Tidiga minnen

Jag läste Moa Martinssons Mor gifter sig som sommarbok i år. Ett lite märkligt val kanske. Varken speciellt upplyftande, somrig eller lättsmält. Det här ska inte bli en exposé över bokens värde som tidsdokument. Nej, jag nämner den bara för att ett avsnitt i boken handlar om flera väldigt tidiga minnen från Moas barndom. Saker som hennes mor knappt kan smälta att hon minns eftersom hon var så liten.

Stycket fick mig att tänka på att jag själv har många väldigt tidiga minnen. En del är bara fragment, mer känslor än minnen, men vissa är längre, tydliga sekvenser. 

Mina exceptionellt tidiga minnen är något av ett stående skämt i familjen. I syskonens fantastiska, rimmande bröllopstal återfinns raden: “Plötsligt mindes han Rut, barnmorskan som hjälpte han ut.”

Det tidigaste minnet som jag kan tidsplacera är från sommaren 1982.

Vi är i Stockholm. Jag är ledsen. Jag antar att jag fått någon typ av blodsockerfall/hungerattack, med totalt humörshaveri som följd, för mamma har värmt en barnmatsburk. Jag brukar aldrig få den typen av burkmat. Hon har snackat upp innehållet för att lugna ner mig. Det är köttfärssås och spaghetti. Jag älskar köttfärssås och spaghetti. Mamma skopar upp en sked orange sörja med korta, uppsvällda spaghettibitar ur burken, blåser på den och matar mig.

Sörjan smakar ingenting som köttfärssås och spaghetti. Konsistensen är som spya. Jag har inte vokabulären att förklara att den här skiten kan ni ge till hundarna. Jag exploderar. Vägrar svälja och spottar ut varenda sked hon försöker få i mig. Ganska snart ger mamma upp med en suck.

Där slutar minnet.

Barndomsminnen kan vara vanskliga. Ofta är de efterkonstruktioner med liten sanningshalt, hoppusslade av minnesfragment, fotografin och saker man fått berättat för sig. Men jag vågar påstå att det här minnet är sant. 

Jag har aldrig fått det här återberättat. Mina föräldrar minns det förmodligen inte. Vem orkar lägga alla barnens vredesutbrott på minnet? Det känns inte heller som den typ av minne man fabricerar. Jag kan placera det till sommaren 1982, då jag alltså var cirka två år och tre-fyra månader, eftersom jag har ett foto från resan som minnet måste vara ifrån.

Jag vet inte om jag har nån egentligen poäng med den här historien mer än att det utan tvekan måste vara den sämsta recension man kan ge en matprodukt.

“Smaken är så traumatiserande att den bränner in exceptionellt tidiga minnen i alla små gourmethjärnor och kan, 38 år senare, fortfarande frambringar kväljningar hos den stackars sate som haft oturen att pådyvlas dess outsägliga vidrighet.”

Ps. Jag har ett annat minne från den sommaren. Vi är på några bekantas båt. Minns ej vems. Vi sitter i kajutan och äter små, söta skorpor. Brorsan har brutit armen. (Alltså, han har armen i gips. Han sitter inte med bruten arm medan vi andra fikar.) Men jag tror det här är på sensommaren, efter stockholmsresan. Ds.

Pps. Nej, alla mina minnen är inte matrelaterade. Men de tidigaste verkar vara det.

Ppps. Jag minns också hur jag kör och hämtar öl på min trehjulings flak till vår granne Mats och pappa, som satt i solen på Mats och Signes trädgårdsmur. Att ta en öl på muren var att ”ta en murare”. Men det har jag fått återberättat så många gånger att jag inte litar på det minnet. Dessutom var jag säkert tre år då, så det är ju inte ett så värst tidigt minne…

Pppps. Som sagt. Alla minnen är inte matrelaterade. Vissa är dryckesrelaterade.

Yuval Noah Harari – Sapiens

Sapiens – A Brief History of Humankind has a couple of major flaws, it’s title being one of them. Rather than a brief history, it’s more of Yuval Noah Harari’s not so brief musings on the human condition. I can see why some people feel cheated or disappointed after 80-90 pages, because by then the books second flaw become apparent.

Harari tend to go into lengthy tirades to make points about our social, economic, and political constructs. I am sure his wordy expositions are meant to be inclusive and make sure the reader understands his viewpoint. The result, however, is that he loses the reader along the way. Either because the reader thinks “Get to the point!” or “This is not ‘a brief history’, it’s a tedious rant!”

This is frustrating, because his points are often interesting and sometimes provocative. But I can’t help but feeling Harari could benefit from a more harsh editing of his text.

With all that said, I don’t mean to sound overly negative. Because all in all, this is a good book. Harari possesses both detailed knowledge and the ability to make Big Picture connections from it. He is persuasive – if a bit wordy – in making good arguments for the conclusions. You learn from this book and it requires the readers engagement from time to time. So I can see some might get disappointed if light entertainment is what you’re after.

Harari does not shy away from letting his own opinions shine through. I was not at all surprised to learn that he’s a vegan after reading his detailed accounts of the cruelty exerted on domesticated animals even at the early stages of human farming society. It’s not a bad thing that the author’s worldview shines through from time to time. It gives us a glimpse of Harari’s dry academic humour to lighten up the sometimes dense flow of information.

I skipped some parts that didn’t tickle my interest and that’s fine, I wouldn’t slate the book on that account, but naturally that lowers my overall impression.

It’s definitely worth a read.

Pojkars behov av att brottas

“Pojkar har ju faktiskt ett behov av att brottas.”

Uttalandet kom från en person vars kunskaper om barn och deras utveckling jag hyser stor respekt för. Man behöver inte vara överens om precis allt för att ha respekt för varandras kunskaper. I det här fallet var jag tvungen att protestera.

Jag känner inte igen mig i bilden att pojkar ju faktiskt har ett behov av att brottas. Mina barn, som är av manligt kön, har aldrig visat något behov av att brottas. Själv hade jag som barn ingen nämnvärd naturlig drift att brottas. Det var faktiskt väldigt få pojkar som uppvisade ett starkt behov av det. 

Visst, de med detta “behov” fick ofta med sig ett par andra, men det var i stort sett alltid samma fåtal som initierade brottningslekarna. De andra hängde på för att…tja, det var tydligen brottas man skulle göra nu för att få vara med. Men även med dessa påhängare inräknade var brottarpojkarna aldrig i någon riktig numerär majoritet. 

Ändå, ja likväl, var och är det dessa pojkar som ständigt får representera just Pojkar. Och då har ju Pojkar faktiskt ett behov av att brottas.

I min erfarenhet – och ni är välkomna att säga emot, för i det här utgår jag helt från mig själv – är de pojkar som har ett behov av att brottas påfallande ofta samma pojkar som uppvisar ett behov av att trycka ner. De som upplever ett behov att säkerställa sin position i hierarkin genom fysisk styrka eller översittarfasoner.

Jag gillade aldrig att brottas; det var en bedräglig lek att ge sig in i. En lek utan egentliga regler. Den kunde när som helst svänga. Sluta vara schysst och lekfull och plötsligt handla om styrka och status. 

Om man protesterade fick man ett slött “den som ger sig in i leken får leken tåla” till svar – trots att lekens natur var en annan i början än vid dess kulminering.

Här tycker jag att vuxna ofta brister i uppfattningsförmåga. För den där övergången, när kamratlig brottning blir till kraftmätning, kan vara svår att se. När det inte längre är lek utan på allvar. Vem är starkast? Vem har status?

Ingen skulle säga “den som ger sig in i leken får leken tåla” om någon plötsligt började flytta schackpjäserna helt egenmäktigt. Det är mot reglerna. Så får man inte göra! 

Skolgårdsbrottning däremot har inga regler. Så när bryts lekens kontrakt? Har jag mig själv att skylla när jag ligger med ansiktet i marken och ett knä i nacken? Jag gick ju trots allt med på att luftboxas lite för trettio sekunder sedan.

Det är i den här svårdefinierade gråzonen mellan lek och våld som pojkar blir Pojkar och med den definitionen så har ju faktiskt Pojkar ett behov av att brottas. 

Men när ska de pojkar som inte har ett behov av att brottas få representera Pojkarna? När ska det få vara pojkaktigt beteende att inte störa utan lyssna på lektionerna och att krama sina kamrater istället för att brottas och knuffas?

Det är det ju faktiskt vi som bestämmer, om vi bara bestämmer oss för det.

Discombobulated

The English language has some great words for describing confusion. Words that in themselves, simply by their sound and spelling, have the power to capture and even cause the state that they describe. 

My favourite of these confusing words of confusion is discombobulated. You don’t have to know what discombobulated means to know what it means – the word itself gives you that very feeling. Discombobulated is a discombobulating word.

I don’t know the term for it, but just like an onomatopoeic word mimics the sound of the sound for which it is the word – BANG! – discombobulated leaves your brain with a distinct sense of its meaning.

Discombobulated has brilliant synonyms in befuddled and flummoxed. Both words, but flummoxed in particular, captures the sensation of a mind flapping around, trying to grasp the reality that’s just been thrust upon it.

Discombobulation between people can often cause a kerfuffle. An almost onomatopoeic synonym for a kerfuffle is a hurly-burly. I mean, that pretty much captures the sound of a group of angry men shoving each other about, making noises fit for the Swedish Chef, right before someone excretes a loud “KERFUFFLE!” and delivers a punch to the face.

What a hullabaloo!

An especially serious hurly-burly can sometimes conclude in a defenestration – the act of throwing a person out of a window.

This word has a prominent place in history due to the Defenestrations of Prague. It seems that the Czechs have a penchant for removing people from power by hurling them from tower apertures. A right kerfuffle!

Although the defenestrations of 1483 is sometimes described as a “less significant” defenestration, the act was probably quite significant for the defenestrees who plummeted to their deaths.

I imagine they felt quite flummoxed. Flummoxed and indeed utterly discombobulated.

CAO Flathead 770 Big Block

Att ta sig an CAO Flathead 770 Big Block känns inledningsvis som att försöka röka en mindre fagott. Jag fick ta fram kökskniven för att snoppa den! Samtidigt tänkte jag inte så mycket på hur löjligt stor den är när jag väl rökt en stund.

Jo, jag spelar Flathead i symfoniorkestern.

Cigarren känns förvånansvärt lätt i handen i förhållande till storlek och grovhet. Draget är väldigt lätt trots den till synes kompakta konstruktionen. Det stora vackra täckbladet är väl värt att närstuderas. Det breder ut sig som ett landskap, där bladnerverna syns med all önskvärd tydlighet. 

Smakerna är inte så intensiva som jag föreställt mig. Inte heller nikotinmängden. Under den första biten är det främst jordtonerna som tilltar och dominerar. Cigarren ger ifrån sig en ansenlig mängd, men relativt tunn rök. En arom av tallkottar vid retrohalering, med en snudd av punschpralin. Täckbladet slocknade ett par gånger, vilket tydligt påverkade smaken, men det var bara att ge det en liten dutt med tändaren för att få fjutt på det igen.

Det är verkligen ingen komplex historia rent smakmässigt. Det händer inte jättemycket, men efter en tredjedel kommer lädertonerna fram mer och ger en väldigt behaglig lunk i smaken. 

Två timmar tog den att röka och då är jag en ganska snabb rökare, jag har hört andra säga tre timmar. Är den då något att rekommendera? Jovars. Har man bra väder, några timmar över och tre-fyra kalla öl att dricka till, så skulle jag absolut rekommendera den. Man hinner komma ner bra i varv efter en så lång rökning och med så runda, bekväma smaker blir man inte övermannad eller trött på den.

Tyvärr verkar den vara påväg bort ur många sortiment, så vill man prova får man skynda till tobaksmånglaren och inskaffa ett par exemplar.

Ps. För er som undrar var alla mina cigarrecensioner blivit av, så recenserar jag numera (nästan) exklusivt för Cigarrspecialisten.se under pseudonymen Bernt Westerman.