Månad: juni 2016

Ledsenhetens uttryck

Om du med feminist menar att jag anser att kvinnor och flickor systematiskt, genom oskrivna men även genom uttalade sociala normer, särbehandlas negativt och därmed begränsas, både i yrkes- och det sociala livet, och att det är något vi bör och ska göra något åt, så. Ja, jag är feminist.

Men låt oss inte glömma att även pojkar och män begränsas på olika sätt, både i yrkes- och det sociala livet, men framför allt i känslolivet. Den klassiska manligheten är direkt hämmande ur det perspektivet. En manlighet, där fysisk hårdhet är idealet, och där samma hårdhet förväntas råda över känslorna och dess yttringar. Män förväntas slå en mur runt sitt psyke och stå pall för smällarna inifrån, på samma sätt som man står pall i frisparksmuren på en fotbollsplan.

Den manligheten definieras av både män och kvinnor.

Pojkar och män uppmuntras inte att tala om, eller ens tänka på sina känslor. De ska bara svälja sina tårar och gå vidare. Rycka upp sig. Tårar är bara tid som spills. De visar på svagheter i din mentala frisparksmur, och det är inte okej. Möjligen om du blockerat en hård frispark med pungen så kan du få fälla några tårar. Men sen spelar vi vidare.

Jag finner allt som oftast att kvinnor anser sig äga frågan om känslolivet. Så fort en diskussion uppstår om känslor, ångest och psykiska åkommor, verkat kvinnor se sin åsikt betydligt viktigare och tyngre än männens. Att män ofta har fel i frågor om känslor, hur man reagerar på dem och hur man hanterar dem. Män kan ju inte sånt där. Män reagerar fel.

Men män reagerar bara på det sätt som de som pojkar lärt sig att reagera. Om det är fel, har vi lärt dem fel.

När jag blir ledsen reagerar jag inte sällan med ilska. Min fru står ofta helt oförstående inför det. Hon kan inte förstå varför jag blir arg och tycker jag reagerar på ett orimligt sätt. På samma sätt står jag ofta oförstående inför hennes tårar. Varför gråter du? Ingen har väl dött? Har du ont i pungen?

När du är ledsen, kanske gråter, och någon säger åt dig att inte vara en lipsill, att det där inte är något att lipa för, att du är en mes, då reagerar man med indignation och ilska. Min fru har inte fått höra att hon är en lipsill. Hennes tårar har bemötts med tröst och förståelse. Hon har lärt sig att tårarna är en naturlig del i att vara ledsen. Jag har däremot många minnen från då mina tårar mötts med irritation, och ibland med ren ilska. Att jag genast ska sluta lipa. Krav på att sluta vara ledsen.

Så min känsloreflex när jag blir ledsen är indignation och ilska, utan några mellansteg. Mitt undermedvetna vet att mina tårar inte kommer respekteras. De kommer att ses ned på. De kommer att hånas. Däremot hånas inte ilskan. Den som hånar någon som är ilsken får ganska snabbt veta, inte sällan med knutna nävar, att man ska ha respekt för ilskan.

Väldigt många ledsna, besvikna, förorättade pojkar hamnar i handgemäng, för det är det enda sättet deras känslor tillåts pysa över.

Om vi bara kan tillåta våra pojkar att visa och förstå sina känslor, och ge fan i att säga att de känner fel. Om vi bara kan tillåta våra flickor att visa och förstå sin ilska, utan att de anses som rabiata. Då ska ni se att vi kommit en bra bit längre mot jämställdhet och förståelse än vi var tidigare.

Britain, Britain, Britain

I have for as long as I can remember had a keen interest in all things British. Be it pop culture and music, television, humour, history, football, clothing, the people, and last but not least, the beautiful English language. The UK, after Denmark, is my most frequently visited foreign country.

I have plunged myself into your debates and politics, not always with admiration, but always with fascination – despite the fact that it has nothing to do with my everyday life. I have made good friends, and had some of my best times on your shores. I’ve always felt welcome, and well met.

Now, I am not so sure.

Let’s leave all “facts” aside. The numbers are hard to make any sense of anyway, and The Economy feels like a beast of its own, held on a fragile leash by a small clique of very wealthy people. So I don’t want to talk figures. I want to talk about the message you send. The feelings you purvey.

You have made it clear that you are not interested in us anymore. That you are better off alone. You have made it clear, that instead of working out our differences, you’d rather, for worse or even more worse, leave.

Yes, Norway and Switzerland are doing fine outside the EU, and have some nice deals that give them special status. But you see, they were never in. They are, in a way, the lovers of Europe. Getting some of the EU love, without ever making that full commitment.

You, however, were a legal partner. We were married. You forced a very painful divorce upon us, and our relationship can never be the same again.

I am not saying that the English football hooligans are a fair representation of your country. But they were chanting “F**k off Europe, we’re all voting out!” while ransacking Lille and Marseille. You have to realize that this is the image the rest of Europe now have stuck on our cornea, as you make your lazy break up speech.

“It’s not me, it’s you.”

More than once have I heard the words: “If it wasn’t for us, you’d all be speaking German!” Mostly from US patriots admittedly, but that’s beside the point. Because suddenly, speaking German doesn’t sound like such a bad idea.

Britain. I am disappointed in you. You’ve let nostalgia and stubbornness get the better of you, and as a result we’ll all be worse off. You more than anyone.

Ich hoffe, dass ich falsch liege. Aber ich fürchte, ich bin es nicht.

Der blaue Planet

– Jaha, är det nya Ghost-plattan? frågade expediten när jag hämtade ut det vinylskivsformade paketet.

– Haha, neeej, det är… Jag stoppade mig själv där. Det var faktiskt en vinylskiva, men inte Meliora av Ghost, utan Der blaue Planet från 1982, av det östtyska rockbandet Karat.

Karat är inget credigt band. Alls. Och de har inte gjort speciellt många plattor värda att minnas, men just Der blaue Planet gillar jag. Det är heller inget jag skäms för, och det var inte därför jag hejdade mig.

derblaueplanetDer blaue Planet sålde över en miljon exemplar i hemlandet, och räknas som DDR-tidens främsta rockalbum. Hade de varit västtyskar, hade Karat förmodligen räknats till den brokiga skaran band i Neue Deutsche Welle, och kanske kunnat slå utanför Öst- och Västtyskland. Men nu var de östtyskar och hade förmodligen svårare att nå ut till övriga Västeuropa.

Nej, min tvekan berodde på det faktum att det låter sjukt pretto att bjuda hem östtysk syntrock på Tradera. Jag skulle kanske behöva förklara Neue Deutsche Welle, och det skulle inte alls minska själva prettofaktorn i det hela. Expediten kanske skulle tro jag var nån sorts östtyskofil – Ostalgie kallas det i Tyskland – som tvingar sin fru att våffla håret och bära stentvättade jeans med orimligt hög midja.

– …eh, det är faktiskt Infestissumam, så Ghost var ju ingen dålig gissning! fortsatte jag, utan att göra allt för stor affär av min tvekan.

Expediten sken upp och nickade glatt. Vi önskade varandra en god fortsatt dag och jag gick hem för att lyssna på min skiva med östtysk 80-talssyntrock.

Stephen Fry’s More Fool Me

Eloquent as always, Stephen Fry continues the story of his life, started in Moab Is My Washpot and The Fry Chronicles. I never read Moab, but the Chronicles I have, and found it utterly amusing. Good stories, told in that wonderfully witty, intellectual, drily British, Fryesque way, that just makes you long for a pipe and a brandy in a Winchester armchair.

Sadly, More Fool Me was a bit of a let down. The stories just aren’t as good as in the previous volumes. Perhaps because the story of how to gain success is more interesting than the story of when you’ve actually succeeded. Right from the start, you lack the reader’s empathy for the underdog. Also, with success, your room to maneuver gets ever more narrow. As an underdog, you shooting snooker with a bunch of celebrities is amusing. But when you yourself has reached celebrity, snooker with the same celebrities can easily be seen as mere bragging.

More Fool Me retreads a lot of ground, retelling things already told in the two previous volumes. Good stories, but nothing new. It continues to, at great length, unfold the story of the London cocaine scene of the late 80’s and 90’s – detailed but carefully, as to not spill any beans not already spilt. Fry alludes to, but never confirms anything about anyone.

This sort of takes the edge off the story. While I’m not one drawn to gossip, I find if you’re telling a story of decadence and debauchery, you need to, if not spill then at least intentionally drop a bean or two. Fry is careful not to upset anyone, which I honour him for, but subsequently the story suffers.

While More Fool Me is readable for Fry’s mastery of the English language alone, if you haven’t read Moab Is My Washpot or The Fry Chronicles, I suggest you start there.

This was written as a user review for GoodReads.com