Bite my shiny metal ass!
Bender Bending Rodríguez
Månad: september 2016
Lyckohetsen
Vi hetsas att jaga lyckan och att tro att lyckan är det ultimata målet. Vad vi glömmer är att lyckan är flyktig och inte låter sig fångas. Den låter sig inte jagas. Den måste inväntas. Men vem har tid att vänta? Och vad är lycka egentligen?
I Anekdot för sänkande av arbetsmoralen berättar Heinrich Böll om en fiskare som bara gör det han behöver för att klara sig för dagen, för att sedan lata sig den övriga tiden. En förbipasserande turist försöker få honom att förstå att om han bara anstränger sig så kommer hans avkastning blir mycket större. Att om fiskaren bara stretar på, kommer han inom några år att kunna leva ett bekymmersfritt och lugnt liv. Fiskaren upplyser turisten om att han redan gör det.
Visst är fiskarens lugn och tillfredsamhet lockande, men samtidigt känns hans lathet och oambition ömklig. Att inte vilja ha ut mer av livet känns så slösaktigt på något sätt, men vad som är avundsvärt hos fiskaren är hans målmedvetenhet. Han vet vad hans mål är och det är inte svårt att uppnå. Han uppnår det varje dag.
Problemet är att veta vad man vill, vart man vill och när målet är nått.
Lyckan är ett rörligt mål och du når aldrig dit, för lyckan flyttar sig ständigt. Lyckan är flytande, vilket gör den nästan omöjlig att hålla i sin hand. Det gör det meningslöst att försöka fånga lyckan. För när du väl siktat och nått dit där du trodde lyckan var, har den redan flyttat på sig, och skulle du vara snabb nog att få tag i den, rinner den nästan direkt ur din hand.
Att fånga lyckan är som att försöka klappa en förvildad hund. Minus rabiesrisken.
Det finns således ingen anledning att jaga lyckan, utan uppgiften är att finna meningen, syftet och målet. Meningen med att gå upp på morgonen. Syftet med att gå till jobbet. Målet med ens strävan. Har man siktat rätt kommer lyckan att slå en följe längs vägen, för lyckan är varken meningen, syftet eller målet, utan följeslagaren.
Om man bara vet vart man är på väg, delar med sig av sina framgångar och är någorlunda sympatisk, kommer den förvildade hunden snart att slå en följe.
Tids nog kommer den låta sig bli klappad.
Just nu får jag inte klappa hunden.
Njuuut
Det är många irriterande saker som de sociala medierna för med sig i sitt kölvatten. En förvisso harmlös men i mitt tycke väldigt irriterande företeelse är folks benägenhet att uppmana, ja ibland rent av beordra, sina bekanta att njuta. Ibland inte bara med ett, utan med flera på varandra följande u – njuuuuuuut – och inte sällan med en helt absurd mängd påföljande skiljetecken. Njuuuuuuut!!!!!!
Detta trots att de flesta människor är fullt kapabla att njuta på sitt eget initiativ. Jag skulle vilja påstå att ingen väntar på signal från en avlägset släkting eller gammal kurskamrat innan man låter njutandet börja.
Jag lägger upp en bild på Facebook, så får vi se om jag får tillåtelse av Eva-Britt att njuta av mitt vin i solnedgången.
Skulle man applicera det här beteendet utanför de sociala mediernas något rubbade universum, skulle man genast blir stämplad som en komplett och fullbordad idiot.
Du sitter på Halvars Glass, en klassisk kiosk på Norrköpings södra promenad, och mumsar på din strut med rom-russin, när Lollo i receptionen plötsligt kommer cyklande. I förbifarten vrålar hon: “Ser underbart ut! Njuuuuuuuuuuut!!!!” U:na rullar ekande mellan husen och klingar bort medan hon rundar kröken vid De Geergymnaset och försvinner ner för Gymnastikgatan.
Jaha. Här satt jag och tvingade i mig glassen under vånda, tills du informerade mig om att de här är ett sånt där tillfälle då man ska passa på att njuta. Tack! Vad skulle jag göra utan din input. Hmm…varför köpte jag rom-russin? Det är ju skitäckligt.
Det största problemet för mig med “njuuuut”-kulturen är inte bara att arrogansen stör mig – att någon så fullständigt nedvärderat min förmåga att själv avgöra vad som är ett lämpligt tillfälle för mig att njuta. Nej, ett annat stort problem är att jag har lite svårt för auktoritära beteenden. När någon beordrar mig att njuta, vaknar den gamla tonårspunkaren i mig och tänker: Så fan heller! Fuck you, I won’t do what you tell me! Sen är den njutningen förstörd.
Så snälla, det är inte din uppgift att ge folk tillåtelse att njuta. Ingen väntar på din signal. Ditt uttalande besitter en total avsaknad av informationsvärde.
Alltså, jag förstår att det är välment. Skriv gärna “Åh, ser underbart ut!” eller “Najs!” eller “Gud så härligt!” men allvarligt, skippa njuuut:et.
Pojk för sin klänning
Vissa kanske tycker det är en absurd fråga, men vet ni hur svårt det är att köpa en klänning till en pojke?
Alla klänningar för små barn är så chockråsa, hjärtbeklädda, volangtjohejiga, puffärmade, rosettprydda och prinsessiga att jag inte ens skulle köpa dem till en dotter. Än mindre till en pojke. För jag vill inte “klä honom som en flicka”, jag vill bara köpa en förbannad klänning till min pojke, som verkligen, verkligen gillar att ha klänning. Han tjatar om klänningar jämt och har dem på sig så ofta han kan. Det är inget vi fått honom till, det är en smak han skaffat sig helt själv.
Samtidigt vill jag inte trä på honom något som får Babsan att se nedtonad och diskret ut i jämförelse. Jag vill inte göra ett statement. “Se på mig, så fritänkande jag är! Skåda mitt normöverskridande barn! I’m raisin’ him gay.”
För det är inte det jag vill. Jag vill bara ha en klänning. En klänning till en pojke.
Okej. Nu hör jag hur många av er ropar: Vaffan, fattar du inte att ungen kommer bli mobbad? Vad är du för jävla förälder, va? Släppa iväg en POJKE i klänning? Hur fan tänker du? Ska han få testa heroin också, eller?
Så. Innan alla haters ringer soc, låt mig förklara. Det handlar alltså om att låta honom ha ett klädesplagg han gillar, inte om att låta honom tortera smådjur. Han är ännu så liten att han inte “förstår” att klänningar “är för flickor”. En del av hans jämnåriga kamrater förstår det, och de kommenterar på det ibland, men ingen retar honom. Ännu.
Det kommer med all säkerhet komma en dag då han blir ordentligt tilltryckt för att han går klädd i klänning. Det kommer inte gå många år till förrän hans jämnåriga inte nöjer sig med att kommentera över hans klänning, utan kommer låta honom veta med all önskvärd tydlighet att han sticker ut på fel sätt.
Den dagen kommer han bli ledsen. Efter den dagen kommer han förmodligen inte vilja ha klänning mer. Den dagen kommer även jag bli ledsen, för det kommer vara dagen han lär sig om alla hämmande konventioner, grupptryck och grupphat.
För tro mig, resten av världen – ja, kanske just du – står redo och villig att trycka på honom åsikter om vad han kan och inte kan göra. Om vad han kan och inte kan vara. Resten av världen kommer kritisera och trycka ner honom. Konvensionen kommer snart nog ta ifrån honom väldigt många av hans friheter. Och haters gonna hate.
Men tills den dagen kommer, låter jag honom gå till förskolan i klänning. Jag låter honom gå i klänning när vi fikar på stan och när vi går till lekparken. För jag vill inte vara den som tvingar honom att sluta göra något han gillar, något så totalt harmlöst som att bära klänning, bara för han har snopp.
Så jag som förälder behöver alltså inte förklara för honom att klänning är fel. Det kommer ni andra göra. Det jag som förälder behöver göra är att köpa honom en förbannad klänning, som inte ser ut som något en docka har på sig eller som stulen rekvisita från en After Dark-show, och vet ni hur jävla svårt det är?
Little Black Classics
Penguins Little Black Classics is a brilliant idea. Short, bitesize books of literary classics at a very low price. The problem with the execution of this idea is, on the other hand, that some of these books are utterly worthless.
In a time when book publishers have to compete with the internet, and all its content and ease of access, the publishers have to be better than the internet.
For example, the Edgar Allen Poe compilation The Tell-Tale Heart presents three of Poe’s most important short stories – previously mentioned The Tell-Tale Heart, The Fall of the House of Usher, and The Cask of Amontillado. A brilliant introduction to the works of Poe, for anyone interested in reading the essential classics.
The book could’ve been made even better, by adding a short analysis as to why these works are important, since it has some pages to spare.
Now, on the other side of the spectrum, we have the Oscar Wilde book Only Dull People Are Brilliant at Breakfast. I haven’t read much by Wilde, and thought this would be something similar to the Poe book – i.e. an introductory compilation of essential short stories, or similar, to the author’s work. But it isn’t. Only Dull People is a collection of Wilde’s famous one-liners. While most of them are shewed and brilliant, I don’t really see the point of collecting them, out of context, on their own, stacked upon each other, in a book.
Why? Because this is something the internet is much better for. Unrefined, raw information, presented out of context. Something anyone can do and put out there.
The publisher really needs to make their products worth while. Provide analysis. Provide context and refinement. Otherwise, what’s the point?
The Tell-Tale Heart I will probably read many times over in my lifetime. Only Dull People Are Brilliant at Breakfast I will not. Not through any fault of Wilde, but this collection is pointless in the presence of the internet. The novelty of it wore off about half way through.