Barabbas har aldrig bett om räddning. Aldrig bett om frälsning. Ändå dör Jesus på korset i hans ställe – för hans frälsning. Jesus, rabbin från Nasaret, som predikar kärlek. Älsken varandra… Älsken varandra…
Barabbas har aldrig förstått kärlek. Oförmögen att ta emot kärlek. Född i rännstenen av en döende moder, som förbannade hans tillkomst efter att, utan något större val i frågan, ha blivit befruktad av rövarhövdingen Eliahu. Eliahu, som sedermera även han kommer att hata Barabbas och försöka döda honom, ovetandes om blodsbandet, men som istället dör för Barabbas hand. Barabbas har således bragt båda sina föräldrar om livet. Föräldrar som båda önskat livet ur honom och som aldrig gett honom kärlek, gemenskap och trygghet.
Nu vandrar Barabbas runt, vilsen i världen, som återuppstånden från de döda. Liksom Lasarus ryckt ur dödens grepp, båda ofrivilligt “räddad” av Jesus, och nu står båda som exempel på Jesus makt och kärlek.
Barabbas försöker förgäves förstå Jesus. Förstå hans budskap och hans följare. Men överallt verkar kärleken, gemenskapen och tryggheten villkorad. Barabbas vill vara sig själv. Sin egen. Han är förnuftig. Förnuftig utifrån hans oförmåga att älskas. Lider avsaknad på gemenskap, på trygghet, men kan samtidigt inte förstå vad man ska med den till. Hur den bör beröra honom. Hur den ska skänka honom mening.
Genom denna okunskap kan han inte heller förstå när han faktiskt älskar någon annan. Att han till exempel älskar Den harmynta. Han förstår inte att han faktiskt menade det han sa, den där gången när han sa att han älskade henne, bara för att hon inte skulle överge honom. Han förstår inte att när han delar sitt bröd med henne, sticker kniven i den som kastar första stenen vid hennes avrättning, bär henne genom öknen för att begrava henne tillsammans med sitt dödfödda barn, är kärlekshandlingar.
Barabbas älskar på sätt och vis även Sahak, slaven han kedjas fast tillsammans med i koppargruvorna, men är åter oförmögen att förstå och ta emot Sahaks kärlek som återgäld. Och i Sahak verkar han även finna insikt i att hans eget liv och död är oåterkalleligt sammanvävda med Frälsaren. Vare sig han kan tro på honom eller ej.
Sahak, Guds egen slav.
Barabbas har inte bett om frälsning eller räddning. Likväl räddar Jesus honom gång på gång, utan att Barabbas erkänner Jesus som sin Gud. För sådan tycks Jesu frälsning. Man får den, blir påtvingad den, mot sin vilja.
Men tvivlaren får inte delta i Jesu gemenskap i jordelivet. Tvivlaren, den förtappade, går ensam i döden som han gått i livet. Var finns kärleken för hen?
Vem älskar den som inte förmår att älskas?
Pär Lagerkvists Barabbas är en komplex berättelse, späckad med symbolik, dubbeltydighet och motsägelser. En uppgörelse med den kristna dogma som Lagerkvist växt upp med och inte kände någon gemenskap med. Han var tvivlaren och för en sådan fanns det ingen plats i det tidiga 1900-talets kristendom.
Barabbas ställer många frågor om tro, frihet, fritänkande och om hur de konformistiska behandlar de som är annorlunda – de som inte delar eller uppfyller idealet. För tvivlet och ifrågasättandet finns det ingen plats för hos den rättrogne, den omfamnade, den älskade. Kärleken, gemenskapen och tryggheten tycks alltid villkorad. Det är kanske därför Lagerkvist alltid lämnar Jesus budskap öppet med tre punkter, som för att illustrera att det alltid följer ett villkor.
Älsken varandra…
