Steve Jones – Lonely Boy

One – the number of paragraphs before Steve Jones calls someone a c*nt in his autobiography Lonely Boy. I don’t think I expected it any other way.

I’ve always thought that cockney crudeness entertaining. No banter is quite like cockney banter, and I find myself reading the words in Steve Jones voice in my head. Jones seems to have retained his English working-class vocabulary despite living in the US of A for quite some time now. I don’t know why, but I find that strangely gratifying.

Growing up, the Sex Pistols were never my favourite among the British punk bands. Come to think of it, I was more drawn to the American punk revival and the surge of Swedish bands of the early to mid 1990s. However, as time has passed I’ve become more drawn to the British punk, ska and mod movement of the late 70s.

With Johnny Rotten being the loudest and Glen Matlock perhaps being the reasonable one in the band, it’s easy to think they also were the brains. But I realise that’s a deception, especially in the case of Johnny Rotten, whose eloquence can’t be denied, but overall he’s more ego than anything else – even a raving drunk at times. Paul Cook and Steve Jones were very much the backbone, without whom it would all have been quite a different band.

And of course, nothing would’ve happened were it not for Malcolm McLaren, despite what Rotten might claim.

Lonely Boy is very honest and to the point. The book is well written, worded in the same vein in which Jones speaks. Being a dyslexic, he left the actual writing to a ghostwriter, which means the text is probably based on extensive interviews with the subject. Jones is the first to admit his memory is a bit dodgy after being addicted to every debauchery and ill behaviour known to man. So there’s been additional interviews with friends and family to fill in the gaps.

Jones tells about his lonely upbringing (hence the title), neglected by his mother, abused by his stepfather, estranged from much of his relatives and biological father. He tells of how sexual and psychological abuse, and an early inclination for heavy drinking and kleptomania, made their mark on his everyday life. It might not sound like much fun, but the stories revolving Jones stealing stuff from celebrities is quite entertaining. Especially the one involving the Rolling Stones coat.

He also sets a few records straight regarding his views the punk ethos.

Like how he never thought making money was something atrocious, or that record labels shouldn’t capitalise on their investments – i.e. on record contracts.

How D.I.Y. doesn’t mean things have to be sloppy or botched through laziness or incompetence. How it’s all fine and dandy to get drunk and stoned, but do your job and do it properly.

How the mindless violence of some punks (Sid Vicious included) made him distance himself from the whole punk culture.

He candidly and humorously recounts the downfall of the Pistols, sometimes with a little resentment but without bitterness. This makes Jones version of the story more compelling and believable than what Johnny Rotten has to say, and most certainly more believable than anything that ever came out of Malcolm McLaren!

An interesting read for anyone who likes biographies, but some basic knowledge of what happened in the London music scene in the 70s definitely adds extra flavour.

Felbubblifiering

Jag har blivit rädd. Rädd för filterbubblan.

Nej, inte på grund av de anledningar jag borde. Det vill säga hur filterbubblan tycks vara en grogrund för all möjlig form av ideologisk incest, där enbart ens redan tänkta tankar parar sig med varandra, för att sedan föda fram sjukligt dåligt underbyggda åsikter.

Jag har däremot blivit rädd för att reagera på, klicka på, eller ens hovra med muspekaren över saker. För plötsligt har någon registrerat, preparerat och profilerat all tänkbar information om ”mig”.

Därefter ändras innehåll, bilder, information, reklamutskick, ja allt möjligt för att “passa mig bättre” utifrån olika kategoriseringar. Problemet är bara det att jag oftast inte alls är intresserad av det som presenteras.

Jag hamnar i fel bubbla. Blir felbubblad. Det sker en felbubblifiering.

Facebook är absolut inte värst på det här, även om de helt sonika börjar visa reklam om Sverigemokraternas förträfflighet om man så mycket som nämner Jimmie Åkesson . Positiva eller negativa ordalag spelar ingen roll. Har du nämnt Jimmie måste du vara SDare. Punkt. Det stör mig dock inte så mycket, eftersom jag nästa helt och fullt lämnat Facebook därhän.

Av de sidor jag brukar begagna är Pinterest värst. Pinterest har ett bildflöde där de presenterar nya bilder i kategorier man brukar vara intresserad av. Jag brukar använda Pinterest för att leta efter bilder på snygga klädkombinationer, konst, inredningstips, reseinspiration. Ja, lite allt möjligt.

Problemet är att vissa saker verkar ha ett oproportionerligt genomslag och helt plötsligt, genom ett oaktsamt klick, kan ditt bildflöde fyllas av saker du inte alls är intresserad av. Du ser t. ex. en man med en väldigt snygg slips, så du klickar på den bilden för att se fler liknande bilder eller ta reda på vad det är för märke på slipsen. Men, då kanske mannen i fråga även hade skägg, och plötsligt tror Pinterest att du älskar män med stora skägg, och POFF! är skäggiga män allt du får se bilder på.

Jag är väldigt ointresserad av skägg. Inget ont om skägg i sig. Jag tycker bara inte att skägg är intressant. Skägg är ungefär lika intressant som hårfrisyrer. Jag kan titta på någons hår och tänka “Snygg frisyr” eller “Du har långt hår”, sen är mitt intresse för det ämnet slut. Samma gäller skägg.

Vad hårigt ansikte du har. Roligt för dig att du tycker om att ha det. Så, nu har vi ägnat ditt ansiktshår mer tid än det förtjänar, nu pratar vi om nåt annat.

Vad jag vill komma till är att Pinterest feltolkar mina preferenser och presenterar bilder på ett ämne jag är aktivt ointresserad av. Det sker en felbubblifiering.

Värst var nog den gången jag skulle leta upp en bild på Josephine Baker, ni vet hon som dansade med en kjol av bananer. Plötsligt fick Pinterest för sig att det enda jag var intresserad av var gamla bilder på damer i ringa beklädnad.

Pinterest var NSFW (Not Safe For Work) på fler veckor!

En mycket obekväm felbubblifiering.