Månad: april 2017

Vi lever i en tid då all form av personlig utveckling tycks vara fysisk. Det ska tränas. Deffas. Bulkas. Springas. Ätas rätt. Och det är inget fel i det. Men i dag är det Världsbokdagen. Så just i dag vill jag uppmana alla att strunta i träningspasset och läsa en bok istället. Och ingen bok om träning eller kost, utan nåt om politik. Nåt om kultur. Nåt om historia. Beteendevetenskap. Vad som helst utom nåt som är relaterat till din kropp.

För personlig utveckling är mer än bara förmågan att lyfta tyngre och springa snabbare och längre. Det handlar även om bildning – mycket viktigt i dessa anti-intellektuella tider, med alternativa “fakta” och tungviktstyckande – för att förstå sin omvärld och sig själv. Det handlar om att utveckla sin mentala kapacitet. Att utmana sina föreställningar och invanda tankemönster.

Jag tränar och motionerar så ofta jag har tid och ork. Dels för att jag gillar att känna mig stark i kroppen, men också för att det är en enkel stressventil. När stressnivån går upp kommer ångesten smygande. En 45 minuters löprunda sänker stressnivån och jag kan hålla demonen stången.

Jag läser så ofta jag har tid och ork. Dels för att jag gillar att känna mig stark i huvudet, men också för att kunna vinna över mina bekanta i TP. Jag gillar att utveckla mitt kunnande och språk, för det hjälper mig att formulera och artikulera min person och mina åsikter. För om jag inte vet det, om jag inte kan förstå min omvärld och inte kan förstå mig själv, kommer ångesten krypande igen. Lik förbannat. Hur mycket jag än springer och hur mycket jag än lyfter.

Jag behöver en balans mellan att utveckla min kropp och att utveckla mina intellektuella förmågor. För jag kan aldrig springa ifrån min ångest. Den hinner alltid ikapp. Och inga benmuskler i världen orkar bära ett tungt hjärta. Inte i längden. Det är en match man aldrig vinner med kroppen, den vinner man i huvudet. Man måste möta sin ångest som man möter en politisk meningsmotståndare. Man måste vara förberedd. Påläst. Kunnig.

Och jag tror inte jag är ensam om det. För i dessa tider, då vi verkar helt upptagna av våra kroppar, tycks vi kollektivt må allt sämre i våra huvuden. Gnäller, fast vi har det bra. Nästan bäst i världen. Delar länkar till artiklar vi knappt läst – artiklar med tvivelaktiga slutsatser, på tvivelaktiga grunder, med tvivelaktiga motiv.

Kanske för att vi inte riktigt förstår vår omvärld och oss själva. Vi är för intellektuellt otränade för att tänka kritiskt eller sätta oss in i ett ämne på djupet. Och då segrar den klatschiga clickbait-titeln och den lättsmälta ingressen. Vi vill vara lika snabba i våra slutsatser som i löpspåret. Tycker livet är för kort för att tänka efter.

Så glöm inte sköta om hjärnan. Glöm inte sitta ner en stund. Glöm inte filosofera. Glöm inte att läsa den där boken du tänkt läsa i flera år nu. Det är bara att göra det. Kan jag kan du! #youcandoit #theresnoexcuse #minbildningsresaräknas

Som allmängiltig man får man inte motionera. Inte om man ska tro magasinen i alla fall. Träna för hälsans skull är något bara seniorer gör. Träna för att hålla sig lite snygg är något bara kvinnor håller på med. Män i arbetsför ålder måste antingen elitträna, satsa på en Ironman eller i alla fall som minimum springa Göteborgsvarvet, annars kan man lika gärna skita i det.

Alla tidningar som behandlar ämnet “motion och hälsa” är fyllda med bilder på glada tjejer i tights som antingen sitter på pilatesbollar, kör yoga på stranden eller kommer småjoggandes, storleende i full make-up. De tipsar om goda och supernyttiga smoothies med bär och frön och annat skit, eller kör fnitter-reportage om hur nyttigt mörk choklad är – i modesta mängder, förstås. Är män med på bild är det tokrippade snubbar i “Tips från PT:n”-segmentet.

Jag har svårt att identifiera mig.

Tidningarna talar aldrig om män som motionerar. Män tränar inför Vasaloppet eller inte alls.

Vi män som mest tränar för att inte helt släppa greppet om ett BMI kring 25, som tycker att springa fem kilometer på allt under 30 minuter är en bra tid och inte alls förstår tjusningen med att ta hundra pannor i bänkpress, tycks inte existera. Om man ska tro magasinen.

För män motionerar inte, män presterar.

Ett tag gick jag på core-pass på Friskis & Svettis. Till en början för att det var det enda passet som gick så tidigt att jag hann gå innan jobbet, men jag blev så småningom core-frälst och tycker nu att det är en väldigt bra träningsform. Jag var dock oftast den enda på passet under 40 och den enda som inte tyckte att bäckenbottenövningarna var strikt nödvändiga för min egen del. Jag har hört vittnesmål från andra män som gått på core-pass, där ledaren glatt ropat: “Kom igen nu tjejer!”

För män går inte på core, män lyfter skrot.

Jag tränade ganska mycket i min ungdom. Jag räknade ut att jag som mest tränade ungefär 10 timmar i veckan, men såg aldrig mig själv som den sportiga typen. Kanske hade jag i viss mån en lite skev självbild, men jag tror också mängden träning som krävdes för att anses som sportig bland de sportiga var tämligen hög. Jag tränade ju inte i närheten av vad de riktiga sportkillarna tränade. Jag antar att den bilden hållit i sig. Inte bara hos mig, utan även hos andra. Till exempel hos tidningsförlagen.

För män satsar antingen på En Svensk Klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet) eller En Svensk Klassiker (Korv, Mos, Räksallad, Pucko).