Kategori: Funderingar

“Pojkar har ju faktiskt ett behov av att brottas.”

Uttalandet kom från en person vars kunskaper om barn och deras utveckling jag hyser stor respekt för. Man behöver inte vara överens om precis allt för att ha respekt för varandras kunskaper. I det här fallet var jag tvungen att protestera.

Jag känner inte igen mig i bilden att pojkar ju faktiskt har ett behov av att brottas. Mina barn, som är av manligt kön, har aldrig visat något behov av att brottas. Själv hade jag som barn ingen nämnvärd naturlig drift att brottas. Det var faktiskt väldigt få pojkar som uppvisade ett starkt behov av det. 

Visst, de med detta “behov” fick ofta med sig ett par andra, men det var i stort sett alltid samma fåtal som initierade brottningslekarna. De andra hängde på för att…tja, det var tydligen brottas man skulle göra nu för att få vara med. Men även med dessa påhängare inräknade var brottarpojkarna aldrig i någon riktig numerär majoritet. 

Ändå, ja likväl, var och är det dessa pojkar som ständigt får representera just Pojkar. Och då har ju Pojkar faktiskt ett behov av att brottas.

I min erfarenhet – och ni är välkomna att säga emot, för i det här utgår jag helt från mig själv – är de pojkar som har ett behov av att brottas påfallande ofta samma pojkar som uppvisar ett behov av att trycka ner. De som upplever ett behov att säkerställa sin position i hierarkin genom fysisk styrka eller översittarfasoner.

Jag gillade aldrig att brottas; det var en bedräglig lek att ge sig in i. En lek utan egentliga regler. Den kunde när som helst svänga. Sluta vara schysst och lekfull och plötsligt handla om styrka och status. 

Om man protesterade fick man ett slött “den som ger sig in i leken får leken tåla” till svar – trots att lekens natur var en annan i början än vid dess kulminering.

Här tycker jag att vuxna ofta brister i uppfattningsförmåga. För den där övergången, när kamratlig brottning blir till kraftmätning, kan vara svår att se. När det inte längre är lek utan på allvar. Vem är starkast? Vem har status?

Ingen skulle säga “den som ger sig in i leken får leken tåla” om någon plötsligt började flytta schackpjäserna helt egenmäktigt. Det är mot reglerna. Så får man inte göra! 

Skolgårdsbrottning däremot har inga regler. Så när bryts lekens kontrakt? Har jag mig själv att skylla när jag ligger med ansiktet i marken och ett knä i nacken? Jag gick ju trots allt med på att luftboxas lite för trettio sekunder sedan.

Det är i den här svårdefinierade gråzonen mellan lek och våld som pojkar blir Pojkar och med den definitionen så har ju faktiskt Pojkar ett behov av att brottas. 

Men när ska de pojkar som inte har ett behov av att brottas få representera Pojkarna? När ska det få vara pojkaktigt beteende att inte störa utan lyssna på lektionerna och att krama sina kamrater istället för att brottas och knuffas?

Det är det ju faktiskt vi som bestämmer, om vi bara bestämmer oss för det.

Konflikträdd. Det ligger något anklagande i ordet, något förminskande.

I Sverige är vi så konflikträdda.

I Sverige är vi inte konflikträdda. Vi är måna om våra relationer. Måna om att alla ska komma till tals. Att alla aspekter får en chans att synas. Att ingen blir överkörd. Vi är konfliktsparsamma och det är något positivt, det får vi inte glömma. Vi hushåller med konflikterna eftersom konflikt är ineffektivt. För de flesta av oss kostar konflikter energi. Inte bara för de direkt inblandade, utan även för de i deras närhet. Energi som kan läggas på något konstruktivt istället.

Konflikträdd är ett skällsord som de konfliktBENÄGNA tenderar använda. De som tycker vi är mesiga för att vi inte vill bråka. Att vi är dörrmattor för att vi inte står på oss. Att vi inte vågar. De är otåliga och tycker det är viktigare att saker händer än att rätt saker händer. Och många konfliktbenägna får energi av konflikt. De går igång på det och behöver inte hushålla med konflikterna, för det kostar dem inget!

Men vad är egentligen en konflikt? Enligt min mening är en simpel meningsskiljaktighet inte en konflikt, det är friktion. Konflikten uppstår när parterna inte kan ta sig förbi sin meningsskiljaktighet, när friktionen börjar värma och bränna och får all fokus. När man väljer att sluta förstå sin motparts motiv och mål. När man inte vill försonas, utan bara vill ha rätt!

I det beteendet visar de konfliktbenägna ofta på en egen konflikträdsla, för de vill inte ta sig an konflikten och reda ut osämjan. De vill bara ha sin vilja igenom, vill att andra ska ge sig, för de är rädda att gå dem till mötes. Tror att de ska tappa ansiktet eller status om de “viker sig”. Tror att det skulle vara en svaghet att ge med sig eller att ens visa förståelse, när det egentligen är precis tvärt om.

Det finns inget större styrkebevis än att ge upp sin vilja och gå någon annan till mötes för att lösa konflikten och ta sig vidare. För ofta bottnar konflikter i skitsaker som prestige och högmod.

Man ska förstås inte ge vika på sina principer och röda linjer, men samtidigt kan varje åsikt och vilja man har inte vara en princip och en röd linje. Man måste skilja på vad man behöver och vad man föredrar. Bara för att jag föredrar något, behöver det inte betyda att jag måste ha det just exakt så.

I just den skillnaden, mellan att föredra och att behöva, tror jag ofta det råder förvirring. I arbetslivet, privatlivet och inte minst i politiken.

Och vet ni. Ni konfliktbenägna. Tro inte att det är ni som får saker att hända. Det är de som ger med sig för att komma framåt som får saker att hända. Ni är oftare bromsen än smörjmedlet som lättar friktionen.

Och vet ni. Ni konfliktsparsamma. Bli inte konfliktsnåla, för det är inte så jävla farligt att vara lite osams ibland.

Ibland hamnar vi i tjat, gnat och gnäll på morgonen när vi ska iväg till dagis och skola. Inte varje morgon, men tillräckligt ofta för att det ska kännas som ett trist problem.

Jag funderar då på vad jag kan göra annorlunda – vilka åtgärder jag kan vidta för att inte hamna i gnället.

Så jag väcker barnen i god tid. Jag ser till att kläder plockas fram. Jag ser till att frukost fixas. Jag ger tydliga instruktioner. Styr och ställer. Och likväl står sexåringen naken i hallen när vi borde åkt för fem minuter sedan.

Då tänker jag om. Att jag inte ska styra och ställa, utan delegera ansvar istället.

Jag väcker barnen i tid. Jag låter dem ta fram sina egna kläder. De får plocka fram vad frukost de önskar från kylskåpet. Jag tjatar inte, utan låter allt gå i deras takt. Och likväl sitter sexåringen naken vid köksbordet med smör i håret, ritblock och penna på bordet, mjölk på golvet och hens enda bekymmer är var tusan saxen och tejpen har tagit vägen.

Och som förälder undrar en vad man gör för fel. Jag har lyssnat på poddar. Jag har läst böcker och bloggar. Lagt timmar på inspiration, tips, råd, och hejtan och dejtan. Funderat och tänkt. Och vet ni. Den häpnadsväckande slutsats som jag kommit fram till är att…

Ibland är det faktiskt barnets fel att det blir kaos på morgonen.

Ja. Jo. Så är det. Och jag förstår att barnet inte alltid kan förstå konsekvenserna av dess irrande, felprioriterade morgonaktiviteter. Och jag förstår att barn inte alltid vet vad eller hur de ska göra. Men ändå.

Vi föräldrar är så benägna, ja rent av pliktbelagda, att ta på oss ansvaret och skulden. Men ibland har vi gjort allt vi kan! Vi har haft allt tålamod man kan begära. Vi har försökt med alla medel att uppmuntra, guida och inspirera.

Ändock går det åt helvete, eftersom barnet är ett barn!

Ansvaret må fortfarande vara vårt. Som högsta chef i familjen är vi trots allt ytterst ansvariga för verksamheten, men skulden är banne mig inte alltid vår. Ibland ligger skulden på barnet.

Därmed inte sagt att man bör skuldbelägga sitt barn. Barnet är som sagt bara ett barn. Men, ge även fan i att skuldbelägga dig själv.

För, föräldrar, det är inte ert fel! Inte alltid i alla fall…

Jag trodde aldrig det skulle hända. Jag är ingen långdistanslöpare. Men förra året sprang jag Stockholm halvmara. En härlig upplevelse! Tidigare har jag aldrig haft några ambitioner med löpningen – och det har jag egentligen inte nu heller. Halvmaran kändes lagom att ta sig ann. Just som en distans man kan klara utan större ambitioner.

Jag tränar för att må bra. Tränar jag inte mår jag dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Jag har ett behov av att röra på mig, vilket går stick i stäv med min enorma förmåga och fallenhet för att sitta på röven, dricka vin och slå dank.

Inom löpningen finns det en enorm fokus på tid, hjärtrytm, tempo. Det är en statistikintensiv idrottsform. Det där struntar jag ganska mycket i. Jag har inga högtflygande mål gällande tempo och prestation. Att löpningen blir av är liksom prestation nog.

Jo, det finns faktiskt en tid som jag förhåller mig till, som jag har som måttstock. När jag gjorde lumpen sa ett av mina befäl att en frisk, normal tjugoåring bör kunna springa milen på under 60 minuter. Så länge jag kan springa milen på runt timmen är jag i god form. Jag struntar i om det anses vara ett gubbtempo bland löpare i allmänhet. Jag ser ingen hälsovinst i ett högre tempo – däremot en skaderisk i att pressa mig själv för hårt.

Att löpning blev min huvudform av träning har rent praktiska anledningar. Det är tidseffektivt – så visst, där finns en tidsaspekt till. När barnen är små är det svårt att få dagarna att gå ihop. Löpningen möjliggör att snabbt komma ut och få 30-60 minuters träning, utan någon större ställtid. 

Men jag ser mig egentligen inte riktigt som nån löpare. Den där runners high som det snackas om – känslan av välbefinnande och att man kan springa hur lång som helst –  infinner sig aldrig hos mig. Däremot drabbas jag av vad jag kallar löpningslikgiltighet. Känslan av att om jag nu sprungit fem kilometer kan jag väl springa fem till, när jag ändå håller på. Jag är ju redan ombytt.

Men träningen är inte allt och jag optimerar inte för maximal hälsa. Jag brukar ta ett par folköl efter löprundan, inte nån proteindrink. Jag träna heller inte varje dag, eller ens merparten av veckans dagar.

Jag har för mycket röv att sitta på för att hinna med det.

Jag tränar bara för att må bra. Vilken tid jag springer halvmaran på är helt ointressant. Att kunna springa två mil utan att stanna är fantastiskt nog för mig.

Jag är nöjd med det.