benen kan vara slitsamt – även för den icke-introverte. Speciellt om man inte ens får sova ensam i sin egen säng, utan barnen kommer och vill ligga hos en varje natt. Panikkänslorna sprider sig. Man känner sig jagad. Man orkar inte vara den där lugna, glada föräldern man vill vara, utan reagerar negativt och avsnäsande, och man vill bara fly.
Så har säkert alla föräldrar känt nån gång.
Det introverta rimmar väldigt illa med dagens glorifierande av det extroverta. Av “effektivitet”. Den som gapar högst får uppmärksamheten och ses som handlingskraftig, utan att nödvändigtvis ha de bästa idéerna eller resonemangen. Eftertänksamhet och försiktighet ses som en svaghet. Man måste agera, reagera, snabbt snabbt snabbt. Snabbt är bra.
Det är inte lätt att få det lugn och den ensamhet som krävs för att ladda om. Inte när man ska vara en självuppoffrande förälder. En engagerad medarbetare. Ha en hobby på halvprofessionell nivå. Amatörelitidrotta. Alltid vara nåbar. Alltid vara närvarande.
Själv har jag ännu inte hittat balansen mellan arbete, familj och mig själv. Det kan kanske låta själviskt och svårt att förstå för den som inte identifierar sig som introvert, men att spendera tid med familjen innebär ingen vila för mig. Det betyder inte att jag inte älskar dem. För det gör jag, av hela mitt hjärta. Men det är svårt att visa sin kärlek när man är fullständigt utmattad.
Länge trodde jag att det här var ett karaktärsbrist, att det var något jag var tvungen att försöka ändra på. Det har inte gått. Det har bara skapat ångest och trötthet. Lite som att försöka prioritera bort sömn.
Jag längtar till ensamheten. Jag längtar bort från alla – även de jag älskar. För att kunna älska mig själv måste jag få vara ensam, grubbla och ladda om. Annars blir jag otrevlig och kort i tonen. Misstänksam och tvär. Både mot andra och mig själv. Tom på kreativitet. Tom på tålamod. Tom på framtidstro och nyfikenhet. Tom på det jag annars identifierar som mig själv.
En kursledare, som förmodligen identifierat mig som en fellow introvert, frågade mig en gång: “Tycker du också att dina vänner står i vägen för din fritid?”
Först tyckte jag frågan var absurd. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer förstod jag vad han menade. Behöver man ensamtid kan umgänge, även med de bästa av vänner, kännas som en belastning.
Ibland är lyckan att bara få höra klockorna ticka.
