Hoodie

Det fanns absolut en dragningskraft, en attraktion.

Hon hade mörka, djupa ögon. Mörkt kortklippt hår. Slank och smidig figur. Hon påminde lite om en ung Elizabeth Taylor, men med diskret sminkning.

Hennes klädsmak imponerade på honom. En mörkblå skjortklänning med vita prickar, som gick ner till knäna och satt åt lite runt midjan. Strumpbyxor i ett matt, svart material. Ett par mockabrogues i samma blå nyans som skjortan, med ljus sula som för att matcha prickarna. Elegant, men vardagligt. Han önskade att han klätt sig bättre.

Hon hade en sval, lugn uppsyn. Ett kontrollerat sätt. Kanske lite för kontrollerat. Utstuderat. Han fick känslan av att hon gömde sina osäkerheter bakom en inövad, stram persona. En persona hon inte fullt bemästrat ännu.

Hon väckte hans intresse. Han ville veta vem som gömde sig där bakom fasaden. Samtidigt kändes hon för ung. Gissningsvis runt trettio och därmed inte mycket yngre än han själv, men de stod tydligt på olika sidor av en generationsgräns.

Hon kallade hans huvtröja för hoodie.

Det skulle aldrig funka.

Tedags

I mitten av det kala, fönsterlösa rummet stod ett naket, fyrkantigt bord med perstorpsskiva och ben av tunna metallrör. Runt bordet stod fyra lika spartanskt utformade stolar, av samma rörkonstruktion, med sparsamt stoppade sittdynor i rött konstläder. Tre var tomma, en satt han själv på.

Den enda ljuskällan var en enkel lampa, som hängde aningen för lågt över bordet. Den var för wattklen för att orka jaga dunklet ur hörnen och man kunde inte riktigt avgöra väggarnas bleka färg. Han brukade tänka på dem som beiga.

Rummet var fattigt och ganska ogästvänligt, men han hade äntligen fått det rent. Det luktade lite surt av skurvatten, för såpan var sedan länge slut. Han hade gjort så gott han kunnat med det som fanns till hands. Hans rutiga flanellskjorta var skrynklig och hade svettfläckar i armhålorna och på ryggen. De tobaksfärgade byxorna var lite fläckiga och hängde på häcken i stället för midjan, som byxor som tvättas allt för sällan tenderar att göra. Han försökte torka glansen ur pannan med skjortärmen. Håret låg bakåt, i en platt och flottig backslick, och skulle därför kunna misstas för nyduschat. Han drabbades av en hastig insikt, höjde handen och kände på sin kind. Just som han konstaterade att han glömt raka sig, knackade det.

Han ryckte till och tittade förskräckt mot dörren och lyfte sedan blicken mot den gamla skolklockan som hängde över dörren. Hon var kvart i nu och det var redan tedags. De hade anlänt. Alltid oanmälda, men punktliga. Alltid oinbjudna, men självklara.

Han suckade i vanmakt, sköt sakta stolen bakom sig, så att metallbenen skrapade mot det hårda betonggolvet, och reste sig för att öppna. Knackningen ljöd igen och övergick snabbt till ett otåligt bultande innan han hunnit fram.

Han svalde och öppnade dörren.

Tre grå ansikten stirrade på honom med blickar bestående av lika delar likgiltighet, uttråkan och ogillande. Under några sekunder stod de och bara tittade på varandra. Sen höjde ett av de grå ansiktena på ögonbrynen och gjorde en lätt gest med händerna. Nå?

Han tog ett steg bakåt och bjöd med en lojt utsträckt arm in sina objudna gäster. De grå ansiktena tittade på varandra och vajade lite på huvudena, med milt irriterat överseende över att de fått vänta. De såg sig om och inspekterade rummet. Drog med fingrarna längs bordsskivan och sneglade under stolarna medan de slog sig ned.

Så satt de där igen, samma gamla gäng, och dömde. Sammanbitet tysta, men tydliga med vad de tyckte.

De ville ha sitt te bittert. Ingen honung. Ingen mjölk. Bara grönt te som fått dra precis så länge att vattnet just övergått från varmt till ljummet. Den första serverade den andra medan den tredje lyfte sin tomma kopp för inspektion. Missnöjd med vad den såg, tittade den honom stint i ögonen och bytte sin kopp mot hans. Sedan nickade den till den första, som då fyllde koppen med te.

Han fick servera sig själv.

En burk med skorpor som gästerna haft med sig plockades fram. Ett grått ansikte tittade sig omkring på bordet, sedan på honom. Den svepte lätt med handen strax ovanför bordsytan och skakade undrande på huvudet. Inga assietter?

Återigen sköt han stolen bakåt med ett metalliskt skrapande och reste sig för att hämta fat till skorporna. De tre fnös och tittade på varandra i förorättad vantro. Inga assietter!

Han mottog vant de sneda blickarna medan han ställde ut faten framför gästerna, och satte sig så försiktigt han kunde på sin plats. Det var omöjligt att dra in stolen under sig utan att den skrapade och gnisslade mot det hårda underlaget.

När han var stilla, försåg de tre sig med varsin skorpa, sörplade på sitt te och nafsade lätt på det smuliga tilltugget. För första gången såg de nästan nöjda och tillfreds ut. De nickade manande åt honom att förse sig med ett av de torra bakverken. Han försökte hitta den minsta skorpan i burken, men alla tycktes exakt lika stora. Han förde skorpan mot munnen, tvekade och höll still ett ögonblick.

Sen bet han.

Skorpan var väldigt salt och i det närmaste obeskrivligt torr. Den föll sönder som en solpinad jordklump i hans mun. All saliv försvann. Han försökte svälja men det var stört omöjligt, som att svälja en matsked mald kanel. Skorpstoff fastnade överallt och torkade ut varenda millimeter av hans mun och svalg. Han försökte i panik svälja igen. Och igen. Igen. Medan han kämpade började syret i lungorna ta slut. Paniken växte. Han såg sig olyckligt omkring. Sedan var han tvungen att andas.

Det var som att fylla lungorna med vägdamm.

Hostan kom omedelbart, han kunde inte hejda den. Han gjorde allt för att hålla kvar skorpans smulor i munnen, men det gick inte. För varje hostning flög små bitar och damm från skorpan ut över bordet. Gästerna tittade med uppspärrade ögon på spektaklet. De hade då aldrig varit med om något liknande. En sådan avsaknad av hyfs och finess! Som att sitta till bords med ett övergött vildsvin.

Hostan vandrade från halsen, ner i bröstet och blev till ett lågt, basigt, skorrande läte. Och för varje hostning var han tvungen att dra efter andan, och för varje gång han drog efter andan åkte mer av skorpans smulor och damm ner i hans luftvägar och framkallade ytterligare hostningar. Till slut kippade han förgäves efter luft. Han kände hur han blev röd i ansiktet. Sen hur han blev blå.

När det nästan svartnade för ögonen, tog han ett krampaktigt tag om sin tekopp och svalde med djupa, giriga klunkar. Teets bitterhet blev överväldigande. Svaljet krampade och strupen slöt sig. Hostan återkom med obeveklig styrka och det han inte hunnit svälja, sprutade ut genom hans båda näsborrar som en sörja av snor, skorpsmulor och bittert grönt te.

De tre turades om att skratta, fnysa, sucka och harkla sig med en nedlåtande, spelad sekundärskam. Han spydde. Magen och halsen hade fått nog av irritationen och påfrestningen. Smaken av galla kom dock med en viss känsla av befrielse, eftersom luftvägarna nu friats och magsyran gett tillräcklig väta för att blöta upp det sista av skorpdammet. Han spottade och fräste en stund och stod sedan lutad mot bordet, med båda handflatorna som stöd, och bara andades ett slag.

Han svalde, satt tungt ner igen och försökte samla sig. Det blev stilla en stund. De tre sippade då och då på sitt te. Alla stirrade ned i bordet eller ut i en osynlig fjärran. Till slut kom ett snett leende över en av plågoandarna. Den tittade upp och sökte sina illfränders blickar. Kommer ni ihåg den där gången då han… Alla föll in i ett enormt, jakande hånskratt. De tjöt av förtjusning, slog honom hårt och ovänskapligt på axeln med knutna nävar, medan de torkar tårarna ur sina ögonvrår.

För varje gång som den icke-specificerade incidenten insinuerades, blev den större, pinsammare och mer förödmjukande. Han kunde inte försvara sig mot den tysta anklagelsen. Det gick inte att säga emot det osagda. När skratten tystnat hängde en unken avsky kvar, som illaluktande, kall ånga runt bordet. Fy fan. Du äcklar oss. Oss och alla andra. Dig kan ingen älska.

Han andades djupt, men fort nu. Han var förbannad. Ledsen. Bet hårt i insidan av kinderna. Han ville inte visa dem att han var sårad. Ville inte ge dem ett kvitto på deras investering. Han harklade, som för att säga något, men kom av sig innan han ens börjat. De hade vänt sina hårda, genomborrande blickar mot honom. Vad fan skulle du säga? Skulle du ta dig ton? Här är det bara vi som pratar, och vi pratar inte. Låt skorpan tysta mun.

Han insåg att han hållit andan när de släppte honom med blickarna, tittade på varandra och himlade med ögonen. Den där alltså! Tror han är nåt. De småskrattade medan de skakade på huvudena i outtalat samförstånd.

Så slog klockan kallsvett och de tre reste sig för att gå. På väg mot dörren kunde en av dem inte längre dölja sin besvikelse över hans natur. Böjd i gråt lämnade den rummet, medan den andra tröstande la armen om dens axlar. Det är inte ditt fel, du har inte gjort nån orätt. Det är han. Den tredje vände sig om i dörren. Såg på honom med blicken full av avsky och uppgivenhet. En gång hade vi så höga förhoppningar på dig, men allt vi fick var sorg och brustna hjärtan.

Dörren stängdes och han stod ensam kvar i rummet. Han kände sig något lättad. Det hade ändå gått ganska bra. Riktigt bra faktiskt. Han stod så en stund och funderade på allt och inget, tills han hörde klockan ticka och stressen vaknade i maggropen.

Bordet var nedsölat, fläckat av bittert te och spya. Det låg skorpsmulor och damm över stolarna och golvet.

Han tog åter fram den sura trasan.

Allt måste vara borta och avtorkat innan tedags.