Tillgångar

Vi har inte så stora tillgångar, min fru och jag. Vi äger ingen bostad och har ett ganska blygsamt sparkonto. Har ingen sidoverksamhet eller extra inkomst utöver våra vanliga jobb.

Sedan ett år tillbaka sparar vi mer medvetet. Inte målmedvetet, för vi vet inte exakt till vad. Vi vet bara att vi nån gång säkert kommer vilja något som kommer kräva ett större ekonomiskt svängrum. Vi vet inte vad, men vi vill ha möjligheten…

Det har fått mig att fundera över ordet tillgångar.

Allt tycks bedömas utifrån ekonomiska termer, under vilka vi på pappret är ganska fattiga. Visst kan man sväva iväg i filosofiska resonemang om att pengar inte är allt, och det är sant, men det finns en påvisat stark korrelation mellan ekonomiska och materiella tillgångar och hälsa och välbefinnande.

Det jag landat i är att vi har två fantastiska tillgångar – och nu vet jag att jag borde säga att de fantastiska tillgångarna är våra två barn, men det är det alltså inte, hur fantastiska de än må vara.

Den första tillgången är vi själva, som personer.

Både min fru och jag är högpresterande individer, med relevanta utbildningar och gedigna arbetserfarenheter. Vi är smarta, duktiga och trevliga. Våra hjärnor, med den kunskap och person de innehåller, är en enorm ekonomisk tillgång. Så länge vi har hälsan, kommer vi aldrig ha några problem att dra in pengar genom förvärvsarbete.

Genom att inte äga vårt boende, och alltså inte ha något hus att ta hand om, har vi frigjort tid till träning och andra hälsofrämjande fritidsaktiviteter. Jag vet att inte alla husägare sliter ihjäl sig med sina hus, men många gör det, och nu råkar jag vara en sån person som ständigt skulle oroa mig över allt som kan gå sönder och behöva fixas på ett hus. Jag har tummen mitt i handen, men samtidigt höga krav på min prestation och resultatet. En väldigt dålig kombination. Jag skulle aldrig kunna slappna av. Jag skulle aldrig vara riktigt nöjd.

En kollega utbrast för ett tag sedan: “Ja just det, ni hyr fortfarande.” Fortfarande. Som att hyra är något man gör i väntan på något bättre. Att det inte riktigt är ett fullgott sätt att bo på. Varför är det så?

Vi tjänar ganska bra, min fru och jag. Vi har råd att hyra. Vi har råd att köpa oss den sinnesfrid och bekymmersfria tillvaro som hyresrätten medger. Vi har i det närmaste noll förpliktelser gällande vårt boende. 

(Kollegan i fråga, vis som han är, rättade sig själv väldigt snabbt. “Nej, alltså, ni hyr. Utan fortfarande.”)

Den andra tillgången vi har är vi själva, som team.

Vi funkar ihop väldigt bra och vi prioriterar vår relation. Både min fru och jag värderar vår individuella frihet och särart väldigt högt, men försöker alltid ge lika mycket tillbaka som vi tar. En relation är en tävling med tre deltagare – hon, jag och vi. Alla tre måste komma samtidigt över mållinjen, annars har alla förlorat.

Det må låta högtravande och klyschigt, och jag menar absolut inte att döma någon vars relation är trasig eller tagit slut. Men jag kan konstatera att vi är väldigt bra på vår relation. Det handlar inte enbart om att vi “hittat den rätta”. Vi bråkar och gnäller ständigt, men vi kommer alltid framåt – hittar alltid en åtgärd eller en överenskommelse. Även det är en enorm ekonomisk tillgång.

Jag vet att inte alla husägare renoverar sönder sina relationer, men många gör det, och jag vågar påstå att vår relation skulle ta stryk av ett hus att ta hand om. Vi skulle bråka mer. Behöva diskutera tråkiga, praktiska saker oftare. Någon av oss (jag) skulle känna att den tog ett större ansvar för huset och dess löpande underhåll. Någon (åter igen, jag) skulle bli sur och tvär över de extra, oönskade uppgifter som ålagts vederbörande. Allt det skulle gå ut över vår relation.

Återigen, hyresrätten ger oss möjlighet och tid att fokusera på varandra och oss själva. Det är kanske inte något som alla behöver, men vi behöver det för att fungera.

Och med det sagt, att vi inte har några tillgångar i reda siffror, har vi faktiskt inte en enda gång under våra tretton år tillsammans tjafsat om pengar. Aldrig. Vi har heller inga skulder, utöver CSN, och oroar oss inte över räntor. Aldrig.

Så, utöver vår egen förträfflighet, vill jag också konstatera:

Man kan vara lycklig i en hyresrätt.

Det kan vara lönsamt att bo i hyresrätt.

 

George Orwell – Nittonhundraåttiofyra

George Orwells Nittonhundraåttiofyra lär vara en av de böcker som flest ljuger om att ha lästSå jag ska genast lägga korten på bordet: jag har inte läst Nittonhundraåttiofyra, jag lyssnade på den under en längre bilfärd.

Nittonhundraåttiofyra är en bra bok, en viktig bok, och det är kusligt mycket som stämmer in på världen av idag i Orwells dystopi.

Nej, allt stämmer inte, och absolut inte rakt av som det skrivs, och inte alltid med samma motiv som i boken. Men många av de tekniska detaljerna stämmer och man behöver inte vara extraordinärt paranoid för att kunna dra paralleller till moderna tekniker och företeelser.

Till exempel är de telescreens, som staten använder för att sprida och kontrollera informationen som når allmänheten, nästan som våra mobiltelefoner. Telescreens används även för övervakning och avlyssning, mycket på samma sätt som olika företag loggar vad vi använder våra smarta telefoner till idag. Vilka vi kommunicerar med och om vad. Vem vi träffar. Vad vi läser. Vad som lockar vår uppmärksamhet. Vad vi gillar. Vad vi ogillar. Avlyssnar oss i allt vi gör, bara genom att analysera den information som vi frivilligt ger ifrån oss via våra teknikprylar.

Skillnaden mot boken är att vår bostad inte riskerar stormas av tankepolisen, och vi arresteras för tankebrott, om vi påvisar avvikande politisk och kulturell uppfattning än det som staten anser acceptabelt. Informationen används istället till största delen för kommersiella syften, för att sälja oss saker vi inte behöver. Men också för att filtrera fram information för att påverka vår politiska uppfattning och hur vi röstar.

Nej, det är inte paranoida vanföreställningar. Det är sant. Valen i flera länder har blivit påverkade av ryktesspridning och riktade kampanjer. Vi kallar det fake news men det är inget annat än gammal hederlig desinformation.

I boken beskrivs en slags “propaganda seanser” som de rättrogna förväntas delta i. De kallas Two Minutes Hate. Deltagarna visas bilder och ljudupptagningar av den politiska motståndsrörelsen och hetsar varandra till allt högljuddare utrop av hat mot de icke rättrogna, de avvikande, de som hotar ordningen. Man behöver inte vara speciellt fantasirikt lagd för att snabbt se likheter med kommentarsfält på internet, där än den ena, än den andra uttrycker nedrigheter mot de som anses som felaktiga, avvikande – mot “hotet”.

Vi blir inte påtvingade det av en totalitär stat och därmed tycks vi inbilla oss att vi gjort egna och fria val. Fast egentligen har vi gjort våra egna och fria val baserat på information styrd och filtrerad av intressenter som vet hur vi tänker, som vet vad vi gillar och – viktigast av allt – vad vi ogillar. På så vis kan en politisk avsändare skapa problemställningar, formuleringar och riktade kampanjer för att påverka vad vi tycker.

Rätt sak formulerad på fel sätt. Fel sak formulerad på rätt sätt. Små detaljer uppblåsta i proportion. Andra detaljer – avgörande detaljer – utelämnade. Vi är lättare att styra än vad vi helst vill tro. 

Äskar A för att vi hetsats att hata B.

Boken är nästan lika mycket en instruktionsbok i hur man styr folk som ett avskräckande exempel. Det är en skildring som egentligen redan finns och har funnits – se bara på DDR och Nordkorea.

Men Storebror finns inte här på det sättet. Det finns ingen tydlig statsmakt som avlyssnar, styr och torterar oss. Det finns något mycket värre: Storebröder. Storebröder med otydliga avsikter, men med samma information som Storebror. Storebröder som vi självmant följer. Storebröder som knappt syns eller märks. Som inte skriker och slår på oss, utan som viskar och smeker.

“Kolla där. Sådär ska det väl inte få gå till? Titta här. Vi vet ju hur dom är, dom där! Kolla han. Inte som du. Inte som vi.“

Nittonhundraåttiofyra är viktig läsning, men tyvärr är det allt färre som läser.  Och så fortsätter vi att leva i vår lögn, för: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Cucaracha Perla Natural

Lätt sötma. Mild tobaksmaken. Lite peppar och sälta. Inte mycket motstånd eller utmaning i smaken. Väldigt len. Skönt drag och stabil konstruktion. Får känslan av grillplats i tallskog. Torr och sandig mark med strödda kottar.

En lättare oljesmak ungefär halvvägs och sältan och vitpepparn tilltar. Sötman finns kvar i aromen men inte så mycket i smaken, vilket efter hand gör den mindre len. Mot slutet även en del beska. Blir lite törstig av smaken.

Sista tredjedelen är inte lika trevlig som den första.

Ingen speciellt bjussig cigarr. Den är lågmäld och subtil. Bäst vid röksug efter mycket alkohol, kan jag tänka. Trevlig men återhållsam och man kommer den aldrig riktigt in på livet.

Röktid ca. 25 min men kan/bör fimpas redan efter 20.