Det går inte att läsa Hemingway utan att vara starkt medveten om att det är Hemingway man läser. Författarens skugga faller över bladen och man tvingas förhålla sig både till personen Hemingway och personkulten kring honom, samtidigt som man ska förhålla sig till själva texten.
För man läser inte en bok av Hemingway, man Läser Hemingway.
Personkulten känns svårgenomtränglig tack vare alla kvasiintellektuella mans-män som slänger sig med Hemingway-citat och skrattar bullrigt och platskrävande åt sina egna skämt. Jag är inte säker på att dessa män ens existerar, men jag ser dem för mitt inre så fort Hemingway nämns. Det har länge fått mig att avstå från att läsa hans böcker.
Innan jag började med A Farewell to Arms läste jag alla sågningar av boken som jag sprang på. Jag ville gå in med inställningen att den var högt överskattat. Kanske viktigt för sin tid, men irrelevant och daterat i den rådande samtiden. Jag ville inte gilla Hemingway. Eller rättare sagt, jag ville inte vara en man som gillar Hemingway.
Men så beslöt jag mig slutligen för att försöka läsa en bok av Hemingway. Försöka bortse från vem författaren är och bara läsa skiten som vilken dussin-bok som helst.
Jag märkte snabbt att jag gillade det. Jättemycket. Att jag tyckte det var jättebra skrivet. Fantastiskt bra skrivet.
Hemingway är rak i sitt språk men suggestiv i sitt berättare. Han undviker att förklara och beskriva alla detaljer. Han ställer krav på läsaren. Vissa saker utelämnar han för att de är så universella att de inte ska behöva påpekas.
Till exempel beskrivs aldrig smärtan när Henry får benen sönderslitna av granatsplitter. Däremot beskrivs hur benen och skorna var blöta och varma – att de är blöta och varma av blod nämns inte, för det är självklart. Det nämns att hans knäskål inte längre befann sig där en knäskål traditionellt sett befinner sig, och omständigheter som förvärrar smärtan beskrivs. Som när männen som bär honom till säkerhet tappar honom i marken. Man förstår att det gör ont utav bara helvete, men smärtan nämns inte, för den är självklar.
Andra saker utelämnar Hemingway för att de är självklara för honom, och inte avgörande för historien. Vill läsaren förstå alla detaljer är det upp till läsaren att utbilda sig vidare. Hemingway har inte tid att förklara. Han förlitar sig på läsarens egna förmågor.
En mycket svårbemästrad balansakt.
Jag slås av är hur Hemingway jobbar med meningslängd för att skapa dynamik och variera hastigheten i texten. Han är känd för sina korta meningar, men är inte uteslutande korthuggen och direkt. Han använder mycket medvetet meningsuppbyggnaden för att skapa en känsla, lika mycket som han använder orden för att förmedla handlingen. Behöver han en lång mening använder han det. Behövs inte den långa meningen håller han sig kortfattad.
Det är inte för intet han fick Nobelpriset.
Jag känner mig plötsligt tvungen att läsa mer. Så jag letar fram The Snows of Kilimanjaro, A Day’s Wait och flera andra av hans noveller. Min favorit hittills är A Clean, Well-Lighted Place.
Men jag har ju inte läst alla noveller ännu, och bara en roman, så jag får kanske fortsätta Läsa Hemingway…